EU tvingas låna pengar för krigsstöd till Ukraina

Kommissionens förslag om att beslagta ryska central­bankspengar som depo­nerats i den belgiska av­vecklingsbanken Euroclear (se NyT nr. 24/2025) slutade i ett fiasko för EU-kommissionen. Man tvingas nu i stället att ta upp ett stort lån med EU-budgeten som säkerhet, för att alls kunna stå för sina utfästelser om ekonomiskt stöd till Ukrainas krigs­insatser.

Lånet, som är på hela 90 miljarder euro, kommer därmed att belasta skattebetalarna i EU-länderna. För­siktiga beräkningar ger vid handen att kapitalkostnaderna, inklusive amorteringar, för det aktuella lånet kommer att kosta åtminstone 25–35 miljarder kronor per år. Avbetal­ningarna på lånet antas pågå under cirka 30 år, varför dagens spädbarn kommer att belastas med de sista årens avbetalningar på detta lån.

Beslutet om att ta upp ett sådant lån var kommissionens ordföran­des, Ursula von der Leyen, plan B om man inte lyckas driva igenom ett ianspråktagande av de frysta ryska tillgångarna. Det var främst Bel­giens premiärminister, Bart de We­wer, som varnade för att man skulle kunna bli återbetalningsskyldig om en internationell domstol dömde till Rysslands fördel, något som skulle drabba just Belgien där merparten av de nu frysta medlen hade depone­rats. I december fick de Wewer också medhåll av några ytterligare länder, vilket betydde att det politiska priset för att driva igenom den unika åtgär­den att beslagta ryska centralbank­stillgångar skulle bli alltför stort för kommissionen.

Men inte heller plan B var problemfri. Beslutet om ett EU-lån för att stödja Ukraina måste nämligen fattas enhälligt av rådet, och flera länder, som Ungern, Tjeckien och Slovakien, motsatte sig en sådan belåning. Detta löste man till slut genom en kreativ konstruktion där de länder som var helt emot erbjöds att stå utanför ge­nom att lägga ned sina röster.

Inget återbetalningskrav

Det slutliga förslaget från kommis­sionen presenterades av Ursula von der Leyen den 14 januari. Det måste nu antas av ministerrådet, EU-parla­mentet och de nationella parlamen­ten för att träda i kraft.

I förslaget framgår att lånet skall vara räntefritt till Ukraina, vilket betyder att även räntan kommer att betalas av EU:s skattebetalare. I praktiken är det en ändring i Ukrai­na-faciliteten, som är en av de fon­der som används för att slussa bi­stånd till Ukraina (se faktaruta), som behöver göras för att genomföra budgetbistånd till Ukraina. Också EU:s fleråriga budgetram, som EU beslutar om vart femte år, måste ändras. Innevarande flerårsbudget löper till och med 2027. Ändringen man vill göra här handlar om att utö­ka budgetens låneram med de lån till Ukraina som man nu lagt förslag om, det vill säga totalt 90 miljarder euro för 2026 och 2027.

Innebörden av förslaget som hel­het blir att EU ges möjlighet att ta upp lån, med sin egen budget som säkerhet, för att ge bort pengarna till ett tredje land, räntefritt och utan nå­got formellt återbetalningskrav.

Alla är dock inte med på tåget. När beslutet togs vid rådstoppmötet den 18 december om att gå vidare med ett Ukrainalån, krävde Ungern, Tjeck­ien och Slovakien att få stå utanför uppgörelsen för att inte lägga in sitt veto. Löftet om att de tre länderna inte skall behöva drabbas finansiellt av att EU tar upp det stora lånet har tvingat kommissionen att använda en speciell beslutsform som går un­der beteckningen ”utökat samarbe­te”, som finns med i EUF-fördraget. Upplägget syftar till att vissa länder i unionen skall kunna samverka inom ett specifikt område inom unionens ramar, även om inte alla medlems­länder är delaktiga.

Hur det blir i praktiken är dock fortfarande en öppen fråga. Trots löf­ten om de tre länderna inte ska drab­bas ekonomiskt av Ukrainalånet, säger kommissionen att lånet skall garanteras av EU-budgetens huvuddel. Hur man skall kunna hantera lånet den vägen, samtidigt som de tre länder skall kunna hållas utanför de kostnader som lånet belastar EU-budgeten med, har man inte lämnat någon förklaring till i pressmedde­landet den 14 januari.

EU-budgetens ”huvuddel”

Med ”EU-budgetens huvuddel” avses de delar av EU:s årliga budget som inte täcks av EU:s så kallade ”egna medel”, det vill säga direkta EU-skatter.

Det betyder att det är medlemsländernas medlemsavgifter som skall täcka de utgifter som uppkommer på grund av att EU lånar till Ukrainastödet.

I det kraftigt upphaussade förslaget till EU:s nästa långtidsbudget för 2028–2034 kommer hela 8 procent av budgetomslutningen, cirka 21 miljarder euro per år, att gå till återbetalning av det tidigare så kallade återhämtningslånet. Det nu aktuella lånet har inte räknats in i budgetförslaget än, men beräknas uppgå till drygt 2 miljarder euro per år.

Vill fortfarande beslagta Rysslands tillgångar

Von der Leyens plan är att, trots rå­dets fundamentala motstånd mot det, till slut använda de frysta ryska tillgångar som hålls i EU för att beta­la av lånet och dess räntekostnader. Det framgår också av det pressmed­delande som kommissionen skicka­de ut efter att man lagt fram det slut­liga förslaget till Ukrainalånet:

”Unionen förbehåller sig rätten att använda de ryska tillgångar som är immobiliserade i unionen för att återbetala lånet, i full överensstäm­melse med EU-och internationell rätt. Skadeståndslånet, som föreslogs den 3 december 2025, finns fortfa­rande på bordet”.

Detta ligger i linje med de uttalan­den som Ursula von der Leyen, till­sammans med Tysklands förbunds­kansler Friedrich Merz, gjorde efter toppmötet i december. Bland annat sade hon: ”Det är /…/ mycket viktigt att skicka en tydlig påminnelse till Ryssland om att vi förbehåller oss rätten att använda de frysta ryska tillgångarna”. Hon tillade att tillgång­arna ”kommer att förbli frysta tills kriget är slut och att Ukraina bara be­höver betala tillbaka lånet när Mosk­va betalat krigsskadestånd till Kiev”.

Det är en allvarlig sak att EU-kom­missionen fortsätter att driva frågan om att ”ianspråkta”, det vill säga kon­fiskera, de frysta ryska centralbanks­tillgångarna. Här har hon Tyskland med sig, men fler och fler med­lemsländer ser ut att förstå de stora risker som en sådan konfiskation skulle innebära, om man skall tolka rådstoppmötets beslut i december. Det är en åtgärd som inte ens använ­des under andra världskriget. Blotta diskussionen om att agera i den rikt­ningen har sänkt förtroendet för EU, men också för Europa som helhet, när det kommer till det internatio­nella finansiella systemet. Det är en mycket allvarlig utveckling som kan få långtgående konsekvenser för det finansiella systemets funktion och de europeiska ländernas ekonomiska utveckling under lång tid.

Man kan tolka in en viss tondöv­het i EU:s ledarkader gentemot de risker som både konfiskering av frys­ta centralbankstillgångar och omfat­tande lånefinansierade stöd till tred­jeländer, i detta fall Ukraina, innebär för EU:s och medlemsländernas eko­nomiska utveckling. I denna fråga har Belgiens premiärminister, Bart de Wewer, varit en lysande stjärna genom sitt obevekligt sakliga reso­nemang om de aktuella riskerna. Att så få medlemsländer har hakat på de Wewer och Belgien i detta är ett svaghetstecken, men samtidigt vi­sar det att när en part lägger iskalla fakta på bordet, så måste de övriga förhålla sig till dem.