”Nästan hälften av utpekade gängledarna födda i Sverige”, förkunnar Expressen i en krönika av Fredrik Sjöshult den 18 februari. Från början fanns där också tillägget ”– inga är nyanlända”, men det tycks sedan ha tagits bort.
Läser man lite längre i artikeln så framkommer det att man vill göra något slags poäng av att gängbrottsligheten minsann inte beror på den stora migrantvågen 2015. Inga av gängledarna är nämligen nyanlända invandrare.
”15 av 32 gängledare som nu står på Stockholmspolisens fokuslista i Operation Rimfrost är födda i Sverige och de andra kom hit som barn – och bland dem invandrade 14 av 17 för mer än 20 år sedan. I den värsta delen av Stockholms gängkrig – i Rinkebykonflikten – är de åtta utpekade ledarna på Rimfrostlistan alla födda i Sverige och deras bakgrund är splittrad: Stabila familjer men också frånvarande pappor och mördade syskon, grov brottslighet men också blanka straffregister. Ambitiösa studier men också sluten ungdomsvård, cannabis och tramadol.”
Det är helt klart relevanta uppgifter, men vad är egentligen poängen? Ser man till rubriken så får man intrycket att Sjöshult vill göra upp med ”myten” att den stora migrantvågen 2015 var en katastrof för Sverige och ledde till kraftigt ökad brottslighet.
Så tolkades rubriken av diverse vänsterdebattörer i sociala medier. Robert Klåvus, som presenterar sig som bland annat skolstrateg, projektledare, föreläsare och skribent, skrev exempelvis på Twitter: ”Visst är sånt här intressant @sdriks – med tanke på er agenda, och utpekanden. Men det är säkert inte intressant i er berättelse om Sverige. Nedärvd essens.”
Längre ner i artikeln framgår det att 15 av 32 gängledare är födda i Sverige – men att deras föräldrar inte är det. Av de 32 gängledarnas 64 föräldrar är en (1) född i Sverige. Det framgår inte huruvida denna enda förälder faktiskt är etniskt svensk.
Samtliga gängledare är alltså etniska främlingar. De varken betraktar sig som svenskar eller betraktas som svenskar av andra.
Den verkliga lärdomen är alltså – vilket författaren verkar ha förbisett eller i alla fall gör allt för att dribbla bort – att asylinvandringen var dålig för Sverige redan från början och att problemen inte avtar med tiden. (Eller, för att skoja lite med herr Klåvus, att invandrarnas ”nedärvda essens” inte går att ändra på. Snacka om att skjuta sig i foten.)
I stället för att konstatera det uppenbara skriver Sjöshult: ”Därmed hade inte stängda gränser under senare år eller fler utvisningar hjälpt för att stoppa det eskalerande gängvåldet”.
Men det är det väl ingen som påstått heller. Åtgärderna skulle ha satts in för länge sedan.
Stora grupper varken kan eller vill ”bli svenskar”. De saknar lojalitet till det svenska samhället och fortsätter att leva i ”utanförskap” – oavsett hur länge de lever i Sverige. Forskning har visat att andra generationens utomeuropeiska invandrare till och med har högre brottslighet än de som själva invandrat.
Vissa grupper, som romerna i Sverige och afroamerikanerna i USA, fortsätter att ha en skyhög brottslighet efter bokstavligen hundratals år i landet. Det är troligt att detsamma kommer att gälla stora delar av de invandrare som kommit in i Sverige under det senaste halvseklet, ifall vi tillåter att de stannar här.
Den ene av förnedringsrånarna som vi berättade om förra veckan, som urinerade på en svensk kille medan de kallade honom ”jävla svenne”, var född i Sverige av föräldrar från Elfenbenskusten. Han är uppvuxen i Sverige, men föraktar svenskar. Och det finns allt fler av hans sort i landet.
Det visar naturligtvis inte att invandringskritikerna haft fel, utan den raka motsatsen – att det mångetniska samhället är ett hopplöst projekt, och måste ersättas av helt nya visioner om Sverige ska ha en framtid.
