Feministiska sekter har inget att erbjuda kvinnor

Här hemma har det under en längre tid varit ett väldans ståhej kring kvinnor som tycker sig vara kränkta av män. Detta förekommer, men har det inte blivit en slags hysteri och anklagelser som haglar mot män som anklagas att för många år sedan ha varit allt för närgångna eller kärvänliga? Sådant som hände för många år sedan, under lite annorlunda politiskt klimat än idag, bör rimligen inte bedömas med dagens metoo-måttstock. Det bli att bedöma och döma sådana händelser med dagens värdeskala – historielöst och alltså inte relevant! Det kan upplevas som att en del (försmådda?) kvinnor bara är ute efter att ta hämnd och kanske också få sig en hacka i ersättning. Inom politik och faktiskt också juridiken är det bland annat de som kallar sig feminister som är drivande i sådana frågor, så låt oss ta en närmare titt på vad feminister står för i sina olika, mer eller mindre profilerade schatteringar.

Det finns en rad sektliknade grupper och organisationer som med olika förtecken kallar sig feminister: liberalfeminister, marxistfeminister, likhetsfeminister, ekofeminister, radikalfeminister, anarkofeminister och queerfeminister, (som är underligast av alla). Jag uppfattar att detta är verklighetsfrämmande teoretiserande för sin egen skull, något som passar i dunkla källarlokaler, där tankarna är lika dunkla och förvirrande som den värld de troligen bara ser som en spegelvärld.

Vi har en utrikesminister som kallar sig feminist och en regering som har en feministisk utrikespolitik. Socialdemokraterna säger att de är ett feministiskt parti, liksom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Frågan är väl hur mycket dessa bidrar med i kampen mot kvinnoförtrycket i världen? Annat än Wallström som gör sina uttalanden, till vilken nytta?