Det var länge sedan vi i Sverige hade en allsidig och intressant debatt i våra vanligaste medier – press, radio och teve. De som inte framför tillräckligt politiskt korrekta åsikter har av sina meningsmotståndare hittills konsekvent stämplats som rasister, fascister eller nazister. Mycket talar dock för att dessa benämningar börjar spela ut sin roll. De har helt enkelt blivit oanvändbara, vilket brukarna sent omsider börjat inse. Det löjeväckande har blivit uppenbart.
Men det finns ett ord som dröjt sig kvar hos dem som vill trycka till sina motståndare utan att behöva besvära sig med att argumentera i sak. Jag tänker på ordet fientlighet, som har en mycket stark laddning. Man kan ha många meningsmotståndare utan att för den skull ha fiender. En hederlig debattör bör inom rimliga gränser uppskatta och respektera individer med avvikande åsikter.
Det går utmärkt att debattera skolpolitik, sjukvårdspolitik, försvarspolitik och kriminalpolitik utan att bli kallad fientlig. Vem har hört talas om en sjukvårdsfientlig person? Den som däremot vill debattera invandringspolitik ligger bra till för att bli kallad invandringsfientlig eller rentav invandrarfientlig av journalister och skribenter med begränsad känsla för hederlighet. Allra vanligast är ordkombinationen främlingsfientlig, men islamfientlig fungerar också och den som är kritisk till EU blir gärna kallad EU-fientlig eller ibland till och med Europafientlig av agendasättande journalister och deras stödtrupper.
I en av våra största tidningar läste jag för en tid sedan en artikel som informerade om en – på sina håll kritiserad – rapport från Institutet för mediestudier med titeln ”Migrationen i medierna – men det får vi väl inte prata om”. Det var ingen debattartikel utan en nyhetsartikel av ungefär samma längd som den text du nu läser. I den använde författaren ordet invandringsfientlig fyra gånger förutom att det även förekom i rubriken. En mening började så här: ”Avpixlat, Nya Tider, Dispatch International – de invandringsfientliga medierna finns alla där ute på nätet…”. Påståendet gjordes uppenbarligen reflexmässigt som om det vore ett objektivt faktum att dessa medier är fientliga i något avseende.
Något störd av skribentens slentrianmässiga och oreflekterade skrivsätt skickade jag henne ett e-brev i vilket jag i hövlig ton framförde några synpunkter. Då det nu förflutit cirka tio veckor sedan dess utan att jag fått svar utgår jag ifrån att något sådant inte lär komma. Det hör till god ton att svara på brev – i synnerhet för den som är mån om sina kontakter med omvärlden. Och om journalister inte är det vittnar det om bristande reflektion över vilka de hoppas ska läsa deras texter.
Det hör inte till vanligheten att jag kontaktar journalister med synpunkter men vid ytterligare två tillfällen har det hänt. För drygt ett år sedan kontaktade jag dels radioprogrammet Nordegren & Epstein, dels Studio Ett via e-post. Vid båda tillfällena föreslog jag – i samband med att man sänt inslag om invandring – att man som omväxling kunde bjuda in någon gäst som sällan hörs i samband med invandringsfrågor. Inget av dessa brev har besvarats, vilket stärkt mig i min uppfattning att journalisternas intresse för ”kundkretsen” är synnerligen begränsat.
Trots det oerhörda förfall som sedan länge drabbat landets journalistkår har det aldrig föresvävat mig att jag skulle kalla mig journalistfientlig. Jag ser ett värde i att vara försiktig med orden och nöjer mig med att vara starkt kritisk mot den verksamhet som bedrivs av den kår vars medlemmar kallar sig journalister i Sverige.
