Av de 31 spelfilmer som Elvis gjorde, är Jailhouse Rock den mest intressanta. Berättelsen om Vince Everett är i själva verket en maskerad version av Elvis eget liv. Filmen som Guy Trosper skrev manus till, handlar om – Elvis! Vi får också lära oss att vållande till annans död i USA heter ”människoslakt”. Nya Tiders musikexpert Roger Pettersson granskar Fenomenet Elvis med kritiska glasögon.
Jodå, visst är Jailhouse Rock bättre än de fåniga musikalerna från 60-talet, men en bra film? Knappast. Det finns alldeles för många saker att anmärka på. Inte ens musiken är särskilt bra, men som i alla Elvisfilmer är huvudpersonen det största problemet. Elvis bristande skådespelartalang blir uppenbar flera gånger under filmen, men kanske framför allt i scenen där han ska försöka få oss att tro att han känner stark smärta när han blir piskad (nåja…) i fängelset. Elvis är över huvud taget inte bekväm i rollen som den butterbittre kåkfararen, som ”lär sig” att sjunga i finkan. För första och enda gången i sin filmkarriär får Elvis spela en ”bad guy”. Hans rollfigur Vince Everett är en cynisk, självcentrerad, obildad lantis, och det blir därför fullständigt omöjligt att förstå vad det är som får Judy Tylers karaktär att ställa upp på Vince. Hon säger till och med upp sig från sitt jobb och bjuder hem Vince till sina föräldrar, som är välbeställda och intellektuella.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
