FN:s nya ansikte: Annalena Baerbock och den gröna krigsglobalismen

I juni valde FN:s generalförsam­ling under kontroverser Tysk­lands tidigare utrikesminister Annalena Baerbock till ordfö­rande. I ett försök att stoppa valet krävde den ryska delega­tionen en sluten omröstning. Dmitrij Poljanskij, Rysslands biträdande FN-ambassadör, höll inför omröstning­en ett passionerat tal mot Baerbock.

– [Fru] Baerbock har upprepade gånger visat sin inkompetens, extre­ma partiskhet och brist på förståelse för diplomatiska grundprinciper, sade han bland annat.

Trots detta valdes Baerbock med 167 av 193 röster bakom sig. I Sveri­ge gick valet ganska obemärkt förbi, men i Tyskland var det många som chockades då Baerbock gjort sig känd för en militant och aggressiv retorik mot omvärlden som inte uppfattas som förenlig med FN:s uppdrag för fred.

Dessutom hade den välrenomme­rade tyska diplomaten Helga Schmid redan nominerats och blivit intervju­ad för posten. I FN:s generalförsam­ling fick Schmid dock bara sju röster och blev därmed totalt överkörd av det som i hemlandet uppfattades som Baerbocks personliga ambitio­ner.

Från ”grön omvandling” till militant globalism

När Annalena Baerbock gick med i De gröna år 2005 hade partiet redan tagit sina första avsteg från det paci­fistiska fredsparti som de västtyska grundarna visualiserade under kalla krigets slutskede.

Den avgörande vändpunkten kom våren 1999, då De gröna slukades av en ödesdiger intern strid. Partiet hade bara månader tidigare valt att ingå i socialdemokraten Gerhard Schröders regering. Utrikesminis­terposten hade fallit på De grönas karismatiske Joschka Fischer, som nu stod inför uppgiften att övertyga sina egna om nödvändigheten av att fälla Nato-bomber över Jugoslavien i fredens namn.

Frågan var så kontroversiell att partiet hade sammankallat en ex­trainsatt partikongress. Redan innan Fischer kunde börja sitt anförande kastade en antikrigsdemonstrant en påse med röd färg som träffade Fischers högra öra och spräckte hans trumhinna. Trots detta skanderade vittnen till incidenten: ”I Jugoslavien är det blod som flyter, inte ketchup!” Den kaotiska kongressen präglades av slagsmål, kastade stinkbomber, en nakenprotest och plakat med Fischer bärande Hitlermustasch.

Detta stoppade dock inte Fischer från att hålla ett anförande under högljudda protester som slutade med att partiet antog hans krigslinje.

Utrikesministern utan broms

Det var dock efter förbundsdagsvalet 2021 som De gröna kom att profilera sig som ett militant globalistparti på allvar, under ledning av Annalena Baerbock och Robert Habeck. Trots att De gröna var ett litet parti i sam­manhanget behövde SPD-ledaren Olaf Scholz säkra deras stöd för att tillsammans med liberala FDP bilda den så kallade trafikljuskoalitionen (rött, gult och grönt) och väljas till förbundskansler.

De grönas ledare kunde därmed för egen del säkra toppositioner i regeringen: Baerbock blev utrikes­minister medan Habeck blev vice­kansler och minister för näringsliv och klimat.

Trafikljuskoalitionen kollapsade i slutändan, vilket ledde till det tyska extravalet som hölls tidigare i år. Framför allt var det efter den ryska invasionen av Ukraina 2022 som en djup spricka mellan Scholz och De gröna i allmänhet och utrikesminis­ter Baerbock i synnerhet uppstod.

Medan Scholz förespråkade ett mer återhållsamt stöd till Ukraina för att undvika en direktkonfrontation med Ryssland, gick Baerbock tidvis nästan i öppet uppror mot förbunds­kanslerns linje. Hon deklarerade bland annat att hon ville stötta den ukrainska sidan ”oavsett vad mina tyska väljare tycker”, och sade under säkerhetskonferensen i München år 2023 att Ukraina inte kan vara säkert ”om inte Putin gör en 360-graders omvändning” – två mindre genom­tänkta uttalanden som kom att för­följa henne och prägla hennes tid som utrikesminister.

Pinsamt nog har ”faktagranskare” ryckt ut till Baerbocks försvar med olika tankekonstruktioner om hur man kan snurra 360 grader utan att komma till den riktning där man började.

I januari 2023, under ett möte i Europarådets parlamentariska för­samling i Strasbourg, höll Baerbock ett eldigt tal som helt underminerade Scholz många försäkranden om att Tyskland och Ryssland inte befinner sig i krig med varandra. Baerbock var en av de ivrigaste förespråkarna av att skicka tunga vapen till Ukraina – en fråga som då inte var helt okon­troversiell.

– Och därför har jag redan sagt detta under de senaste dagarna: Ja vi måste göra mer för att försvara Ukraina, ja vi måste göra mer även på stridsvagnsfronten, sade Baerbock och fortsatte:

– Men det viktigaste och mest av­görande är att vi gör det tillsammans och att vi inte skyller på varandra i Europa, för vi utkämpar ett krig mot Ryssland och inte mot varandra.

Utspelet följdes snabbt av demen­tier, bland annat från Frankrikes ut­rikesministerium vars taleskvinna Anne-Claire Legendre bedyrade att ”vi utkämpar inte ett krig mot Ryss­land och ingen av våra allierade gör det heller”. Hon betonade också att ”leveranser av militär utrustning inte är samma sak som att delta i ett krig”.

Bara veckor senare gick Scholz själv ut i Berlintidningen Tages­spiegel och dementerade Baerbocks utspel. I intervjun betonade han att Nato inte krigar mot Ryssland och att han själv ”inte tänker tillåta en sådan eskalering”.

Baerbock mot Scholz: Den förlamande maktkampen om Tysklands utrikeslinje

Baerbocks krigsförklaring var bara ett av flera utspel där hon direkt motsade sin förbundskansler i of­fentligheten. Under senare delen av Scholz regeringstid kom flera rap­porter om att han och Baerbock inte längre talade med varandra utan mellanhänder. Hennes ständiga un­dergrävande av Scholz utrikespolitik hade vid det laget nått den punkt där hon i hemlighet samrådde med andra Nato-ledare för att förmå dem att pressa kanslern till att följa hennes mer militanta linje. Dessutom hade Baerbock öppet börjat ”skämta” på Scholz bekostnad.

För att återta kontrollen över ut­rikespolitiken planerade Scholz att skapa ett nationellt säkerhetsråd di­rekt under förbundskanslerns kans­li, med uppgift att samordna utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. Baerbock och De gröna motsatte sig dock förslaget och ville i stället pla­cera rådet under utrikesministeriet (Auswärtiges Amt).

– SPD vill etablera ett skugg-utrikesministerium i kansliet. Det kommer vi inte att tillåta, sade De grö­nas utrikespolitiske talesperson i förbundsdagen, Jürgen Trittin, till Politico.

Efter månader av revirmarke­rande och interna låsningar mellan SPD och De gröna övergavs idén, och en nationell säkerhetsstrategi antogs sommaren 2023 utan något säker­hetsråd.

När Scholz regering kollapsade året därpå stod budgetdisciplin och finansiering i centrum för den slut­liga konflikten. Men i grunden fanns samma slitningar som tidigare, om vem som skulle sätta riktningen för Tysklands utrikes- och säkerhetspolitik. Medan finansminister Chris­tian Lindner (FDP) varnade för att ytterligare militärt stöd till Ukraina skulle bryta mot de konstitutionella budgetreglerna, insisterade Baer­bock på att Tyskland måste uppfylla sina löften till Kiev, oavsett konse­kvenser. När Scholz till sist avskeda­de Lindner i ett försök att återställa ordningen, lämnade FDP regeringen, och förbundskanslern tvingades ut­lysa nyval.

Den gröna krigsideologin och Tysklands undergång

Samtidigt som de återkommande grälen i Berlin lamslog regeringens utrikespolitik, blev Annalena Baer­bock alltmer känd internationellt – som en krigshök i samma liga som de neokonservativa i Washington. I takt med att hennes inflytande växte bör­jade allt fler ifrågasätta vilka intres­sen hon egentligen tjänade.

Hösten 2022 publicerade den svenska nyhetssajten Nya Dagbladet ett dokument som påstods komma från den amerikanska tankesmed­jan RAND Corporation. I det beskrivs hur USA kunde stärka sin globala ställning och underminera Ryssland genom att göra Europa – framför allt Tyskland – ekonomiskt beroende av amerikansk energi.

Texten pekar specifikt ut De gröna i Tyskland som en nyckelspelare i denna strategi. Enligt författaren kan partiet utnyttjas just för att det är ”så dogmatiskt, om inte fanatiskt, att det lätt bortser från ekonomiska argu­ment”. Det beskrivs som ett parti som hellre driver igenom hårda sanktio­ner mot Ryssland än ifrågasätter sin egen ideologiska övertygelse – även om det leder till ekonomisk kollaps.

Författaren går så långt som att beskriva De grönas psykologiska profil på följande sätt:

”Personliga egenskaper och brist på professionalism gör det möjligt att anta att det är omöjligt för dem att erkänna sina egna misstag i tid. Så­lunda kommer det att vara tillräck­ligt för att snabbt forma en mediebild av Putins aggressiva krig – och för att göra De gröna till ivriga och tuffa anhängare av sanktioner – ett ’krigsparti’. Det kommer att möjlig­göra att införa sanktionerna utan några hinder. ”

RAND har officiellt förnekat att dokumentet är äkta, något som även diverse faktagranskare häv­dar. Ändå har innehållet fått stor spridning – just för att det, oavsett ursprung, beskriver en utveckling inom De gröna i allmänhet och kring Annalena Baerbock i synnerhet, som i stora drag speglar verkligheten.

Israels säkerhet som statsdogm

Inte helt oväntat intog Baerbock en lika kompromisslös hållning i Israel­frågan som i Ukrainafrågan – återi­gen i linje med den offensiva, inter­ventionistiska och värderingsdrivna maktpolitik som neokonservativa hökar i Washington gärna exporte­rar till omvärlden.

Den 13 oktober 2023, bara dagar efter Hamas attack, blev hon första europeiska utrikesminister på plats i Israel. Där försäkrade Baerbock pre­miärminister Netanyahu om Tysk­lands ”obrytbara solidaritet”, och betonade att Israels säkerhet är en del av Tysklands Staatsräson – ett na­tionellt grundintresse som inte kan ifrågasättas.

Lika kompromisslös var hon i frågan om Syrien och vägrade in i det sista att erkänna Bashar al-Assad som landets rättmätige ledare. Hon hade dock inga problem med att välkomna Ahmed al-Sharaa och den nya islamistregimen efter att presi­denten hade störtats.

När EU:s första officiella delega­tion i januari träffade Syriens nye de facto-ledare i Damaskus leddes den gemensamt av Baerbock och Frank­rikes utrikesminister Jean-Noël Bar­rot. I efterhand kritiserades Baer­bock för att hon utan synbar reaktion accepterade att al-Sharaa vägrade att hälsa henne med handslag. I ett anfö­rande inför besöket underströk hon att en ”återförening” mellan Syrien och Väst endast är möjlig om den nya ledningen driver rättsprocesser mot medlemmar ur Assads regering.

Baerbocks fallenhet för krig sna­rare än fred, hennes kompromiss­lösa hållning gentemot Västs utpe­kade fiender och starkt proisraeliska partiskhet var trots allt inte nog för att stoppa valet av henne som ordfö­rande i FN:s generalförsamling.

Den tyske yrkesdiplomaten Chris­toph Heusgen, som idag är chef för den årliga säkerhetskonferensen i München, instämde i kritiken från tyska medier och kallade valet av Baerbock för skamligt. I en intervju med tyska Süddeutsche Zeitung såga­de han Baerbock som diplomat, sär­skilt i jämförelse med den ursprung­liga kandidaten Helga Schmid.

– Det är en skandal att ersätta Tysklands mest erfarna och interna­tionellt respekterade diplomat med en politisk föredetting, sade han.

När FN grundades efter andra världskriget var det för att ”rädda kommande generationer från kri­gets gissel”. Åttio år senare leds gene­ralförsamlingen av en politiker som kallat Israels agerande i Gaza för ”självförsvar” – samtidigt som FN:s egna rapporter beskriver det som folkmord.

Samma politiker har konsekvent arbetat för eskalering gentemot kärnvapenmakten Ryssland, trots att FN:s uppdrag uttryckligen handlar om fred, diplomati och nedrustning.

I en kritisk artikel om Baerbocks utnämning skrev EU Observer att hon ”inte bara är vilken diplomat som helst”, utan en politiker som le­vererat vapen för hundratals miljo­ner dollar direkt till aktiva konflikt­zoner.

Framför allt är hon en företrädare för samma gamla idéer som lett till otaliga krig världen över sedan andra världskriget. En världsbild där moralisk universalism kombineras med militär intervention, där Israels intressen vävs samman med västs påstådda geopolitiska maktanspråk – och där diplomatin inte är ett al­ternativ till krig, utan bara ännu ett vapen i dess tjänst.