– Men hur vet du hur det ser ut i den riktiga verkligheten, blir teaterchefen Martina Montelius fråga.
– Jag kan betydligt mer om den än vad du vet, blir poeten Marcus Birros svar.
Debatten i SVT:s Opinion Live den 1 december om folk och etablissemang mellan den statssubventionerade dramatikern Martina Montelius och den ur salongerna numera förpassade Marcus Birro blir snabbt hätsk och personlig, men ska ses som en del av ett större sammanhang.
Efter växande framgångar för EU- och invandringskritiska partier i Europa, och Donald Trumps valseger i USA, har någon yrvaken politiker i Sverige börjat tala om att man kanske borde ta folks oro på allvar. Inom främst medier har därefter en motreaktion växt fram, eftersom man tycker att folk är oroliga för fel saker, vilket i klartext förstås betyder invandringen. I stället för att försöka förklara varför dessa oroliga har fel, väljer man att ifrågasätta om det verkligen finns ett folk, samtidigt som man själv absolut inte ingår i någon sorts etablissemang.
Debatten i SVT hade föregåtts av debattinlägg och genmälen från de båda inblandade, där Birro i en text menade att en folkets revolution nu pågår mot de eliter som vägrar lyssna, medan Montelius något märkliga motdrag blev att framhäva asylsökande som dem man borde lyssna på. Redan i sitt första svar, publicerat i Expressen den 24 november under rubriken ”Eliten verkar helt ha tappat sin kompass”, bjuder Montelius på ett antal av etablissemangets grepp i denna diskussion, bland annat den sannolikt medvetna missuppfattningen att raljerande kring godhetssignalering och ”godhet”, inom citationstecken, på något sätt handlar om en motvilja inför verklig godhet:
”Under hösten har jag arbetat mycket med barn som flytt till Sverige från krig – eller som har föräldrar som gjort det. Vi har gjort teater tillsammans. Jag gjorde inte detta i något försök att vara god – jag lovar. Jag vet att man inte ska vara god.”
Även denna taktik har varit flitigt förekommande under de senaste veckornas offensiv, där vi har fått ta del av olika varianter av att om det nu är politiskt korrekt att inte vara rasist och homofob, ja, då är man minsann stolt över att vara politiskt korrekt – man argumenterar mot något ingen har påstått. Det är också intressant att notera vilka människor som uppenbarligen kände sig träffade när godhet kom på tal, vilket ledde till att de vanliga medierösterna stod upp för sin rätt att vara goda, trots att de aldrig hade nämnts vid namn.
Den tv-sända debatten inleder Marcus Birro med att dela in etablissemanget i det kulturella, politiska och mediala, där han framhåller att dessa nu sitter i samma båt. Det är en viktig poäng, eftersom vi ständigt ser hur dessa tre komponenter agerar unisont mot inte minst kritik av invandringspolitiken. Många har noterat att medierna, i stället för att granska makthavarna för folkets räkning, har kommit att granska folket åt makthavarna, ett fenomen som blev tydligt bland annat när Expressen hängde ut vanliga människor som hade kommenterat på ett för etablissemanget oacceptabelt sätt på nätet. I själva verket har det blivit lättare att bryta in i det politiska etablissemanget, vilket Sverigedemokraternas framgångar visar, än i det kulturella och mediala, som ju inte är folkvalt. I riksdagen förekommer numera kritik mot det mångkulturella projektet, något som fortfarande är omöjligt på de större tidningarnas ledar- eller kultursidor. Det är inte konstigt att samma sidor ägnar så mycket kraft åt att bekämpa detta enda riksdagsparti.
De utpekade delarna av etablissemanget har därför försökt flytta fokus till en sorts ekonomiskt etablissemang, där man bland annat har raljerat kring hur Donald Trump och Nigel Farage står framför en dörr som ser ut att vara av guld, vilket alltså skulle signalera deras etablerade ställning. Då har man helt missat poängen. Vi vet alla att Trump är förmögen, men det är inte samma sak som att hans valseger inte är ett slag mot det etablissemang som Hillary Clinton tillhör. Hon har i högsta grad stötts av just de mediala och kulturella eliterna, det ”träsk” av korruption som Trump lovar att dränera.
En intressant aspekt i Montelius argumentation när hon vill visa att hon är lika folklig som Marcus Birro, är att hon samtidigt inte kan låta bli att hela tiden avslöja en elitistisk syn, och bland annat talar om Birros ”fans på Facebook”, samt via omvägar kallar honom ”ett obskyrt, högerkristet miffo”, varvat med det lite nedlåtande ”kära Marcus”. I ett av de tidigare debattinläggen från henne i frågan, är en passage om huruvida det finns personer som inte vill ta emot ”människor som flyr från krig och förtryck” särskilt talande:
”Själv möter jag dem varje dag, i kommentarsfälten på internet, på Kent Ekeroths Twitter, och det har faktiskt även hänt att vänner till mig, med fel hårfärg, har mött dem på Södermalm.”
Att hon här reducerar frågan om asylinvandring till ”fel hårfärg” är inte det viktiga, utan att hon endast ser denna opinion på Twitter och i kommentarsfält. På hennes egna kultursidor lär de nämligen inte synas. Ett exempel på hennes förmenta folklighet, som dyker upp i Opinion Live, är direkt bisarrt:
– Apropå det där med vilken bubbla man lever i, så går ju till exempel mina tre barn alla tre i klasser där de är i absolut minoritet i egenskap av barn till så kallade svennar.
Marcus Birros kanske tydligaste bild av den aktuella motsättningen mellan folket och dessa etablissemang, ges när han vid ett tillfälle refererar till Ulf Lundells ”När folket bygger landet”, som han menar hyllas för att folkets åsikter i det fallet kunde accepteras:
– Men när folket börjar bygga ett annat land, när fackföreningsrörelsen sviker, när arbetarrörelsen sviker, när Socialdemokraterna sviker, när inte ens det nya moderata arbetarpartiet har svar på folks frågor och folk går någon annanstans […] då är det inte okej när folket bygger landet längre, för då har folket fel. De fattiga är dumma i huvudet, folk som röstar på Trump fattar ingenting.
Det har i alla tider funnits etablerade personer och klasser som har stått ovanför ett folk, men det som är anmärkningsvärt i dagens Sverige är hur intimt förknippad denna ställning är med åsikter. Därför ingår Martina Montelius i ett etablissemang där Ian Wachtmeister inte finns, och det är därför som Montelius, som sannolikt inte har en hög lön eller en upphöjd ställning, bereds utrymme i alla tidningar och alla tv-kanaler.
