Vi har tidigare i Nya Tider talat om den nyordning som skett på fornforskningens område. Tack vare DNA-forskning vet vi idag med säkerhet att dagens etniske svensk till 80 procent härstammar från människor som levde här under sen stenålder.
Detta har Nya Tider uppmärksammat genom att recensera Magnus Stenlunds böcker om nordisk forntid. Hans och andras verk (såsom Anders Kaliffs Källan på botten av tidens brunn: indoeuropeiska rötter till fornnordisk religion, 2018) tecknar en tydlig bild av etnisk kontinuitet i Sveriges hela historia. Man kan alltså nu inte längre säga att vi inte kan veta något om forntiden, så som exempelvis Herman Lindqvist hävdade i första delen av hans historieverk Historien om Sverige.
Det blir, med andra ord, allt svårare för etablissemanget att befolka forntiden med mörkhyade invandrare. Det är slut med det nu. Det kan man hävda när man ser på de vikingautställningar som nu pågår i kungliga huvudstaden.
Historiska museet har till exempel en fast utställning om ”Vikingarnas värld”. Redan detta är ju glädjande, att vikingatiden lyfts fram: en vital och särpräglad tid för Norden, en era som aldrig förlorat sin lockelse. Och nu har alltså självaste högkyrkan för svensk historiekultur, Historiska museet på Karlavägen i Stockholm, erkänt vikingatidens genomslagskraft genom att exponera föremål i suggestiv miljö, ha föreläsningar på temat av folk som Fredrik Lindström, samt ha en lekby för små barn där de kan skolas in till vurmare för nordisk särart. Det ska böjas i tid …!
Det slående med utställningen är frånvaron av detta: framställning av afrikanska personer i dioramorna, inkorporering av mångkultur på skärmarna, införande av multikulti som ”alibi” – alibi för den i övrigt helsvenska högtid som en vikingautställning innebär. Detta är borta nu, det är nonexistent!
Detta, införandet av afrikaner i svensk forntid, är ju annars vad man kunnat vänta sig från officiellt håll. Senast var det TV-serien ”Historien om Sverige” (2023) som hade scener med en afrikansk stenåldersmigrant i svensk miljö. Detta var så klart helt gripet ur luften rent forskningsmässigt, men ”nödvändigt” när systemmedia då tog sig an forntiden. Men nu har alltså ”det afrikanska alibit” försvunnit ur dessa sammanhang. Det får man anse vara en viktig symbolisk seger.
Historiska museet är dessutom inte ensamt om denna utveckling. Samma sak gäller på det privata Vikingamuseet på Djurgården i Stockholm. Här är det nordiska personer som får gestalta vikingalegenderna, i dockform och skådespelarform och vad det nu är.
Som sagt, nu är det nya tider. Nu talas det inte längre om att vikingatidsvurm och liknande ”ger SD vatten på sin kvarn”, ”leder till farliga idéer om svensk etnisk särart”, ”det var så här det började på 30-talet” och så vidare. Men så lät det för cirka tio–femton år sedan. Sverige har sedan dess utvecklats till acceptans för vår särart, vilket är positivt. Det har yttrat sig i hur man gestaltar vår forntid med vikingar, asatro och liknande.
Nåväl, än har vissa svenska historiker en tendens att tolka drag i vikingatiden som influerade av sådant som Mellanöstern och islam. Men denna trend dör idag ut mer och mer när den självständiga, inre utvecklingen under nordisk forntid får plats, i ljuset av DNA-, språk- och ortnamnsforskning.
Den nordiska forntiden blomstrar alltså. Den smyger sig in i sådant som museikultur. Och det är forntiden som får agera murbräcka. Och det finns fler exempel på hur forntiden diskret tar greppet om svensk kultur, även på elitnivå. Man kan i sammanhanget nämna följande ting.
Inom bokutgivning med aktuellt tema, svensk forntid, så råder samma trend som på museerna: särarten i det nordiska tas för given. Ingen parasiterande mångkultur syns till. Jag tänker här på verk av sådana som Kristina Ekero Nilsson och ovannämnde Anders Kaliff. Ekero Nilsson är vetenskapsjournalist med till exempel boken Gamla Uppsala – människor och makt i högarnas skugga från 2018. Det är en rak och hederlig skildring av en nordgermansk verklighet, kultplatsen Gamla Uppsala och dess historia från forntid till nutid, inklusive arkeologiska händelser. Gamla Uppsala grävdes ju ut på nytt 2016 då man gjorde många intressanta fynd. Kaliff är för sin del professor i arkeologi vid Uppsala universitet, alltså i en unik position att vara trendsättare för att ge nordisk särart plats i forskningssamfundet.
För att ge lite bakgrund till den nya trenden i fornhistoria, den som säger att etniska svenskar härstammar från stenåldern, så slog detta igenom internationellt på 2010-talet. Då bekräftades vad språkforskare alltid vetat, nämligen att ett folk kallat indoeuropéer blir synliga i källorna i regionen Kaukasus under bronsåldern. Och med språkliga indicier kunde man redan på 1800-talet fastslå att indier, greker, romare, kelter, germaner och slaver var besläktade. Under sent 1900-tal kom så DNA-forskningen i gång, med bland annat metoden att ur benrester få fram DNA-molekyler. Man kunde då ur forngravars lämningar av ben analysera fram så kallade genotyper som var otvetydigt indoeuropeiska. Såsom till exempel R1A och R1b, som är rätt vanliga i Sverige. Därtill har vi I1, som är unikt nordiskt: sannolikt den genotyp som ger blå ögon och blont hår.
Detta är idag ”det nya normala” i fornforskning. DNA-analys måste till. Detta må vara kontroversiella fakta för ”den politiskt korrekte” forskaren. Men sanningen är alltid revolutionär.
På ett mer vardagligt plan har DNA-analys av ens gener idag blivit populära. Man kan som privatperson (efter erläggande av en smärre summa) skicka prov av ens DNA till något privat forskningsinstitut, för att få ett otvetydigt svar på vad man har för etniska rötter.
Detta är idag tidsandan: etnicitet är på dagordningen. Och den har hamnat där eftersom etablissemanget med dåraktig envishet hävdat att icke-vit etnicitet är ädel och god, vit sådan ond. Då har de vita reagerat och börjat söka sin särart i positiv, affirmativ anda. Och idag har de stöd av forskningssamfundet i detta, i att se sin etniska särart som historiskt belagd.
Det är slut med ”det virtuella folkmordet på vita”. Det är slut med att bortdefiniera oss, så som till exempel den amerikanske forskaren Noel Ignatiev gjorde innan han avled 2019. I sina kritiska vithetsstudier ville han ”avskaffa den vita rasen” … Visst har han avläggare även på svenska universitet. Men de arbetar idag inte i samma medvind som förr.
Man kan hävda att nordisk särart idag upplever en renässans. Det är förvisso bara början ännu. Det sker blott diskret och i marginella ämnen som fornhistoria. Men trenden är satt. Nu går det inte att hindra framtida segrar inom denna gren, såsom att vi får se svenskt historievurm och nationalromantik bli ledkultur för hela Sveriges kulturliv.
