Skip to Content

Under 1789 års riksdag blossade öppen fiendskap upp mellan Gustaf III och flera av hans ordensbröder. Bild: Louis Jean Desprez: Gustaf III öppnar Riksdagen (1789 års), odaterad, Nationalmuseum, allmän egendom.
HISTORIA

Frimurarnas dolde mästare

Digital utgåva

Till följd av den skeva, okritiska historieskrivningen är knappt något om den verklige Gustaf III allmänt känt. Bland det allra minst kända om honom är att han var en av de tre mästarna inom frimurarorden i 1700-talets Stockholm. Han var den mest världslige och kritiske av de tre, men var inte desto mindre en aktiv frimurare tills han fick mäktiga fiender inom orden.

Publicerad: 18 september, 2020, 11:06

  • Svenska

Läs även

I 1700-talets Stockholm fanns från 1770-talets senare del tre mästare inom Svenska Frimurare Orden, som alla tre hade varsin frimurarkrets. Av dessa är den allra mest kända hertig Carl (1748–1818), som år 1809 blev Carl XIII. Även Carls gemål, Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), som var stormästarinna och hade en egen loge för kvinnliga frimurare är relativt känd för sitt ordensengagemang. Den tredje frimurarmästaren, som var Gustaf (1746–92), har däremot fallit i skugga.

Till följd av att denne kungs historia till allra största del skrevs och vinklades kraftigt av hans politiska och personliga fiender är knappt något om den verklige Gustaf III allmänt känt. Bland det minst kända om honom är det faktum att han var frimurare.

En man av sin tid

Som man var, och är, verklighetens Gustaf III intressant på väldigt många sätt. Vad som kanske är det mest intressanta med honom är dock att han kom att formas av, och mer eller mindre förkroppsliga, upplysningstidens tre sidor.

Som så många andra män i upplysningstidens Europa var Gustaf III frimurare. Målning av Lorens Pasch den yngre (1733-1805), daterad 1779. Bild: Wikimedia Commons

Som det nämns i artikeln ”Orden som vill(e) ta över världen” (eNyT v 37/2019) hade upplysningstiden följande tre sidor: 1) fokus på förnuft och kritiskt tänkande, som kom till uttryck i samhälls- och religionskritik, 2) sexuella utsvävningar och dekadens och 3) illuminismen, som enligt Kjell Lekebys bok Gustaviansk mystik: Alkemister, kabbalister, magiker, andeskådare, astrologer och skattgrävare i den esoteriska kretsen kring G. A. Reuterholm, hertig Carl och hertiginnan Charlotta 1776-1803, formades av ”senantikens hermetiska och platonska tradition, renässansens nyplatonism, kristna teosofi och kabbala” samt av radikalpietismens naturlära och alkemi. Illuminismen ledde till att intresset för ockultism, spådomar och alkemi ökade kraftigt under upplysningstiden.

Alla dessa tre sidor formade Gustaf III mycket påtagligt. Han var inte religiös utan hade snarare en mer kritisk syn på religion, vilket ledde till oro hos hans guvernör Carl Fredrik Scheffer (1715–86) under hans uppväxttid samt väckte fasa hos hans mycket fromt kristna gemål Sofia Magdalena av Danmark (1746–1813).

Flera samtida, oberoende källor i både Sverige och Frankrike avslöjar Gustaf III:s lastbara sida. Denna sida av honom är inte allmänt känd idag till följd av den skeva historieskrivningen, men under sin livstid var Gustaf både känd och hatad för sin ovana att förföra andra mäns fruar och älskarinnor. Denna ovana gav honom många fiender och var en orsak till att han mördades överhuvudtaget.

Som så många andra inom eliten på 1700-talet drogs han även till det ockulta. Han var mycket vidskeplig, fascinerad av spådomar, experimenterade med magi – och anslöt sig till frimurarorden. För att summera: Gustaf III var en man av sin tid och han var mer eller mindre förväntad att bli frimurare.

Gustaf III och frimurarorden

I samband med illuminismens framväxt ökade intresset för frimureri i Europa, även i Sverige. I Hemligheternas brödraskap berättar Peter Ullgren att Axel Wrede-Sparre (1708–72) förde frimureriet till Sverige år 1735, efter att han själv blivit frimurare i Frankrike.

Frimurarordens första tid i Sverige blev dock svår. Få hade anslutit sig, de hade inga legala loger och många, som Göran Anderberg skriver i Frimuraren Gustaf III, var misstänksamma mot den hemliga orden som nyss kommit till landet. Den 24 januari (13 januari enligt gamla stilen, julianska kalendern) 1746 kom dock vändpunkten för de svenska frimurarna. Den dagen födde Sveriges kronprinsessa en prins som fick namnet Gustaf. Detta väckte stor glädje bland frimurarna för nu fick de, som Anderberg noterar, ”tillfälle att ge sig till känna offentligt och med emfas betona sin framtidstro.” De slog en frimurarmedalj som en hyllning till kronprinsen och uttryckte, enligt Anderberg, förhoppningen om att Gustaf skulle bli ”bildningens, vetenskapernas och konsternas” beskyddare. Konst, bildning och vetenskap var av stor betydelse för den tidens frimurare och Gustaf kom att värna om allt det där på olika sätt, särskilt konsten.

Gustaf var alltså väldigt betydelsefull för frimurarorden och han växte även upp omgiven av frimurare. Fadern, kung Adolf Fredrik (1710–71), var frimurare och det var även två av Gustafs guvernörer, Carl Gustaf Tessin (1695–1770) och Carl Fredrik Scheffer. Scheffer spelade dessutom en stor roll vid organiseringen av det svenska frimureriet när han instiftade den första legala logen i Sverige: Saint Jean Auxiliaire. Anderberg noterar att denna loge instiftades 1752. Scheffer är också en av de väldigt få personer som kunde påverka Gustaf.

Enligt Anderberg lär Gustaf själv sagt att han bara blivit frimurare för att hans far varit det, men Adolf Fredrik var en frånvarande far till honom och hade i stället brytt sig mer om kronprinsens två yngre bröder, Carl och Fredrik Adolf (1750–1803). Det därför mer sannolikt att den närvarande Scheffer spelade en större roll i Gustafs val att låta sig upptas i frimurarorden.

Exakt när Gustaf blev frimurare är oklart då årtalet saknas i generalmatrikeln, men man vet att hans yngre bröder upptogs i frimurarorden före honom, omkring år 1770. Det sannolika är att han lät sig upptas som frimurare året därpå och efterträdde sin far som inte bara kung av Sverige utan även som frimurarordens protektor (beskyddare).

Artikeln fortsätter

Denna artikel är en del av den elektroniska utgåvan av Nya Tider. Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.

Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.

Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.

Sophia Eklund

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Karl XV som konstnär och samlare

HISTORIAEn del kungligheter i Sverige har varit konstnärligt intresserade och några har till och med tecknat och målat. En av de mer kända av Sveriges kungliga konstnärer är Karl XV som både samlade på konst och var en mycket hängiven målare med landskapsmotiv som specialitet.

Den mystiske mannen från Bocksten

HISTORIAPå Varbergs fästning kan man se kvarlevorna efter en man som dött och blivit pålspetsad under medeltiden. Kvarlevorna hittades i Bockstens mosse på midsommaraftonen 1936 och därför har den döde fått namnet Bockstensmannen. Han är internationellt känd och fortfarande ett mysterium trots många undersökningar. Den 22 juni i år öppnade en ny utställning om honom på Varbergs fästning.

Skymning för Reuterholm

HISTORIAÅr 1794 pågick rättegångsförhandlingarna mot de gustavianer som varit delaktiga i den Armfeltska konspirationen. Dessa rättegångsförhandlingar väckte starkt missnöje bland folket och kom att bli början på nedgången för Gustaf Adolf Reuterholm.

Den mångsidiga Hildegard

HISTORIADe som ägnar sig åt örter, kryddväxter och odling har säkert stött på Hildegard av Bingen. Denna mångfacetterade kvinna som levde på 1100-talet är lätt att bli intresserad av. Men örterna utgjorde bara en liten del av hennes omfattande verksamhet. Hennes världsbild grundades i övertygelsen att Gud och skapelsen samverkade i allt, från odling till politik.

Reuterholm mot Armfelt

HISTORIAGustaf Mauritz Armfelt hade lämnat Sverige i juli 1792, men trots det kunde inte Gustaf Adolf Reuterholm känna sig helt lugn och säker. Efter en tid upptäckte han att Armfelt och Magdalena Rudenschöld planerade att, med stöd från Ryssland, avsätta Sveriges förmyndarregering. Detta blev början på en lång process mot rojalisterna.

Reuterholm träder fram

HISTORIAUnder åren 1792-96 styrdes Sverige av en förmyndarregering som leddes av hertig Carl, som var farbror till den omyndige kungen Gustaf IV Adolf. I praktiken var det dock Gustaf Adolf Reuterholm som hade makten. Denna tid i Sveriges historia, som blivit känd som den reuterholmska tiden, kom att till stor del präglas av förföljelser och utrensningarna inleddes kort efter att Reuterholm återkommit Sverige.

Skydd mot djävulen

KULTURDet finns en gammal tradition och föreställning från medeltiden, att det är bra att sätta en hästsko ovanför ytterdörren. Många tror idag att hästskon bringar lycka till hemmet, men på den tiden var syftet att hålla djävulen borta från huset och familjen. Detta går tillbaka till en berättelse i England, där smeden Dunstan från Baltonsborough i mitten på niohundratalet fick ett löfte från djävulen själv.

Ingegerd – Storfurstinna och helgon från Sigtuna

UTRIKESEva har valt blommor med omsorg. Blåklint och gula ringblommor, de svenska färgerna. Andaktsfull går hon in i Sofiakatedralen i Kiev. Detta är en helig plats. Hon niger och gör korstecknet. Sedan går hon fram till den stora sarkofagen i grå marmor. Där vilar helgonet som skall få hennes blommor. Det är Ingegerd Olofsdotter och hennes man Jaroslav den Vise. Hon lägger ner blommorna, ber en bön och går ut i solen igen. Hon sätter sig på en bänk för att vänta på sin man, och där på bänken färdas hon tillbaka i tiden.

Gå till arkivet

Send this to a friend