EU-etablissemanget befinner sig i chock. Det de varit så säkra på under de senaste åren, och som de med grötmyndig stämma försökt intala oss medborgare, gäller inte längre. Kris är utlyst. Nu genomför EU akuta politiska åtgärder och astronomiska gemensamma investeringar, inklusive att bryta mot budgetreglerna, för att snabbt kunna ta upp lån på flera tusen miljarder i programmet ”ReArm Europe”.
Men vad är det egentligen för kris som inträffat, som föranleder dessa panikåtgärder?
Har något oförutsägbart hänt? Ja och nej.
För Sveriges och övriga EU:s politiska etablissemang handlar det definitivt om ett ”black swan event”: en händelse som kommer som en total överraskning, får massiva konsekvenser, och som därefter, med eftertankens kranka blekhet, börjar analyseras och förklaras rationellt av de som aldrig såg det komma.
Men för den som inte dragits med i de senaste årens hypnos är det egentligen inget dramatiskt som hänt. Det som hände var rentav mer sannolikt än osannolikt.
EU:s närmaste allierade, tillika Natos största medlemsland, hade ett val i demokratisk ordning, och makten skiftade från Joe Biden till Donald Trump. Det är vad som har hänt.
Inget dramatiskt egentligen. Men det räckte för att hela narrativet skulle kollapsa.
Krisen har sedan eskalerat. Donald Trump inledde det arbete som han alltid sagt att han skulle inleda, nämligen att mäkla fred i Ukraina. Det var ett av hans allra viktigaste vallöften till amerikanerna. Att Trump står fast vid sitt löfte beskrivs som ett svek och ett förräderi, mot Ukraina, mot EU och mot ”hela den regelbaserade världsordningen” som det brukar heta.
Jag drar mig till minnes när jag såg Oliver Stones intervju med Vladimir Putin år 2017. Den ryske presidenten förklarade då sin syn på USA:s utrikespolitik:
”Det finns en märklig sak i ert land. Presidenterna byts ut, men politiken förblir densamma. Vet du varför? För att byråkratins makt är väldigt stark. En person väljs, han kommer med sina idéer, men sedan kommer folk med portföljer, välklädda, i mörka kostymer – inte helt olikt mig, men istället för att ha en suverän linje, böjer de sig för systemet. Titta på Bush den äldre och Bush den yngre, Clinton, Obama – deras retorik skiljer sig, men i praktiken är besluten desamma: interventioner, sanktioner, militär närvaro.”
Visst hade han fog för det uttalandet, det är odiskutabelt. Men med Trump blev det annorlunda. Han visade redan i sin första mandatperiod att han inte var som de andra. Inga nya krig startades, han träffade Putin på ett toppmöte i Helsingfors, han tog Assads parti mot islamisterna i Syrien, han blev förste amerikanske president att besöka Nordkorea, arbetet inleddes med att dra USA ut ur Afghanistan. Globala organisationer som EU och Nato fick återkommande kritik.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
