Guld och pengar: Sveriges riksbank 350 år

År 1664 tvingades Sveriges förste bankdirektör, Johan Palmstruch (1611–1671), att plötsligt stänga Stockholm Banco på grund av en våldsam uttagsanstormning. Anledningen till att de som förvarade sina pengar i denna bank blev väldigt angelägna om att göra uttag var att Sverige hade drabbats av sin första sedelinflation någonsin till följd av att banken tre år tidigare hade börjat ge ut sedlar. Det hela hade börjat bra, men då sedlarna blev mycket populära tvingades Stockholm Banco att snabbt ge ut fler och fler, vilket ledde till att pengarnas värde snart började minska. Alla ville då ta ut sina pengar.

Den svåra ekonomiska situationen ledde till att Stockholm Banco slutligen gick omkull och Palmstruch fängslades. Riksdagen köpte upp den konkursdrabbade banken 1668 då en statlig bank trots allt ansågs behövas. Banken fick namnet Riksens Ständers Bank och redan från början var dess uppgift att främja betalningsväsendet och förhindra att penningvärdet minskade.

Karl Langenskiöld drev igenom beslutet att Sveriges riksbank skulle bli en centralbank. Foto: Wikimedia Commons

År 1867 bytte banken namn till Sveriges riksbank och trettio år senare fick den ensamrätt till sedelutgivning, vilket innebar att riksbanken blev landets centralbank. Före 1897 hade den inte varit den enda banken i Sverige som haft den rätten. Detta ledde nu till att sedelutgivningen blev mer centraliserad och organiserad samt att Karl Langenskiöld (1857–1925), som varit delaktig i genomdrivandet av detta beslut, blev riksbankschef 1901.

Riksdagen, riksbanksfullmäktige och direktionen

Sveriges riksbank är en statlig myndighet som ägs av riksdagen och leds av en direktion bestående av sex ledamöter, vilka i sin tur är utsedda av riksbanksfullmäktige. En av dessa ledamöter utses till riksbankschef och sedan 2006 innehas denna post av ekonomie doktorn Stefan Ingves. Riksbankschefen är direktionens ordförande. Direktionens uppgifter är att besluta om räntan och att två gånger per år skriva en redogörelse för penningpolitiken som de sedan lämnar till riksdagens finansutskott. De har även möten varannan torsdag.

Riksbanksfullmäktige, som utser direktionens ledamöter, har som uppgift att bedöma hur riksbankens direktion sköter sina uppgifter. De följer även själva riksbanksverksamheten och utgörs av elva ledamöter och elva suppleanter, som alla blivit utsedda av riksdagen. Alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet finns representerade inom riksbanksfullmäktige, men en av ledamöterna, Olle Felten, lämnade Sverigedemokraterna i mars för att istället gå med i det nystartade partiet Alternativ för Sverige.

Riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande får närvara vid direktionens möten, men de får varken fatta beslut eller lägga fram något förslag. De får således följa riksbankens verksamhet och utse direktionens ledamöter, men inte påverka dess arbete. Däremot kan de till regering och riksdag inkomma med förslag, men det får endast ske i samråd med riksbankens direktion. Andra uppgifter som riksbanksfullmäktige har är att bestämma arbetsordningen inom riksbanken och hur sedlarna och mynten ska se ut.

500 procent ränta

En omskakande tid var året 1992, då Sverige redan drabbats av lågkonjunktur samtidigt som ekonomin i östra Tyskland var en stor kapitalmagnet efter den tyska återföreningen. Riksbanken hade då som överordnat mål att hålla en fast växelkurs mot en korg andra valutor. Att detta i längden var ett omöjligt mål insåg bland andra finansmogulen Georges Soros, som attackerade den svenska valutapolitiken genom aggressiv spekulation. Under attacken höjde riksbanken räntan till rekordhöga 500 procent för att försvara kronan, men det hjälpte inte. Soros spekulationer var en starkt bidragande orsak till att den svenska kronan knäcktes och den 19 november 1992 släpptes helt fri. Kronan rasade med 25 procent över en natt. Soros tjänade cirka en miljard dollar på attacken mot Sverige, medan det svenska samhället förlorade cirka 150 miljarder svenska kronor – hela den svenska valutareserven. Lågkonjunkturen fördjupades, många bostadsbolag gick omkull, och det kom att dröja närmare tio år innan de svenska hushållens köpkraft återhämtade sig.

Riksbankens mål blev i stället att hålla inflationen stabil.