Redan när påven Franciskus visade tecken på sviktande hälsa tidigare i år började medier diskutera möjliga efterträdare. Strax efter påvens död på annandag påsk publicerade The Guardian en artikel som sammanfattade de mest omnämnda kandidaterna. En relativt ung amerikan vid namn Robert Francis Prevost, som så sent som 2023 fick sin kardinalshatt, lyftes fram – men betraktades ändå som osannolik, inte minst för att han var amerikan.
Troligare kandidater ansågs vara den liberale italienaren Pietro Parolin eller den konservative afrikanen Robert Sarah – fram till att kardinal Dominique Mamberti utropade: ”Habemus papam!” från Petersplatsens balkong och presenterade kardinal Robert Prevost som Leo XIV.
Den nyvalde påven visade sig strax därefter för folket på Petersplatsen och talade till dem på italienska och spanska. Med världen bad han den traditionella bönen Ave Maria på latin. Till skillnad från den informellt klädde Franciskus bar Leo XIV den fullständiga ceremoniella påvliga kordräkten – en gest som tolkades som en lugnande signal till traditionella katoliker, kritiska till Franciskus reformer och modernistiska stil.
Från södra Chicago till Sixtinska kapellet
Robert Prevost väg till Vatikanen började i ett arbetarklassområde i södra Chicago, starkt präglat av katolska invandrargrupper från bland annat Irland, Polen och Italien, där han föddes 1955. Redan som ung valde han en religiös bana och gick i förseminarieskola, där pojkar förbereds för studier till det katolska prästämbetet. Efter avslutade universitetsstudier trädde han 23 år gammal in i augustinorden och avlade sina klosterlöften.
Efter prästvigningen skickades Prevost som missionär till Peru, där han snabbt gjorde sig ett namn inom augustinorden. Några år senare återvände ”Father Bob” till Chicago för att bli regional ledare för sin orden, som 2001 utsåg honom till generalsuperior. Franciskus valde 2014 att utse Prevost till biskop i Chiclayo, Peru, där han kom att verka i nio år och där han också blev medborgare. År 2023 kallades Prevost till Rom som kardinal och chef för biskopskongregationen, där man beslutar om nya kyrkoregioner och hanterar utnämnandet av nya biskopar. Med sin nya post kom han att arbeta nära Franciskus och blev snart ansedd som en av påvens närmaste allierade.
Vilken slags påve?
Direkt efter att Leo XIV visat sig på Petersplatsen började spekulationerna om vilket ideologiskt läger han tillhör. Enligt vissa bedömare har han undvikit tydliga utspel i kontroversiella frågor som samkönade relationer, kvinnliga präster och den traditionella latinska mässan. Han har kallats både en av Franciskus gunstlingar och mer konservativ än sin föregångare.
– Främjandet av genusideologi är förvirrande, eftersom det försöker skapa kön som inte existerar, sade påven exempelvis till en peruansk tidning under sin tid som biskop i landet.
Samtidigt har han flera gånger uttalat stöd för en liberal invandringspolitik och öppet kritiserat Trumpadministrationen i hemlandet. När New York Times intervjuade påvens bror, den pensionerade läraren John Prevost, bekräftade han broderns passion för migrationsfrågan.
– Jag vet att han inte är nöjd med det som pågår kring immigrationen. Det vet jag säkert. Hur långt han kommer att gå är det ingen som vet, men han kommer inte bara att luta sig tillbaka, berättar han.
I övrigt spådde John Prevost att hans bror inte kommer att vara en lika kontroversiell påve som Franciskus.
– Jag tror inte att vi kommer att få se några extremer åt något håll.
Traditionen bakom namnvalet Leo
En nyvald påve signalerar ofta inriktningen för sitt pontifikat genom sitt namnval. Franciskus valde ett namn som aldrig tidigare burits av en påve – en signal om radikal förändring, men också en vilja att förknippas med fattigdom och enkelhet genom helgonet Franciskus av Assisi. Den senaste påven som bar namnet Leo regerade under skiftet mellan 1800–1900-talet. Det Leo XIII framför allt förknippas med är encyklikan Rerum novarum, som lade grunden till den katolska socialläran. I den tog han avstånd från både marxism och renodlad kapitalism, och försvarade såväl privat ägande som arbetares rättigheter.
Att just Leo XIII var en förebild bekräftade Leo XIV under sitt första tal till kardinalerna:
– Framför allt för att påven Leo XIII i sin historiska encyklika Rerum Novarum tog sig an den sociala frågan i samband med den första stora industriella revolutionen. I vår egen tid erbjuder kyrkan sin sociallära som svar på en ny industriell revolution och på utvecklingen inom artificiell intelligens – förändringar som ställer nya krav på att försvara människans värdighet, rättvisa och arbete.
I den spanska delen av sitt första tal som påve, vände sig Leo XIV till invånarna i Peru, där han verkat i många år. Den stora fattigdomen i det sydamerikanska landet, något som Prevost bevittnat på nära håll, kräver sociala och ekonomiska omstruktureringar.
Gamla anklagelser väcker nya frågor
För en modern påve är det omöjligt att undvika att omedelbart konfronteras med skandalerna kring sexuella övergrepp inom kyrkan – och det stundtals systematiska mörkläggandet av dem. Detta gäller även Leo XIV.
– Vi kan inte ha ännu en påve som mörkar sexualbrott. De senaste tre har gjort det, vi kan inte ha en till. Vi kan inte släpa med oss detta in i ännu ett pontifikat.
Så reagerade Peter Isley, talesperson för organisationen Snap (Survivors Network of those Abused by Priests), när det stod klart att Robert Prevost valts till påve. Isley tillhör själv dem som anklagat kyrkans män för övergrepp i Chicago, där Leo XIV under mer än ett decennium ledde augustinorden.
Kritiken mot Prevost handlar bland annat om att han som ledare för augustinorden i Chicago lät övergreppsanklagade präster bo nära skolor och stanna kvar i tjänst. Ett fall ledde till en förlikning på två miljoner dollar med ett tidigare offer. Under tiden som biskop i Peru anklagades han återigen för att inte ha agerat mot en präst som pekats ut som våldtäktsman, men kyrkan hävdar att bevis saknades och att Prevost agerat helt korrekt.
Hur Leo XIV kommer att hantera dessa frågor återstår att se. Trots att flera av hans företrädare signalerat en vilja att ta itu med problemen, har kyrkan – liksom den nye påven själv – fortsatt kritiserats för sin hantering av övergreppsanklagelserna.
I de progressiva kretsarna i svensk media ser man omedelbart Donald Trumps tentakler i konklavens slutna rum. James D. Vance, USA:s vicepresident, som är katolik, träffade påve Franciskus bara timmar innan denne lämnade det jordiska livet.
Den brokiga bakgrunden gör att Leo XIV är svår att placera i ett fack. Namnvalet antyder en vilja att engagera kyrkan i sociala frågor, men vilka dessa är återstår ännu att se. Medan Franciskus strävan att anpassa kyrkan till ”moderna” värderingar gick så långt att en grupp katolska teologer vid ett tillfälle formellt anklagade honom för kätteri, uttrycker många katoliker idag en förhoppning om en mindre kontroversiell och mer enande gestalt på påvestolen. Klart är att Leo XIV:s pontifikat inleds i en tid då Vatikanen, ideologiskt och institutionellt pressad, för första gången har satt sitt hopp till en amerikan.
