Magdalena Anderssons bok är väldigt fragmenterad. Den består av ett stort antal korta stycken utan tidsordning, med titlar som ”Hästar och raketer”, ”Stoppa maffian”, ”Jämställdhet gäller” och ”Jag älskar Sverige”. Författaren försöker skapa identifikation och igenkänning. Hon berättar om allt möjligt hon gör: hon är ute och går i naturen, hon åker skidor, och hon tycker så mycket om skärgården, och är på västkusten, och där är det trevligt, och sen träffar hon vardagliga människor. Hon skildrar även sin vardag som politiker och försäkrar att det är ett hårt arbete med långa arbetsdagar. Hon berättar om sin uppväxt och sin familj.
Nato, migration och tvångsblandning
Det politiska innehållet då? Hon skriver: ”Sverige behöver ett starkt socialdemokratiskt parti, särskilt i dessa oroliga och omvälvande tider”. Jag gör reflektionen att jag ska hålla utsikt om det kommer någon hållbar argumentation för detta påstående längre fram i boken, men det gör det förstås aldrig.
Rörande Nato, så har Magdalena många funderingar i textstycken skrivna runt 2022, om riskerna med att inte gå med. Men hon funderar inte över riskerna med att gå med. Flera av de mäktigaste länderna i Nato är ju mycket krigiska, anfaller andra länder och bedriver långa krig, och ofta förlorar de dessa krig. USA är ju allra värst, med sina många olagliga anfall mot olika länder. Nuförtiden hotar de sina allierade inom Nato, de ska också erövras! Svenska politiker tycks inte ha förstått någonting rörande geopolitik sedan Berlinmurens fall ungefär.
Hur går det då med att ta upp elefanten i rummet, den havererade migrationspolitiken? Hon skriver: ”En stor migration och en för dålig integration har gjort att segregationen fördjupats. Nyanlända har hamnat i redan slitna bostadsområden”. Hon hävdar att Socialdemokraterna vill ”föra en stram migrationspolitik”. Detta konkretiseras inte alls. På ett annat ställe skriver hon att parallellsamhället är ett fruktansvärt misslyckande. Jag undrar: kan vi sätta bocken till trädgårdsmästare? Det har ju pratats en del om detta partis nya projekt, att tvångsblanda befolkningen. Men det verkar hon inte sugen på att utveckla för oss. De måste ana att den politiken inte kommer att ge en enda röst.
Helföråldrat och uttjatat
I delar av boken förfaller hon till rent floskelbombande:
”Det handlar om att förmå samhällets alla aktörer att dra åt samma håll. Vi behöver kroka arm för bättre konkurrenskraft. Att bara luta sig tillbaka är att spela roulett med det svenska välståndet. Det gör inte jag. Jag vill att staten tar ett större ansvar …”
Ska det bli mer statligt förslösande av pengar till havererade industriprojekt som Northvolt? Ibland ger Magdalenas retorik sken av beslutsamhet att göra saker, men för oss medborgare som först ska finansiera det som politikerna kommer på, och sedan lida av konsekvenserna, så framstår envisa politiker som de mest skrämmande. Hon skriver att ”Reella samhällsproblem går att rätta till med politiska medel”. Min reflektion är: De reella samhällsproblemen har skapats med politiska medel, och väldigt ofta socialdemokratiska sådana. Så varför skulle vi bli glada när Magdalena pratar om att göra saker?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
