Sedan Sverigedemokraterna (SD) hjälpt till att fälla de rödgrönas budget kommer hetsen mot detta parti att bli ännu intensivare från hela det politiska etablissemanget. De får extrema epitet som ”nyfascister” och ”främlingsfientliga”. Nu är socialdemokraterna och miljöpartisterna kränkta och arga och ute efter hämnd.
Fredagen den 5 december gick finansminister Magdalena Andersson ut i SR:s luncheko och anklagar SD för att vara ett nyfascistiskt parti. Hennes grund för detta påstående är att SD inte accepterar ”alla människors lika värde” och därför ska de rättroende politikerna nu se till att SD i fortsättningen inte ska kunna slå spelbrädet över ända och fälla en minoritetsregerings budget. Lördagen den 6 december var det statsminister Stefan Löfvens tur att i en debattartikel i Dagens Nyheter hoppa på SD och kalla det ”ett nyfascistiskt enfrågeparti, som vare sig respekterar människors olikhet eller Sveriges demokratiska institutioner”. Senare på dagen fick han stöd för denna kränkning av SD av vice statsministern, miljö och babbelministern Åsa Romson (MP) i SR:s lördagsintervju.
Det är anmärkningsvärt att vi har en statsminister, en vice statsminister och en finansminister, som är så okunniga i statskunskap och politologi och dessutom uppträder som demagoger och provokatörer. Sådana ministrar bör vi inte ha, som skapar onödiga konflikter och splittrar medborgarna genom sina aggressiva fördömanden av SD och alla dem som ansluter sig till partiets politik. Fackföreningspampen Löfven gör klokt i att dra sig tillbaka till de regioner han behärskar innan han hinner ställa till med mera skada i landets ledning. Och babbelminister Romson, som egentligen är jurist, gör också klokast i att förbli vid sin läst.
För att säga att någon är fascist krävs lite mera kunskap om vad som menas med fascism. Och ett större antal kriterier än bara löst prat om människovärde. I statskunskapen och sociologin brukar vi säga att följande kännetecknar fascism:
- Elitism och förakt för svaghet
- Extrem nationalism
- Främlingsfientlighet
- Hjältedyrkan
- Livet är en kamp
- Striden skapar dugliga män
- Stark traditionalism
- Kritik mot modernism
- Kollektivism
- Den enskilde ska offra sig för nationen
- Antiintellektualism
Av dessa kännetecken skulle man möjligen kunna säga att stark traditionalism passar in på SD, då de är upptagna av att slå vakt om det som är genuint i svensk kultur. Finansministern och bland andra sossar som Stefan Löfven skulle väl säga att det räcker med främlingsfientligheten och att de inte tror på alla människors lika värde. Men att vara kritisk till den omfattande invandringen och framförallt det stora flyktingmottagandet innebär inte per definition att man också är fientlig till invandrare och flyktingar. SD har en annan uppfattning och mera rationell, om hur man ska hjälpa människor i nöd, och det innebär inte främlingsfientlighet.
De politiskt korrekta politikerna tror att fascism framförallt handlar om att inte erkänna alla människors lika värde och att avvikare, till exempel flyktingar, ska vara jämställda med alla andra i samhället. För det första får man se detta som en moralregel, inte ett empiriskt faktum. Människans värde bestäms av andra människor i ett socialt sammanhang. Därför är människans värde relativt. Att människans värde skulle vara konstant och objektivt är en dogm eller möjligen ett önsketänkande. Vi behöver bara se oss omkring i världen, så blir det uppenbart att alla människor inte uppfattas ha samma värde. För vanligt folk är det uppenbart att Barack Obama (USA:s president) och Michael Brown (afroamerikanen som sköts av en vit polisman i Furgeson) inte har samma värde. Stefan Löfven och tiggaren vid ICA har heller inte samma värde. Det tycker nog inte heller Löfven, men skulle aldrig säga det, eftersom det inte stämmer med den dogm eller ideologi han och andra sprider. Vi måste reda ut i vilket sammanhang eller i förhållande till vad vi pratar om lika värde. Att både de rödgröna och alliansen kastar dessa demagogiska glopord på SD är naturligtvis bara för att smutskasta dem, men jag tror inte det går hem. Vanligt folk är i regel kloka nog att genomskåda propagandan. Och vill man vara lite sarkastisk kan vi peka på att för Magdalena Andersson, Stefan Löfven, Åsa Romson, Jonas Sjöstedt med flera pk-politiker, har inte politikerna i SD och deras väljare samma människovärde!
Det är anmärkningsvärt att vi har en statsminister, en vice statsminister och en finansminister, som är så okunniga i statskunskap och politologi och dessutom uppträder som demagoger och provokatörer.
De som räds en öppen och ärlig debatt om invandringsfrågor hävdar inte sällan att de invandrarkritiska är rasister. Detta är ett enkelt trix att knipa demagogiska poänger genom att ge associationer till Nazityskland, dess raslära och Förintelsen. Men dessa debattörer borde använda modernare begrepp för att bli trovärdiga, inte komma med gamla begrepp som hörde 1930-talet till. Förintelsen blev ett fasansfullt bokslut över det rasbiologiska tänkandet. Efter erfarenheten av vilket vansinne rasläran och rasbiologin kunde leda till, har rasteorier och rasbegreppet vanligtvis hamnat i fullständigt vanrykte hos kritiskt medvetna människor. Vi som har denna insikt talar inte längre om raser. Men finns det inga raser, ingen rasism. De som använder begreppet är ute efter att uppväcka historiens spöken, för att misstänkliggöra dem som inte helt passar in i dagens politiskt korrekta mallar. En typisk företrädare för dessa demagoger är ledarredaktör Anders Linberg på Aftonbladet, som mot bättre vetande envisas med att tala om raser och rasism. I SVT Debatt på torsdagen den 4 december fick han också oemotsagd (på grund av programledaren) vräka ur sig att SD är ett fascistiskt parti.
SD anklagas också för att vara ansvarslösa, när de medverkat till att fälla den rödgröna budgeten. Men vad betyder det att ta ansvar i detta sammanhang? SD har ingen anledning att ta ansvar för något som deras opponenter står för. Tvärtom är det att ta ansvar för det förtroende deras väljare har gett dem när de tar strid med alla de politiskt korrekta politikerna. Detta är SD:s ansvar. Etablissemanget kan inte smälta att SD utnyttjade sina parlamentariska rättigheter och därför kallar man dem för ett odemokratiskt parti. Inte heller detta har de något stöd för i verkligheten. Partiets ledamöter är framröstade i ett allmänt, demokratiskt val och den interna arbetsprocessen skiljer sig inte nämnvärt från de andra partierna och allra minst från sossarnas så kallade ”demokratiska centralism”.
För SD är det nog en fördel inför extravalet att pk-etablissemanget fortsätter att hetsa mot dem. Partiet attraherar den massa av svenska folket som nu är både trötta på och oroliga för Sveriges stora mottagande av flyktingar, som inte kan försörja sig själva. SD kommer efter hetsen mot dem att vinna allt fler väljare som är kritiska till dagens ordning i politiken.
