Historien om Magnus Birgersson

Det var omkring 1240 som en liten pojke föddes som son till Birger jarl och dennes hustru Ingeborg Eriksdotter. Den lille pojken fick namnet Magnus, och han föddes som det tredje barnet och andre sonen till sina föräldrar. Var någonstans han föddes framgår inte, men vi vet i alla fall att han dog på Visingsö år 1290. Men dit är det långt och väldigt mycket hann Magnus uppleva under sina levnadsdagar. Man kan konstatera att vägen till tronen inte var enkel för honom.

Fadern var Birger Magnusson och hans titel var ”dux sweciae” som betyder rikets jarl. Jarl var en titel som användes i Norden under vikingatid och tidig medeltid och avsåg det högs

ta ämbetet i riket. Ordet jarl betyder hövding eller högättad man. Senare kom titeln hertig att användas för kungasöner och deras hertigdömen kunde bli relativt självständiga.

Birger var jarl under kung Erik läspe och halte och därefter under sin son kung Valdemar Birgersson. Nu kan man ställa sig frågan hur detta gick ihop?

Birger jarl var gift med Ingeborg Eriksdotter (1212-1254) som i sin tur var dotter till kung Erik Knutsson (1208-1216). Ingeborg blev för övrigt stammoder till Bjälboätten, men detta är en annan historia. Ingeborg Eriksdotter var syster till kung Erik läspe och halte. Erik hade själv inga barn och alltså ingen son som kunde efterträda honom. När så kung Erik dog 1250 blev Birgers och Ingeborgs äldste son Valdemar kung. Han ärvde alltså sin morbrors konungslighet men Valdemar var bara 11 år och alldeles för ung för att regera, så i hans ställe regerade fadern Birger jarl och det fick han göra under 16 år. När Valdemar var 26 år avled fadern Birger och då blev Valdemar kung på riktigt fram till 1275.

Hur Magnus och hans syskons barndom såg ut vet vi inte mycket om, men vi kan läsa i ”Stockholmskällan” att Magnus och hans syskon fick en god skolning. På medeltiden betydde god skolning att man lärde sig om kristendomens innehåll samt katekesen. Man fick lära sig läsa, skriva och räkna. Ungdomarna fick också lära sig latin, ljud- och verslära, logik, argumentationsteknik, retorik samt brevskrivning. Bra och nyttiga ämnen allesammans. Vi känner namnet på två av lärarna som undervisade Magnus och hans syskon. Dessa var Björn Näf, lagman, riksråd och riddare, samt magister Palne om vilken vi inte vet så mycket om.

1255 bestämde sig Birger jarl för att dela ut län till sina söner. Detta tyckte påven var en god sak, så han gav Birger sin välsignelse för detta. Valdemar blev hertig över Götaland, Magnus blev hertig av Svealand, Erik blev hertig av Småland och Bengt blev hertig av Finland. Bengt var även biskop i Linköping och det var han nöjd med.

1266 dog Birger jarl och begravdes i Varnhems klosterkyrka. Efter hans frånfälle blev det bråk mellan bröderna. Den tredje av Birgers söner, Erik, som var hertig av Småland, var inte alls nöjd med sin lott, visade det sig, så nu började det som brukar kallas brödrastridernas tidevarv, enligt boken ”Det svenska samhället 800-1720, klerkarnas och adelns tid”, studentlitteratur av Thomas Lindkvist & Maria Sjöberg. Det var också nu som kungaätten klart avskildes från stormannaätterna. Dessa hade inte några kungliga anspråk och ifrågasatte inte heller själva kungadömet. Striderna som utbröt uppstod inom kungaätten.

Erik och Magnus började nu arbeta för att försvaga Valdemars ställning. Från 1272 började det här arbetet ge resultat. Tillsammans med en grupp stormän ställde Magnus ett krav på att få mer makt. Kung Valdemar hade inte några som helst planer på att ge efter på maktens område. Magnus och Erik sökte därför stöd hos Danmarks kung Erik Klipping, som genom ett avtal i Sønderborg lovade att ställa upp på Magnus och Eriks sida med tungt beväpnade ryttare, mellan 500-600 man. För detta skulle den danske kungen få 6 000 mark silver.

I slaget vid Hova i Västergötland 1275 besegrades Valdemar, som tog till flykten över norska gränsen men ångrade sig och återvände till fosterjorden. Väl tillbaka i Sverige greps han. Men för att avsätta kung Valdemar krävdes mer än att ha besegrat honom i ett fältslag.

Så vad skulle Magnus och hans allierade göra? Lösningen blev ett stormannamöte som sammankallades i Västergötland och där bestämdes det att riket skulle delas. Valdemar fick Västergötland, Dalsland, Värmland och Småland. Valdemar utfärdade även en försäkran där han avstod sitt ärvda rike till hertig Magnus. På Mora äng den 22 juli 1275 avsade sig till slut Valdemar kronan vid en formell ceremoni och Magnus utropades till kung samma dag och tronsattes i Uppsala domkyrka.

Då hade Magnus redan använt sig av ett majestätssigill sedan i januari, men han kunde dock inte krönas till kung förrän Sveriges biskopar hade accepterat honom som den nye kungen. Det skulle dröja nästan ett år, fram till pingstdagen den 24 maj 1276, innan Magnus kröntes till kung i Uppsala.

Magnus maktställning var inte säkrad förrän 1279 och stabiliserades omkring 1280. Stormännen hade antingen försonats eller avrättats, och kyrkan hade redan vid Magnus kröning fått privilegier som innebar befrielser från alla statliga pålagor. Detta löfte infriade kungen i samband med att hans drottning Helvig av Holstein kröntes i Söderköping den 29 juli 1276. För att sitta tryggt på Sveriges tron krävdes ett starkt stöd från kyrkan.

Storebror Valdemar var dock inte alls nöjd med sin lott, och på hösten 1277 försökte han ställa till det för sin bror kung Magnus genom att rekrytera markgrevarna av Brandenburg för sin sak. Detta misslyckades och under vintern 1277-1278 tvingades han upprepa sin tronavsägelse. Valdemar gick med på att tituleras före detta kung, på latin ”quondam rex”. Efter att han hade gått med på detta tilldelades han kronans rättigheter i Västergötland och i Östergötland. Nu skulle väl förhoppningsvis Valdemar hålla sig lugn. Det gjorde han trots allt inte utan fortsatte att skapa intriger mot kung Magnus så till slut, år 1278, blev Valdemar inspärrad på Nyköpingshus och senare på Stockholms slott.

Under Magnus regeringstid flyttades den politiska maktens tyngdpunkt från Väster- och Östergötland till Mälardalen. Samtidigt etablerades privilegiesamhället och nästa steg för kung Magnus var att ordna förhållandet mellan kungamakten och stormännen. Så nu gör vi ett nedslag på Alsnö. Alsnö heter numera Adelsö och ligger i Mälaren i närheten av Björkö med Birka. På Alsnö låg en kungsgård som är omtalad redan på 800-talet. Där uppfördes på 1200-talet ett kungligt palats. Det var ingen befäst borg utan helt enkelt en ståndsmässig bostad där kungen kunde markera sin särställning. Det var här han sammankallade en församling av stormän på sommaren 1280. Vid detta möte utfärdades en överenskommelse som går under namnet Alsnö stadgar. Här reglerades relationen mellan kungamakten och stormännen.

Det var inte enbart kyrkan som fick privilegier utan även det världsliga frälset. En viktig uppgift var att fastställa skattebefrielse för alla som gjorde rusttjänst för kungamakten. Detta gav kungen möjlighet att kontrollera militären i landet. Befästa slott började uppföras och en administrativ indelning av slottslän växte nu fram.

Rusttjänstplikten innebar att den man som hade förmåga att ställa upp med stridshäst och ryttare skulle vara frälse. Ordet frälse betyder befriad eller ”fri hals” och ursprungligen syftade det på en befriad träl. Befrielsen för frälset handlade om skattefrihet. Detta världsliga frälse omtalas första gången i Alsnö stadgar från 1280.

Det blev en brokig samling av män som hade möjlighet att hålla stridshäst och ryttare, vilket medförde att det fanns stora ekonomiska skillnader dem emellan. Det fanns vanlig frälseman och dessa kallades väpnare, sedan fanns det svenne och riddare. Rangordningen framgick av hur många hästar och ryttare man fick ha i sitt följe. En vanlig frälseman fick ha tre, en svenne fick ha ett halvt dussin och riddaren fick ha åtta hästar med ryttare. Om riddaren var medlem av riksrådet fick han ha tolv hästar i sitt följe. Kungens bror, hertig Bengt, fick ha 40 hästar med ryttare i sitt följe och en biskop hade rätt till 30 när de red genom landet. Fler hästar med ryttare i följet än de som var föreskrivna fick inte förekomma. Denna bestämmelse fastslogs i Skänninge 1284. Begränsningen var till för att förhindra allt för stor maktkoncentration hos enskilda frälsemän.