I början av boken skriver författaren Abigail Shrieratt att 42 procent av amerikanska ungdomar har någon psykiatrisk diagnos. Vanliga diagnoser är ADHD och ångestsyndrom, men det finns många andra. Hon skriver: ”Terapi som fungerar för vuxna får sin kraft genom att patienten tror på processen”. När det gäller barn har ju de tvingats till terapin, ofta av föräldrarna. Hon intervjuar en terapeut, Camilo Ortiz, som behandlar föräldrarna, inte barnet, för att få barnet att må bättre. Det är ju de som har överfört sin oro och ångest till barnet.
Skolan som vårdinstitution

Skolorna i USA tillämpar ”socioemotionellt lärande”. Det kan innebära att skoldagen börjar med att läraren frågar barnen vad de är ledsna över just nu, och sedan berättar barnen inför hela klassen om problem i familjen, något som ju borde förbli privat information. Det är ett enormt fokus på känslor, men när man tänker efter inser man ju att det inte är så lätt att tala om vilka känslor som är bra och vilka som är dåliga. Att alla ska gå i terapi verkar ha utvecklats till något slags socialt kontrollverktyg; skolor, vården och samhälle ska ha tillgång till barnens inre. Kraven på att barnen ska dela med sig av alla sina känslor, och sina problem och trauman, har tydligen vuxit ihop med själva undervisningen.
Så här långt in i läsningen gör jag reflektionen att mycket av det som Shrier skildrar från amerikanska skolor påminner om marxistiska metoder för att bryta ned familjens och individens integritet, en kommunistisk metod som spred sig till svenska skolor redan på sjuttiotalet. Det ska inte finnas något privat, det ska inte finnas några egna, unika tankar. Relationen till staten är den enda relation vi ska ha, och så förstås, relationen till vår terapeut.
Traumafokus kan förvärra hur barnen mår
I kapitel sex, ”Traumakungarna”, handlar det om barndomstrauman och förträngda minnen, något som ju har dominerat mycket av modern psykologisk diskurs och fått skulden för i stort sett allt. Jag kommer att tänka på Quick-fallet, då övertro på förträngda minnen ledde till åtta felaktiga morddomar, som sedan revs upp. Shrier talar med diverse forskare, och kommer fram till att det inte finns några belägg för att traumaminnen lagras i kroppen, som det ofta hävdas. Att skylla alla svårigheter att hantera vuxenlivet på våra barndomsminnen är både ogrundat i sig, och improduktivt för att nå bättre mående.
Abigail Shrier skildrar vidare i boken hur amerikanska skolbarn bombarderas med enkäter om hur de mår, hur deras familj fungerar, vilken sexuell läggning de har, om de har funderat på självmord, och så vidare. Det man egentligen signalerar till barnen är ju att de inte har någon integritet alls.
Shrier kontaktar den kände konservative debattören Jordan Petersen och frågar honom hur han ser på detta, han har ju engagerat sig i att ge unga livsråd. Han säger ungefär att ju mer man pratar om själsligt lidande med ett barn, desto värre mår barnet.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
















