Platsen för högtidlighållandet var densamma som för tio år sedan, men något var annorlunda. För första gången blev de anhöriga och överlevande behandlade med respekt. Ett par månader tidigare hade radioprogrammet Kropp och själ skildrat hur sorg kan upplevas olika. En kvinna beskrev sin saknad, och hur hon kommit till ro. Hon gick till graven. En annan kvinna kunde inte försonas med sitt öde. Det som hände hennes anförvant på Estonia höll henne fortfarande kvar i en förlamande sorg.
Jag ringde upp producenten av radioprogrammet och berättade att skillnaden mellan dessa två kvinnors sorg inte var två olika personligheter utan statens vägran att låta en av kvinnorna få en grav. När staten lovade att kropparna skulle bärgas ställde många familjer in sina minnesstunder. Månader av väntan följde. Den 15 december 1994 fick de anhöriga beskedet att inga kroppar skulle bärgas. Hur skulle familj, släkt och vänner ta avsked? Det Etiska råd som fanns teg. Därefter kom jul och nyår. I många familjer har man aldrig kunnat samlas för ett avsked och man har behandlats respektlöst.
Min bror begravdes för en månad sedan. Det var skönt att få träffa änkan, hans son, hans vänner. Jag viskade ett par ord vid kistan. Det fanns en rening inom mig när jag vandrade därifrån. Traumat efter Estonia har däremot aldrig fått ett avslut. Producenten på radion svarade mig att de hade valt bort perspektivet att en av kvinnorna aldrig fått begrava sin nära. I tjugo års tid har media valt bort.
Vid tioårsminnet var jag en av talarna vid de anhörigas egen minnesstund. Inte en enda notis fanns i tidningarna. Så tågade vi till Djurgården. Där stod Styrelsen för psykologiskt försvar som arrangör. Kungen, drottningen, statsministern, talmannen, övriga ministrar och myndighetspersoner satt på första bänk. TV sände direkt. Längst bak stod de anhöriga.
I år skrev de anhöriga till regeringen och frågade hur man tänkte ordna högtidlighållandet. Regeringen svarade att Försvarsdepartementet hade ansvaret. Ointresse och tystnad. Då inbjöd de anhöriga kungen att delta vid minnesceremonin. Han tackade ja.
Solen sken över Djurgården. På kungens högra sida satt ordföranden för Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga (SEA) Lennart Berglund och jämte honom Henrik S Järrel som är ordförande för riksdagens Estoniagrupp. Försvarsministern Karin Enström fick reda på att man inte lyckats tiga ihjäl minnesdagen och valde att närvara, men nu var det inte hon utan Lennart Berglund som var värd.
Jag hade börjat dagen i Sofia kyrka. Kristina Brandänge, överläkare, präst och psykoanalytiker höll i minnesgudstjänsten. Hon har skapat mötesgrupper där anhöriga och överlevande kunnat träffas. I kyrkan hälsade jag på många anhöriga. Vi hade följe till Djurgården.
Kungen reste sig och gick fram till talarstolen. Han beskrev hur han varit på samma plats tio år tidigare och vilka som då varit där. Det var naturligt för honom, sade han, att han även var närvarande denna dag. För regeringen, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Haverikommissionen och statens myndigheter, var det uppenbarligen inte lika naturligt. De var frånvarande. Kungens tal, som han skrivit själv, var präglat av omtanke.
Under de tjugo år jag har följt denna händelse är det bara Kristina Brandänge och kungen som i sitt ämbete visat takt och stil. Det officiella Sverige valde att inte vara närvarande.
