Svenska vänsterjournalister hatar Danmark. De anser att landet är rasistiskt, inskränkt och fördomsfullt. Ungefär vad de anser om vanliga arbetande svenskar alltså, men de förfasar sig över att de åsikter som i Sverige endast vanliga arbetande människor skulle våga yppa, och då mellan skål och vägg, anses okontroversiella i Danmark. Åsikter som får den svenska journalistkåren att gorma om näthat och ropa på förbud är helt enkelt inget som upprör danskarna, och de svenska journalisterna blir djupt upprörda över denna brist på moralisk indignation hos sina danska motsvarigheter och landets politiker.
I Sverige väntas rekordinvandring i år – uppemot 200 000 människor väntas söka uppehållstillstånd, varav 80 000 kommer som asylsökande. De allra flesta av asylansökningarna kommer att beviljas, det har man redan gjort klart.
I Sverige reagerade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt på denna enorma invandringsflod genom att till slut erkänna att kostnaderna för invandringen inte skulle lämna något utrymme för satsningar på vård, skola eller omsorg. Att strama åt invandringen var ju inte att tänka på i det svenska samhällsklimatet – så han bad istället svenskarna att ”öppna sina hjärtan” (för att inte tala om sina plånböcker).
Journalistkåren applåderade unisont.
I Danmark är prognosen för asylsökande för i år 20 000. Även det är rekord – år 2011 hade Danmark exempelvis bara 3 800 asylsökande.
I Danmark oroar denna enorma tillströmning av asylanter såväl vänsterregeringen som högeroppositionen. Den som kommer med förslag till konkreta lösningar på problemet (istället för innehållslöst svammel och politiskt korrekta floskler) blir alltså inte mobbad och utstött av alla rättänkande medlemmar i samhällseliten. Istället inträffar något som svenska journalister anser oerhört skrämmande: De andra politikerna lyssnar, funderar och debatterar om förslaget faktiskt är bra eller dåligt. Tidningar publicerar förslaget utan fördömanden och rop på lagstiftning mot sådana förslag.
Den 8 oktober berättade BT, en av Danmarks största tidningar, om ett nytt förslag från Dansk Folkeparti: Man ska skicka asylsökarna till Afrika. Ett avtal ska slutas med ett afrikanskt land, exempelvis Kenya, dit man sedan skickar personer som söker asyl i Danmark.
”Som motprestation ska Danmark istället använda biståndspengar för att upprätta och driva asylläger i landet. Målet är att Danmark inte alls ska ha några utlänningar med asylstatus på dansk mark. Endast kvotflyktingar skall inte skickas iväg, menar partiet.”
Hur beskrev BT då Dansk Folkeparti? Som främlingsfientliga rasister som hatar allt som är annorlunda? Nej, man beskrev dem som ”Dansk Folkeparti”.
Hur rasade BT på ledarplats mot förslaget? Inte alls.
Hur lång tid tog det innan de andra partierna unisont fördömde DF som ett ondsint rasistparti som vill förfölja människor på grund av deras hudfärg? Det lär nog dröja länge än – så länge inte svenska akademiker eller journalister lyckas infiltrera Danmark och störta det i fördärvet, förstås. Inger Støjberg, politisk ordförande för Venstre – ett borgerligt mittenparti som i övrigt snarast motsvarar Folkpartiet i Sverige – sade så här om förslaget:
– I Venstre har vi i många år ansett att vi borde hjälpa fler flyktingar i deras närområden, och därför är det här naturligtvis ett intressant förslag. Min undran är om vi kan få något land att ta på sig uppgiften, men det får vi titta på.
Egentligen är detta förstås fullkomligt självklart. Hur skulle det kunna vara rasistiskt att hjälpa flyktingar bara för att man gör det i ett annat land, som dessutom kan förväntas tjäna på det? Hur skulle det kunna anses vettigt och sunt att fördöma förslaget utan att ens ta det i beaktande? Är det så debatter ska gå till i ett demokratiskt land?
Nej, så är det givetvis inte. Endast i landet där människor döms till fängelse för att de tillverkat konstverk som anses ”kränka” endera folkgruppen, där man censurerar barnböcker i jakten på ”rasism”, där man tystar ned fakta om våldtäkter och åldringsrån för att inte invandrare ska känna sig utpekade – endast i det landet (vi kan kalla det Absurdistan) skulle man ens komma på en så befängd tanke som att utmåla ett förslag för att hjälpa människor utan att det samtidigt drabbar det egna folket, som ”rasistiskt”.
Det svenska samhälls- och debattklimatet är skrämmande och liknas i Danmark inte sällan vid diktaturers. Samtidigt slår sig svenska journalister för bröstet över hur ”tolerant” vårt land, med dess åsiktsförtryck, självcensur och rädsla för verklig debatt, är i jämförelse med Danmark.
