Skip to Content

Hjälp barn att finna sig till rätta i sina biologiska kroppar i stället för att skapa en epidemi av ”transsexuella barn”. Foto: Pixabay
CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET

Ingen plats för normala människor

PappersupplaganNya Tider v. 16

Publicerad: 17 april, 2019, 14:49

  • Svenska

Läs även

Ibland liknar det svenska samhället mest en absurdistisk komedi.

I detta nummer av Nya Tider tar vi en titt på debatten kring könsbyten, ett fenomen som sent omsider börjar problematiseras efter att vi fått en formlig epidemi av ”transsexuella barn”, vilka vissa avarter inom läkarkåren ”hjälper” att ”byta kön”.

Vi citerar läkare som påpekar att det hör till mognadsprocessen att fundera över sin sexualitet och att många tonåringar upplever osäkerhet. Att då helt lättvindigt sätta in hormonbehandling när de för tillfället ”känner sig” på ett visst sätt är rent ut sagt omänskligt. Om man nu över huvud taget ska sätta in mediciner, så vore det självklara valet att i stället ge dem hormoner som får dem att känna sig hemma i sin biologiska kropp. Men samhället går nu åt motsatt håll och bekostar kirurgiska ingrepp som förstör deras kropp för all framtid.

Könsbyten i ”total” bemärkelse – där man dels opererar mannen eller kvinnan till en imitation av det motsatta könet, dels förklarar denne tillhöra det motsatta könet i juridisk bemärkelse – har gjorts i Sverige sedan 1972 och borde ha problematiserats på allvar långt tidigare. Tyvärr görs det inte ens nu, utan kritiken handlar om den ”nya vågen” av könsbytande tonåringar som förmodligen inte ens är transsexuella i medicinsk bemärkelse.

Det som behöver ifrågasättas går längre tillbaka, det har bara varit sällsynt tidigare.

År 2010 sändes en SVT-dokumentär som heter Ångrarna. Den handlar om två transsexuella män som genomgått könsbytesoperationer, levt som kvinnor under en längre tid, men till slut ångrat sig och vill bli män igen. I den mån den orsakat debatt i HBTQ-kretsar handlar det om deras ånger och hur den kan påverka bilden av transsexuella.

Vad som däremot inte debatterats är detta: En av de transsexuella männen berättar om hur han som ”kvinna” gifte sig med en man som inte visste om hans verkliga könstillhörighet. De förblev gifta i elva år (!) innan sanningen kom fram. När det skedde reagerade den svårt chockade mannen genom att misshandla och dödshota sin ”hustru”. ”Hustrun”, som nu alltså återigen vill bli man, uppvisar i dokumentären en viss förståelse för reaktionen och valde att inte anmäla våldet – men försvarar samtidigt sitt långa bedrägeri med att ”jag älskade honom ju”.

Hur sjuk är inte denna situation? Jag känner mig tämligen säker på att de flesta normala män hade reagerat med chock och förskräckelse ifall de plötsligt fått veta att deras ”hustru” är en man, oavsett hur ”lyckat” könsbytet varit med avseende på de anatomiska detaljerna. För de flesta hade förmodligen en tillfällig sexuell relation med en sådan varelse räckt för att ge upphov till svår ångest. Men normala människors känslor räknas tydligen inte.

Man har inte bara på skattebetalarnas bekostnad låtit en man operera sig till något som till förväxling liknar det motsatta könet, man har också låtit honom byta juridiskt kön för att göra bedrägeriet så svårupptäckt som möjligt. Ur samhällets perspektiv var han kvinna. Ur biologisk och moralisk synvinkel lurade den könsförvirrade mannen sin ”make” på ungefär det grymmaste sätt man kan tänka sig – men samhället gav honom ju bekräftelsen att han faktiskt var kvinna. I juridisk bemärkelse är det den så grymt lurade mannen som gjort fel. Problemet är hans. Han ”borde” ha accepterat att mannen verkligen blivit en kvinna och ryckt på axlarna åt att han ”tidigare varit” man.

Det som började med att vi skulle vara toleranta mot homosexuella, vilket då tycktes vara en rimlig begäran (tolerans betyder inte att alla måste gilla det), har nu utvecklats till den punkt där det snart kommer att vara accepterat med ”totalt” könsbyte för femtonåringar. Föräldrar kommer förmodligen att kunna straffas ifall de kallar sin opererade dotter (juridiskt omvandlad till deras son och kirurgiskt omvandlad till något som påminner om en pojke, mot deras vilja) för ”hon” istället för ”han”, eller vice versa. Sådana lagar är redan på gång i andra länder.

Det är där vi nu befinner oss. Det osunda höjs till skyarna och får inte ifrågasättas. Samhället har blivit intolerant mot det normala.

Allt fler normala människor orkar helt enkelt inte med den absurda skrattspegel som är vår verklighet, och blir deprimerade och uppgivna. Det syns i sociala medier och hörs i samtal med vanligt folk – men symptomatiskt nog diskuteras det inte i samhällsdebatten, där normala människors känslor inte betyder något.

Jag tror dock inte att situationen är hopplös, tvärtom. Den tyranniska, politiskt korrekta vänsterliberalism som skapats i västvärlden är så absurd att den förr eller senare kommer att tappa greppet och pendeln svänga tillbaka med full kraft. Frågan är hur många liv den hinner förstöra innan dess – både för de som bekräftas till att byta till något de inte är och för andra som de lurar.

Vávra Suk

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kritik är inte hat

OPINION: FREDRIK LARSONDen vi inte får lov att kritisera styr våra liv. Oavsett vem som skrivit citatet är det ett sant idiom. Den som känner sig kränkt blandar ofta ihop kritik med hat. Man hävdar att hat genomsyrar kritiserande part. Men oftast är det hat som genomsyrar idén de försvarar från kritik. Veckans debattör Fredrik Larson skriver om den märkliga tid vi lever i just nu.

Hur tar sig världen ur lockdown?

LEDAREI Sverige kan det vara svårt att föreställa sig hur det ser ut i resten av världen, men i princip alla andra länder har infört omfattande restriktioner. Hur hade de då tänkt sig komma ur dessa? Det verkar det inte finnas någon bra plan för.

Sverige – världens gossen Ruda

KRÖNIKA

Mediers cyniska försök att likvidera och marginalisera oliktänkande röster

OPINION: RUNAR SøGAARDTiden har kommit för att säga det som behöver sägas. Inte för att det är populärt utan för att ens samvete kräver det. Det menar veckans debattör, författaren och ledarskapskonsulten Runar Søgaard. När media snävar in på yttrandefriheten är det nödvändigt att slå vakt om den offentliga debatten och respekten för olika åsikter, menar han.

Solkraften räcker till en brödrost

KRÖNIKAMichael Moore sågar i sin nya film ”Planet of the Humans” klimatpolitiken jäms med fotknölarna och visar i filmen hur klimatsekten bedrar folk. Det börjar med en uthängning av Al Gore och hans avgörande roll för denna globala hjärntvätt. Det visar sig att Gore sålde sitt tv-bolag till Al Jazeera, som tjänar miljarder på att sälja fossilt bränsle över hela världen. Han lever lyxliv med eget jetplan och en jättevilla som drar mer el än 20 vanliga hushåll.

Åtgärderna farligare än Wuhanviruset – Sverige gör i det stora hela rätt

UTRIKESREDAKTÖREN HAR ORDETNya Tiders kritik mot Anders Tegnell var lika befogad som han var olämplig i rollen. Sveriges agerande att inte korrekt informera eller varna befolkningen och inte heller adekvat skydda de sjuka och sårbara var också under all kritik och har troligen kostat hundratals svenskar livet helt i onödan. Däremot tog Folkhälsomyndigheten rätt beslut i stort då de valde att inte stänga ner Sverige, som stora delar av omvärlden valt att göra med förödande konsekvenser som vi troligen bara sett början på.

Det är klart att det går!

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETFör två veckor sedan skrev jag en ledare med rubriken ”Är ’integration’ ens önskvärd?”. En läsare kommenterar artikeln med att repatriering är omöjlig och att vi i stället bör ”vinna dem till oss”. Det är en intressant inställning och jag vill därför passa på att svara här på ledarsidan.

Bildt, Wallström och EU-drevet mot Ungern

KRÖNIKA

Gå till arkivet

Send this to a friend