När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och en rad kommuner 2010 trodde många att det skulle göra samhällsdebatten friare. Det stora folkliga stödet för SD:s politik skulle göra att ingen längre med trovärdighet kunde avvisa kritik mot den förda politiken på en rad områden som en extrem ytterlighetsföreteelse. De hade fel.
Trots att SD i dag i flera opinionsmätningar går om både Moderaterna och Socialdemokraterna och placerar sig som Sveriges största parti, fortsätter repressionen och dehumaniseringen av dess väljare.
Väljare som röstar på SD beskrivs i systemmedia som omväxlande lågutbildade okunniga män från landsbygden som förlorat sin patriarkala status, alternativt som lättlurade godtrogna svenskar som inte förstår att rånen, våldtäkterna och morden bara är små gupp på vägen mot ett globalt paradis och att de blir utnyttjade av cyniska populister med ”enkla lösningar”.
Det är bara att titta på SVT:s nya propagandafilm ”Höna av en fjäder”, där man försöker skylla den dåliga bilden av Sverige i omvärldens ögon på fria medier och rysk underrättelsetjänst.
Det har till och med blivit värre. Nu känner sig makthavarna hotade på allvar och då faller den demokratiska masken på punkt efter punkt. Regeringen kallar nätjättar som Google och Facebook till överläggningar och beordrar dem att stoppa kritiska röster som Granskning Sverige och andra frispråkiga medborgarjournalistiska initiativ.
Man ger pengar till en omfattande angiveriverksamhet som Närhatsgranskaren, som polisanmäler tusentals mestadels svenska pensionärer som på nätet oförsiktigt ger uttryck för ilska över Sveriges utveckling. Nya Tider utestängs från Bokmässan och nu blir till och med tidningens journalister bortförda av polis från mässan för att de gör sitt jobb. Ett jobb som de gamla försoffade medierna abdikerat från.
Jag har tidigare skrivit om kappvändare inom etablissemanget, som opportunt börjar byta åsikt i till exempel invandringsfrågan när de inser att den mångkulturella dogmens dagar är räknade. De flesta makthavare har dock alltför mycket att förlora. Deras hela karriär och förmögenhet hänger på att de profilerat sig i politiskt korrekta frågor, som mångkultur, feminism, hbtq och liknande.
Många av dem har även blod på sina händer, då de öppnat för vågen av sexualbrott, överfall och skjutningar. De vet att de har ett straff att vänta och tar därför till alla odemokratiska och rent kriminella metoder de kan för att bromsa ett maktskifte.
Det handlar inte bara om makthavare, utan det finns många enskilda privatpersoner som av egoistiska intressen offrar Sveriges trygghet och välfärd. Ta till exempel den 69-åriga Ingrid från Kil som mördades den 27 juni av Ahmad, en afghansk ”ensamkommande”.
Bilden som systemmedia förmedlat har varit av en flyktingvolontär som försökte lära de nyanlända svenska och hjälpa dem på olika sätt, inte minst genom att demonstrera för att de skulle få stanna i Sverige. I själva verket har hon utnyttjat de unga afghanerna sexuellt, och den som till slut ströp henne berättar i polisförhör att han gjorde det av skam – han stod inte ut längre. Vi har tidigare rapporterat om att dessa motiv är vanliga bland asylaktivister, till exempel i artikeln ”Afghanerna och kvinnorna som vill ha dem” (NyT v.8/2018).
Det är därför som samhällsdebatten inte blivit friare, utan tvärtom hårdare och mer polariserad allt eftersom det mångkulturella haveriet blivit tydligare. Det är också därför som SD:s strategi att driva en försiktig linje där man bara vill minska invandringen lite och söka samarbete med andra partier inte har fungerat.
Makthavarna bryr sig inte om pratet om ”öppen svenskhet” och inte ens om att invandrare ska ha det bra. Hade det varit omtanke om andra folkslag så hade de pengar Sverige lägger på invandring och integration varje år gjort oändligt mycket mer nytta som u-landsbistånd.
Som vi skrev i NyT v. 47/2015, under den omfattande migrationsvågen, så lägger Sverige hundra gånger mer på asylinvandring än på att hjälpa flyktingar i Syriens närområde. Lite senare fick vi rätt av professor Hans Rosling, som underströk att flyktingmottagandet i Sverige kostar dubbelt så mycket som FN:s budget för alla flyktingar i hela världen. Sverige hade alltså ensamt kunnat åstadkomma dubbelt så mycket hjälp på plats som alla länder genom FN tillsammans, om vi hade velat!
Nej, det handlar helt om att behålla makten till varje pris. Vi har sett en liknande utveckling i USA, där situationen för alternativhögern och andra konservativa eller invandringskritiska aktörer blivit mycket tuffare sedan Donald Trump blev president.
Under Barack Obama kunde de verka relativt fritt, men eftersom Trump var klok nog att ta stöd från dem och låta dem föra honom till presidentposten, har de stängts ned på Facebook, blockerats på Twitter och Youtube, och rensats bort från Googles sökningar. Det återstår att se om Trump kommer att agera för att genom lagar tvinga nätjättarna att efterleva den yttrandefrihet som stipuleras i USA:s grundlagar.
Sverigedemokraterna har hittills inte velat inse att detta är en total konfrontation. Etablissemanget kommer dock aldrig att gå med på några kompromisser eller något samarbete, när det handlar om deras överlevnad som herren på täppan.
För att få till den samhällsförändring som i grunden behövs, måste alla goda krafter samarbeta. Här kan man dra lärdom av den tidiga socialdemokratiska rörelsen, som var så mycket mer än bara partiet. Där fanns fackföreningar, nätverk av Folkets hus, pensionärsorganisationer och inte minst olika kulturorganisationer.
Allt under samma ideologiska tak men utan att man behövde ta ansvar för varandras agerande eller eventuella felsteg.
Donald Trump allierade sig på ett liknande sätt med althögern och andra krafter som drar åt ungefär samma håll. Sverigedemokraterna skulle kunna göra detta och mycket mer än så, med tanke på den omfattande legitimitet och den budget som det folkliga stödet skänkt dem.
I Sverige finns också en mycket starkare alternativmedia än i USA och många privata sanningssökande initiativ som kartlägger, levererar statistik och dokumenterar. Förutsättningarna att kraftsamla är därmed mycket goda i Sverige.
