Ingrid Björkman: Pionjär för svenskt invandringsmotstånd

Ingrid är en påfallande pigg pensionär. När vi träffar henne går hon visserligen med kryckor, men det beror på en tillfällig skada i foten. Samma dag som vi intervjuar henne hinner hon även med att vakta en konstutställning i sin hemstad Båstad och att få en artikel publicerad på Karl-Olov Arnstbergs blogg ”Invandring och mörkläggning”. När hon pratar är det med många skratt och gester, och när hon berättar om saker som hänt gör hon det ofta genom att citera båda sidor i en konversation med stor inlevelse.

Ingrid berättar att de första fröna till hennes invandringskritiska hållning såddes när hon under 1980-talet jobbade på universitetet i Kenyas huvudstad Nairobi.

– Jag hade ett stort forskningsanslag från Styrelsen för u-landsforskning, SAREC. Bland annat för att studera relationen mellan kultur och politisk utveckling, vilket var jätteintressant. Mitt första arbete handlade om ett teaterprojekt i Kenya och kom ut i bokform så småningom. Det andra handlade om kvinnolitteratur och blev också en bok senare.

– Det jag upptäckte var att varje gång jag kom ner till Nairobi, där jag bodde i långa perioder, så var det någon eller några av mina kollegor där nere som hade försvunnit. ”Var är Waigwa?” kunde jag fråga. ”Ja, han är i Leeds”, kom svaret. ”Varför är han där?” undrade jag. ”Han fick ett stipendium.”

Problemet var bara att Waigwa och många andra av Ingrids afrikanska kollegor som rest till Europa aldrig kom tillbaka till Afrika. Istället skaffade de sig flyktingstatus på falska grunder och stannade kvar.

– De var ju inga flyktingar! De hade fått statliga stipendier för att resa utomlands och studera, då är man inte förföljd! säger Ingrid med eftertryck.