Politikerprat är en sak, verklighet något annat, och utvecklingen i Sverige har gått åt motsatt håll. Etniskt är Sverige mindre integrerat än någonsin och antalet utanförskapsområden växer. Där packas allt fler invandrare samman. Resultat: multiproblematiska samhällen. Inte precis platser där mångkulturshyllande politiker vill bo, lika lite som de vill sätta sina barn i skola där.
Ska vi förstå vad integration handlar om, måste vi ta oss ned från den politiska stratosfären till den vardagsverklighet där folk möts – eller inte möts. Där finns två motsatta samhällstyper. Den ena är det lilla samhället, byn där invånarna brukar säga att alla känner alla. I ett sådant samhälle är det inte lätt att ympa in nykomlingar, i synnerhet inte när det sker utan att byborna får vara med och bestämma. Skånska Sjöbo blev rikskänt år 1988 när 67 procent av invånarna i en lokal folkomröstning sade nej till flyktinginvandring. Centerpartisten och svinbonden Sven-Olle Olsson tredubblade sitt mandat samtidigt som Centern gick back på riksplanet. För Sven-Olle handlade invandringsfrågan om demokrati. Det var folkviljan i Sjöbo som skulle bestämma, inte den politiska eliten i Stockholm. Sjöboandan blev ett begrepp som för makteliten stod för rasism och osolidarisk högerpopulism. För anhängarna var det ett uppror mot en överhet som varken talade klarspråk om invandringen eller själv ville leva med de föreskrivna idealen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
