Den 7 april 2018 skedde en påstådd attack med kemiska vapen i Syrien, vilket också påståtts flera gånger tidigare. Denna gång var det i den av jihadister kontrollerade staden Douma, som ligger cirka en mil nordöst om huvudstaden Damaskus. Dramatiska bilder på skräckslagna människor som skrek om en gasattack, panikslagna barn som på ett sjukhus spolades av med vatten och fasansfulla bilder på högar med döda civila i en källare kablades ut över världen. Minst 41 uppgavs ha dödats och hundratals eller rent av tusentals sades ha skadats i den ”fruktansvärda gasattacken”. Trots att uppgifterna uteslutande kom från rebell- och terroristanknutna källor så skyllde västs politiska och mediala etablissemang omedelbart på den syriska ”regimen”.
Damaskus bjöd med stöd av Moskva redan dagen efter attacken in Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) i förhoppningen att de skulle vidta en utredning som rentvådde de syriska regeringsstyrkorna. Den påstådda kemattacken användes dock – innan ens en utredning inletts – av USA och dess allierade för att utföra ett större luftangrepp mot syriska militärinstallationer.
Det fanns dock mycket som tydde på att ingen gasattack ens skett, något som till exempel Moskva tidigt ledde i bevis tack vare snabb närvaro på plats efter att området befriats av regeringsstyrkor mycket kort efteråt. ”Rebellernas” eget bildmaterial var också mycket avslöjande för den hyfsat skarpsynte. Därför förvånades många när OPCW tidigare i år kom med en slutrapport som inte bara angav att kemiska stridsmedel använts, utan också pekade ut Damaskus som skyldiga. Det dröjde dock inte länge innan visselblåsare, som deltog i utredningen på plats i Syrien, och läckta interndokument avslöjade att OPCW i sin slutrapport både förvrängt och utelämnat viktiga detaljer.
Bakgrunden till gasattacken
Regeringssidan hade våren 2018 varit mycket segerrika under en längre tid och då inte minst i befriandet av Östra Ghouta, ett stort rebellkontrollerat område direkt öster om Damaskus. Därifrån terrorbesköt jihadisterna nästan dagligen civilbefolkningen i huvudstaden, men oavsett hur många som dödades eller skadades så förblev västmedia tysta. Istället fylldes systemmedia med mer eller mindre påhittade snyfthistorier i syfte att skapa opinion för islamistterroristerna.
När den påstådda kemattacken skedde den 7 april 2018 var jihadisterna redan på gränsen till att ge upp och kapitulera, något de också tvingades till bara en vecka senare. Det fanns därmed inget militärt värde i att angripa dem med gas. Till saken hör att Douma hade varit ett av deras främsta fästen, som de väststödda ”syriska rebellerna” kontrollerat sedan januari 2012 och ofta lyfte fram i sin propaganda. Det var dessutom sedan slutet av mars jihadisternas sista fäste i Östra Ghouta, efter att regeringsstyrkorna omringat och belägrat dem där i på dagen exakt fem år. Dagen och platsen för kemattacken hade därför ett enormt symbolvärde.
Alla utom västs etablissemang och media insåg att endast de desperata jihadisterna hade något att vinna på en kemattack, eftersom västmakterna upprepade gånger hotat med omfattande luftattacker om en sådan skedde. Det var bokstavligen islamisternas sista chans att behålla territorium i huvudstadens omedelbara närhet, något deras utländska understödjare betalat dem miljardbelopp för att göra under flera år.
Västmedia och då även svensk sådan ignorerade dock helt allt detta. Den kommunistiska veckotidningen Proletären som, vid sidan av Nya Tider och Expressens Magda Gad, hör till de mycket få i Sverige som rapporterat sanningsenligt från Syrien skrev nyligen att ”Aftonbladets [utrikesredaktör] Wolfgang Hansson slog fast att det bara är ’regimen’ som kan ha gjort det, och han förklarade att Syriens president Bashar al-Assad anser sig ha nytta av kemgasattacker”, utan att förklara påståendet närmare. Proletären påminner också om att ”Vänsterpartiets [partiledare] Jonas [Sjöstedt] förklarade på twitter att ’Allt tyder på att Assadregimen ligger bakom gasattacken i Douma’”.
Lika tvärsäkra i skuldfrågan var nästan alla västledare, oaktat placering på den politiska skalan. USA:s omtvistade president Donald Trump kallade upprört, påverkad av diverse bildmaterial han visats av sina rådgivare, Syriens president för ”djuret Assad” och tillsammans med Storbritannien och Frankrike genomförde han den 14 april – innan inspektörerna från OPCW ens hunnit påbörja sin utredning på plats – ett stort men misslyckat luftanfall på Syrien med över hundra kryssningsrobotar. Kostnaden för robotarna uppskattas motsvara över 1,5 miljarder kronor och endast 22 nådde sina mål enligt rysk militär. Ingen dödades heller på marken.
Västmedia ignorerar vittnen
Den främsta källan till den påstådda kemattacken i Douma var som vanligt de i väst hyllade ”räddningsarbetarna” i Vita hjälmarna. De är i realiteten oftast jihadister som filmar iscensatta och till synes dramatiska räddningsinsatser, som västmedia sedan utan minsta faktakoll förmedlar på ett sätt som ytterligare skruvar upp krigshetsen och tonläget mot Syrien och dess ledning.
De flesta utanför västvärlden, med dess hårt kontrollerade media, liksom många i väst som övergivit systemmedia till förmån för snabbt växande alternativmedia såg dock med stor skepsis på anklagelserna mot Syrien. Detta av flera skäl där ett var det faktum att Syrien inte längre hade några kemiska vapen. I juni 2014 hade OPCW själva proklamerat att samtliga Syriens kemiska stridsmedel hade förts ur landet för att förstöras. Ett annat tungt skäl var att de enda som hade något att vinna på en kemisk attack var Syriens fiender.
Damaskus var tvärtemot västmedias rapportering alltid så försiktiga de kunde vara när de befriade bebodda områden, först under den militära fasen och sedan när armén tagit kontroll. Detta just för att vinna befolkningens sympati. Att då gasa de civila, som oftast jublade när regeringsstyrkorna befriade dem från de inte sällan mycket förtryckande och grymma jihadisterna, hade varit minst sagt kontraproduktivt.
De som följde alternativmedia som Nya Tider kunde läsa och se vårdpersonalens vittnesmål från det aktuella sjukhuset, där de tydligt förklarade att ingen kemattack ägt rum och att bilderna på de döda var människor som kvävts av syrebrist i källare där de sökt skydd från striderna (se NyT v.31/2018).
Personalen berättade också att män tillhörande Vita hjälmarna rusat in på sjukhuset och skrikit ”gas!” för att sedan börja spola vatten på de därmed panikslagna civila där. Männen från Vita hjälmarna filmade detta och försvann sedan från sjukhuset. Detta bekräftades senare av patienterna själva, men till och med de vittnen som flög till Europa för att göra sina röster hörda ignorerades av västmedia, vilket Nya Tider också kunde redogöra för.
Misstankar bekräftas
Först i mars 2019 kom OPCW med sin slutrapport om Douma, vilket i sig är märkligt. Där konstaterades slutgiltigt att inga spår av nervgasen sarin förekommit, något som först rapporterats. Men OPCW påstod att klorgas använts och dessutom att den släppts från regeringssidans flygplan eller helikoptrar.
Västmedia basunerade direkt ut rapporten, som ansågs vara beviset för att västs etablissemang och media hela tiden haft rätt, medan alternativmedia haft fel. Men för alla som läst Nya Tiders ingående rapportering, troligen den mest detaljerade i Sverige, så står det utan tvivel fast att gascylindrarna som påståtts ha fällts från luften egentligen placerats ut och att nedslagsplatserna manipulerats på olika sätt (se NyT v.16/2018).
Detta ses i Vita Hjälmarnas eget bildmaterial, något som därför OPCW:s inspektörer ännu tydligare måste ha sett på plats. Många förvånades därför av de uppenbara felaktigheterna i OPCW:s slutrapport om Douma när den kom i mars och undrade om den en gång välrenommerade organisationen verkligen höll sig till sanningen.
På hösten 2019 bekräftas deras misstankar. Det skedde när två medlemmar i OPCW:s Fact Finding Mission (FFM) kom med avslöjanden. FFM sattes upp år 2014 ”för att fastställa fakta kring anklagelser om användning av giftiga kemikalier, enligt uppgift klor, för fientliga syften i Syrien”, som det står att läsa på OPCW:s hemsida.
Den 15 oktober avgav en av dessa, som valt att vara anonym, sitt vittnesmål till en grupp internationella experter i Bryssel. Dessa består av bland andra inga mindre än OPCW:s första generaldirektör José Bustani, som nominerades till Nobels fredspris 2003, och den amerikanske professorn i internationell rätt Richard Falk. Efter att ha lyssnat till den ”motvillige men extremt trovärdige visselblåsaren”, som Falk beskrev vittnet, konstaterade professorn att OPCW manipulerat bevis i syfte att ”ge det resultat som de involverade geopolitiska aktörerna önskade”.
Det är inte bara OPCW:s egna visselblåsare som avslöjat detta, utan Wikileaks – vars chefredaktör Julian Assange smutskastas och fängslas av just de länder som haft mest att vinna på lögnerna om kemattacker i Syrien – har också offentliggjort dokument som visar att OPCW:s slutrapport går emot vad FFM kom fram till på plats i Douma.
I ett internt e-brev från en OPCW-inspektör, som varit i Douma, uppges det att fakta från deras undersökning grovt förvrängts eller ignorerats i slutrapporten. Till exempel menade FFM att halten av kemikalier på platsen var så låg att det kan ha kommit från till exempel vanligt klorbaserat blekmedel, som är vanligt i de flesta hushåll.
I brevet står det också att de medicinska symptom, som syns på de filmer som de ökända Vita hjälmarna spred efter angreppet, inte alls stämmer överens med de symptom som klorgas skulle ha givit upphov till. Redan i maj framkom det i ett annat läckt dokument att OPCW-inspektören Ian Henderson påtalat att allt utredningsmaterial gällande gascylindrarna och nedslagsplatserna, vilka motsade att de släppts från luften, tagits bort i slutrapporten.
Systemjournalister tar bladet från munnen
Reportern Tareq Haddad, som jobbat på den en gång välrenommerade och respekterade amerikanska veckotidningen Newsweek, säger att han har sagt upp sig från sitt jobb efter att hans utgivare vägrade att publicera en artikel om det läckta e-brevet och frågetecknen kring OPCW:s slutrapport.
Haddad twitrade lördagen den 7 december att ”Igår avgick jag från Newsweek efter att mina försök att publicera nyhetsvärda avslöjanden om det läckta OPCW-brevet vägrades utan någon giltig anledning”. Han förtydligade sig samma dag i tre efterföljande tweets, varav det första lyder: ”Jag har samlat bevis för hur de [Newsweek] undertryckte historien liksom bevis i ett annat fall där information som var obekväm för den amerikanska regeringen togs bort, även om den var sakligt korrekt”.
Peter Hitchens är en engelsk journalist och författare, som tidigare varit utrikeskorrespondent och i dag skriver för den brittiska konservativa veckotidningen The Mail on Sunday. Han skrev i en tweet den 5 december: ”Mycket mer kommer att komma efter censuren av fakta om Douma vid giftgastillsynsorganisationen OPCW. Det är verkligen dags att den mycket impopulära pressen [systemmedia] och BBC inser att detta är en viktig nyhet. Är de för stolta att erkänna att de kanske har haft fel?”
Trots de otroliga avslöjandena från OPCW:s egen personal som varit på plats i Douma och de läckta dokumenten som avslöjar att OPCW och dess slutrapport är en lögn har svensk och stora delar av västmedia förblivit tysta – en mycket avslöjande tystnad.
Lögner dödar
Nya Tiders syriska källor menar att lögner som dessa är mycket allvarliga och bokstavligen dödliga, då de används för att motivera luftanfall eller – som historien flera gånger visat – krig. Lögner om till exempel icke-existerande massförstörelsevapen kostade minst en halv miljon irakiska barn livet genom sanktioner och dödade tiotusentals människor under Irakkriget.
I Syrien har det varit återkommande anklagelser om att regeringen använt kemiska vapen, nästan alltid när ”rebellerna” i det aktuella området varit trängda. En av dessa var nära att resultera i en fullskalig luftkampanj mot Syrien och ägde rum i Ghouta, öster om Damaskus, den 21 augusti 2013. Den gången användes verkligen stridsgas och hundratals människor dödades på ett fruktansvärt sätt.
Även då kunde Nya Tider påvisa att anklagelserna mot Syrien var falska och avslöjade bland annat att jihadisterna själva berättat att de fått de kemiska vapnen som användes i attacken av ingen mindre än Saudiarabiens dåvarande säkerhetschef Prins Bandar bin Sultan (se NyT v.37/2013).
Den före detta amerikanska ambassadören till FN, Samantha Power, avslöjade efteråt att dåvarande amerikanske presidenten Barack Obama var mycket nära att beordra ett storskaligt luftkrig mot Syrien i slutet av augusti 2013.
– Vi var timmar från det, verkligen, berättade Power.
Nya Tider var först i Sverige att avslöja att franskt stridsflyg fullastade med bomber och robotar stod startklara på sina baser när Obama i sista stund beslöt att återkalla anfallet. Även den gången 2013 vädjade Damaskus om att FN skulle komma och utreda, men de åkta snart hem och i slutänden kunde ”ingen skyldig utpekas”, vilket våra källor menar inte varit fallet om minsta bevis mot regeringssidan kunnat påvisas.
Ett annat exempel på hur effektiva dessa lögner är och hur de påverkar beslutsfattare är den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura, som tidigare var FN:s särskilda sändebud till Syrien. Han berättade i en intervju med The Guardian att han valde att lämna uppdraget i samband med att Bashar al-Assad höll på att återta kontrollen över landet.
Orsaken var att han inte kunde förmå sig själv att skaka hand med den ”krigsbrottsanklagade” presidenten. Att en lögn kan få till och med en erfaren och härdad diplomat utsedd av FN, vars roll och förmåga att skapa goda kontakter med de stridande parterna är helt avgörande för att uppnå fred, att reagera på detta sätt kan inte beskrivas annat än katastrofalt.
Det visar både hur skadliga dessa grova lögner var och är, samt västmedias lika centrala som destruktiva roll i de falska anklagelsernas spridande. Att det i sin tur görs möjligt av, vad alla tidigare trodde, en obunden och respekterad organisation som OPCW är extremt oroväckande. Eller som expertpanelen formulerade det i sitt utlåtande den 23 oktober: ”Vi uttrycker enhälligt vår oro över de oacceptabla metoderna vid utredningen av den påstådda kemiska attacken i Douma”.
