Kritik som framförs mot islam fokuserar oftast på vad som kallas politisk islam eller islamism, som om det var en speciellt ideologisk, men extrem, och därför marginell, form av islam, särskilt i form av våldsbejakande rörelser som jihadism.
Det är förstås motiverat, eftersom våld och hot om våld har gjort det livsfarligt att kritisera islam på något sätt som muslimer kan uppfatta som stötande och därför orsaka våldsdåd, kravaller och terrorattacker.
”Jihad” kan visserligen tolkas antingen som väpnad kamp mot islams fiender eller som individens inre andliga kamp för att bli en god människa, men islam är de facto en av de mest krigiska och imperialistiska kulturerna i världshistorien. De arabiska muslimernas erövring av Nordafrika, som innan dess var helt dominerat av kristna och en del judar, kan mäta sig med det romerska imperiet. De trängde också långt upp i Europa, och stoppades först av frankerna under Karl Martell år 732 i slaget vid Poitiers, bara 30 mil från Paris, och senare vid två tillfällen 1529 och 1583 när ottomanerna trängt hela vägen upp till Wien.

De förkättrade korstågen, som brukar tas som bevis på europeisk aggression mot islam, var i själva verket en ren motreaktion på islams imperialistiska expansion och förtryck av kristna.
Jag påstår förstås inte att alla, eller ens en majoritet, av världens muslimer idag är potentiella terrorister eller ens förespråkare av våld, men hotet från islam mot den västerländska kulturen har inte bara, eller ens främst, med våld och terrorism att göra, utan med islams fundamentala karaktär som religion och samhällsordning.
Islam är, till skillnad från kristendomen, inte bara en andlig religion som vänder sig till individen, utan ett allomfattande samhällssystem. All islam är ofrånkomligen politisk, så det som kallas ”politisk islam” eller ”islamism” är inte en särskild form av extrem islam, utan den ursprungliga, logiskt mest konsekventa och genom historien också den dominerande formen av islam.
Ett av islams mest centrala begrepp är tawhid, som betyder Guds enhet, eller vad vi skulle kalla monoteism. Det är den helt fundamentala och kompromisslösa grunden i islam, som uttrycks i den välbekanta trosbekännelsen att det finns ingen Gud utom Gud. Det innebär att det är Guds vilja som ska råda i allt, inte bara det andliga, utan allt i livet, från den privata vardagen, äktenskapet och familjen till samhällsekonomin, kulturen, juridiken och politiken. Gud har skapat allt, och vet därför också bäst i allt, även ekonomi, juridik och politik. Den naturliga styrelseformen i islam är därför teokrati, Gudsstyre, alltså att samhället ska styras av Guds vilja, uttolkad av de religiösa experterna.
Även kristendomen är monoteistisk och delar islams skapelsetro, men har ända från början ett helt annat fokus. Jesus predikade personlig omvändelse inför den stundande domedagen, och betonade att det kommande Gudsriket inte är av denna världen, medan Muhammed inte bara var en andlig, utan också en politisk, juridisk och militär ledare, och därför är Koranen och Muhammeds förebildliga handlande i olika situationer grunden för ett helt rättssystem, sharia. Den Islamiska staten (IS) eller mullornas Iran är inte extrema former av islam, utan fullkomligt logiska uttryck för islam i sin ursprungliga och traditionella form. Men alla arabiska stater är teokratier, även om de inte är lika ortodoxa, konsekventa och aggressiva.
Det är sant att även de kristna rikena under medeltiden var teokratier, där härskaren ansågs utsedd av Gud, med de israelitiska kungarna i Gamla Testamentet som förebilder, men sedan reformationen och upplysningen har kristendomens ursprungliga sekularism efter hand kommit att dominera, alltså tanken att religiös tro är en individuell privatsak, och samhället en helt världslig angelägenhet.
Självklart finns det muslimer som inte tar sin religion på något större allvar, och personer som bara är uppfostrade som muslimer, men inte ens tror på Gud, och som kan leva och fungera harmoniskt i ett sekulariserat land. Det finns också en islamisk minoritet som tolkar sin religion helt andligt, nämligen sufismen, som dock alltid har varit förföljd. Och så kallad modernistisk islam hade politisk betydelse under 1900-talet, men idag stödjer en överväldigande majoritet av muslimer sharia, alltså att islamisk lagstiftning ska styra samhället.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.

















