Den 19 oktober dödades journalisten Serena Shim under märkliga omständigheter i en bilolycka i Turkiet. Hon föddes och växte upp i USA med libanesiska föräldrar och hade både amerikanskt och libanesiskt medborgarskap.
Shim arbetade för den engelskspråkiga iranska nyhetskanalen Press TV. Hennes arbetsgivare beskrev olyckan som ”mycket suspekt”. Redaktionschefen Hamid Reza Emadi kommenterade hennes dödsfall med att ”det sannolikt är ett resultat av hennes kritiska och avslöjande reportage om de negativa effekterna av den turkiska och saudiska politiken för de syriska flyktingarna”. Emadi berättade att hon flera gånger framfört sin oro över tilltagande trakasserier från de turkiska säkerhetsstyrkorna.
Shim hade tidigare arbetat i konfliktzoner i Irak, Libanon och Ukraina. Enligt de som träffat henne utmärktes hon av sin värme, intelligens och sitt mod.
Beskyddarverksamhet med flera uppdragsgivare
Serena Shim reste också, till skillnad från de flesta västerländska journalister, utan ”säkerhetsrådgivare” och hade därför också en möjlighet att se sådant dessa ”livvakter” annars inte skulle tillråda. En källa med insyn i journalistarbete i Mellanöstern berättar för Nya Tider att dessa ”beskyddare” ofta har en dubbel roll där de dels ska skydda journalisten och dels guida eller ”hålla koll” på journalisten åt dess arbetsgivare, de västerländska mediebolagen och deras kapitalstarka inflytelserika ägare. Att inte anlita en ”
beskyddare” ses inte alltid med blida ögon i dessa allt som oftast mycket farliga konfliktområden och kan i sig utgöra ett hot, menar vår källa.
Det är ett av skälen till att nästan all rapportering från Syrien sker från rebellernas sida och i Ukraina från Kievs sida. Där finns inarbetad ”beskyddarverksamhet” för västjournalister, som därmed också positivt påverkar de försäkringskostnader mediebolagen har för sina anställda.
Med säkerheten som argument kan sedan journalisten tas till önskvärda ställen och undanhållas andra. Journalisten själv förstår inte alltid att ”den vallas runt”, som vår källa uttrycker det. Säkerhetsrådgivarna tros också ha kopplingar till västerländska säkerhetstjänster, vilka genom dessa ”rådgivare” får tillgång till journalistens varanden och göranden.
Serena Shim ville vara fri att göra sina egna upptäckter, men i och med det utsatte hon sig också för en stor risk. Inte från sin arbetsgivare, iranska Press TV, men väl från de krafter som vill tysta för västmakterna obekväm journalistik – oavsett om denna levereras av påstådda ”skurkstater” som Iran och Ryssland eller från oppositionell alternativ media i väst.
