Sverige i valsamverkan är ett nytt paraplyparti med målet att samla de allmänborgerliga uppstickarna inför riksdagsvalet den 13 september 2026. På nätet finns redan valsamverkan.se – en färdig vallokal på nätet som gör det möjligt att bygga en ”liten riksdag” i förväg. Där röstar väljarna själva fram kandidaterna på en gemensam valsedel, och på valdagen röstar samma väljare med sig den lilla riksdagen rakt in i den stora. Lagligt, enkelt och möjligt. Ändå möts vi av en kompakt tystnad från väljare, från de etablerade partierna och deras lojala medier.
Den avgörande frågan är: kommer detta verktyg att användas, eller är svenskarna så passiverade av 50 års social ingenjörskonst och woke-ideologi att de inte längre vågar? Speciellt männen i åldern 30–55 år har systematiskt demoniserats, kuvats och passiviserats. Genom en militant kommunistisk feminism, som blivit statsreligion i offentlig sektor, har deras politiska energi neutraliserats. Den som försökt opponera sig har fått höra ramsorna: ”rasist, nazist, fascist, brunråtta”. Effekten är tydlig: männen, samhällsbyggarna, håller sig undan medan landet förvaltas av karriärkvinnor, feministiskt skolade män och ett etablissemang som bara förmår ”vårda” stagnation. Sverige har blivit Östtyskland 2.0 – en lydstat där alla håller sig i ledet.
Historien visar dock att folket kan resa sig. Vid EMU-omröstningen 2003 sade etablissemanget unisont ja – men svenska folket röstade nej. När EU-valet kom året därpå hade alla partier rensat bort de som stått i nej-lägren. Då föddes Junilistan. På bara några månader lyckades Nils Lundgren och Eva Nesser i sin demokratiska besvikelse samla opinionen och fick tre mandat i Europaparlamentet. Detta trots att de inte ens kallade sig parti. De var en lista, ett uttryck för folklig ilska mot ett system som försökte tysta oppositionen.
Vallokalen på nätet valsamverkan.se finns där, öppen för alla som vill bygga en gemensam ”liten riksdag” i förväg.
Samma mönster finns nu. Studentrevolten 1968 misslyckades med en öppen revolution men lyckades med infiltration. Andra och tredje generationens kommunister fick successivt makten i alla partier. När interndemokratin i alla partier dog 2004 – symboliserat av EU-valet där de obekväma rensades bort från valsedlarna – blev partierna till oligarkiska kamporganisationer. Partiledarna styr som klanhövdingar, medan ledamöterna reducerats till knapptryckare. Ideologierna har ersatts av en woke-dikotomi: du är antingen god eller ond. God är du om du svär trohet till globalism, feminism, massinvandring och klimatutopism. Ond är du om du säger emot.
Männen, samhällsbyggarna, håller sig undan medan landet förvaltas av karriärkvinnor, feministiskt skolade män och ett etablissemang som bara förmår ”vårda” stagnation.
Här finns också en dubbel standard i full blom. När riksdagsledamoten Elsa Widding nyligen startade sitt nya parti Ambition Sverige (AS) nekades hon allt medieutrymme. Ingen presskonferens, inga rubriker. Hon är ”ond”. När däremot två vänsterpartister – Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas – fastnade i antisemitism men ändå lämnade partiet, då flockades medierna. Deras pressträff fick stort utrymme. De var trots allt ”goda”, eftersom de var vänster. Så fungerar ”klägget”, som är det nätverk av styrande kommunister som Socialdemokraternas kortlivade partiledare Håkan Juholt gav detta namn. De som genom mediamakten styr Sverige.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
