Karl XII:s största seger

Natten mellan den 19 och 20 november 1700 rekognoscerade en svensk spaningstrupp under ledning av kapten Carl Gustaf Örnestedt (1669 – 1742) och överste Bernhard Otto Rehbinder (1662 – 1743) den ryska försvarslinjen samt mätte höjden på befästningsvallarna och vallgravsdjupen. Detta kunde de göra helt ostört då fältmarskalk Charles Eugène de Croÿ (1651 – 1703) som hade befälet inte sänt någon förstärkning. Framåt morgonen kunde de därför ge Karl XII en komplett skiss över de ryska försvarsverken. Karolinerna befann sig vid den här tiden i närheten av Narva i Estland där den ryska armén slagit läger två månader tidigare.

Svenska styrkor hade funnits på plats i Baltikum sedan Polen och Sachsen inlett kriget med att belägra Riga, som på den tiden var en del av svenska riket, i februari samma år. Efter fälttåget mot Danmark som lett till att den danske kungen Fredrik IV (1671 – 1730) inlett fredsförhandlingar med Sverige, begav sig även kung Karl XII dit i augusti med en styrka på 10 000 man. Samma månad förklarade den ryske tsaren Peter I (1672 – 1725) krig mot Sverige och anföll Baltikum i september. Den estniska civilbefolkningen drabbades hårt av ryssarnas härjningar och den estniska staden Narva belägrades.

Vid den här tiden var Sverige ett stort rike som omfattade Estland, Livland (den region som omfattar södra Estland och norra Lettland), Kexholms län, Ingermanland, Pommern och Wismar samt Bremen-Verden. Det var även under den här epoken som landskapen Skåne, Halland, Jämtland, Härjedalen, Gotland, Blekinge och Bohuslän blev svenska. Stormaktstiden var inte bara då Sverige var som störst utan var också en kulturell och ekonomisk blomstringstid, i synnerhet under Karl XI:s (1655 – 97) tid. När Karl XI dog i cancer 1697 efterträddes han av sin blott femtonårige son, Karl, som kung av Sverige.

Dock var den unge kungen omogen och betedde sig tanklöst. Han halshögg hundar, kalvar och får tillsammans med sin syssling Fredrik av Holstein-Gottorp och slängde ut huvudena genom fönster, härjade omkring på gatorna nästan helt utan kläder, drack sig ofta berusad, spelade bort pengar och slösade med statskassan. Detta ledde till att rapporter som sade att Sverige styrdes av en omogen och ansvarslös kung spreds över Europa och nådde, bland annat, August den starke av Sachsen och Polen (1670 – 1733), Peter I av Ryssland samt Kristian V (1646 – 99) och dennes son och efterträdare Fredrik IV av Danmark. Dessa härskare längtade efter en chans att få återta de områden de förlorat till ett Sverige som nu styrdes av en oansvarig monark samt härjades av missväxt och inre politiska splittringar till följd av att Karl XII gynnat vissa rådsherrar och förkastat andra. Stormakten Sverige var nu försvagad och sårbar, vilket var en idealisk situation för Polen, Sachsen, Danmark och Ryssland. Dessutom ville den danske kungen att hertigdömet Holstein-Gottorp skulle bli en del av Danmark och sände därför trupper dit 1697. Detta väckte upprörda känslor i Sverige av anledningen att det hertigdömet styrdes av ätten Holstein-Gottorp, som var en tysk kadettgren av den danska ätten Oldenburg. Ätten Holstein-Gottorp hade nära släktband med det svenska kungahuset då både Karl XII:s farmor och svåger tillhörde den släkten, vilket innebar att hertigdömet var en viktig allierad för Sverige. Därför sände Karl XII trupper dit 1699, vilket danskarna uppfattade som en provokation. En trippelallians mot Sverige som utgjordes av Polen-Sachsen, Danmark och Ryssland bildades vid den här tiden och i februari 1700 startade Stora nordiska kriget när August den starkes styrkor intog Livland.