När Nya Tider dokumenterade valrörelsen under våren, var det tydligt att Sannfinländarna räknade med ett svagt val. Såväl gräsrötter som partihöjdare talade öppet om de svårigheter som partiet nu genomgår, och förväntade sig att väljarnas dom skulle bli hård. Farhågorna var inte kopplade till själva kommunpolitiken, utan till partiets medverkan i den borgerliga regeringen. Regeringen består (utöver Sannfinländarna) av Samlingspartiet (Moderaterna), Svenska Folkpartiet och Kristdemokraterna.
– De flesta i kommunalvalet som röstar på oss, eller inte gör det, fattar beslutet utifrån hur vi presterar på nationell nivå, förklarar en lokal kandidat i Esbo kommun för Nya Tider.
Han, och flera kollegor, är uppenbart missnöjda med partiets insatser i regeringen men aktar sig för att bli alltför tydliga i sin kritik mot partiledningen. En del av kritiken mot regeringen är likartad som i Sverige: att inget verkligt skifte noterats i invandringspolitiken. En viktig skillnad är dock att Sannfinländarna är regeringsparti, medan Sverigedemokraterna är stödparti.
– Svenska Folkpartiet är det stora problemet. Det är de som blockerar alla förslag. Samlingspartiet kan vi lita på, de är mer som oss, säger en valarbetare till Nya Tider.
Men det är inte alla i partiet som håller med honom.
När Nya Tider besöker valstugan i centrala Helsingfors, träffar vi Simo Grönroos, före detta partisekreterare under Halla-ahos tid som partiledare (2017–2021).
Han pekar ut det största partiet – Samlingspartiet – som ansvarigt för de uteblivna resultaten.
– Svenska Folkpartiet är ett så litet parti ändå. De har inte så stort inflytande. Det verkligt stora problemet är Samlingspartiet. Titta bara på deras program. Där propagerar de för att Finland ska ha en liberal invandringspolitik. Det är inget nytt. Petteri Orpo (partiledare och statsminister) har ingen som helst ambition att verkställa Sannfinländarnas invandringspolitik. Invandringskritiken från Samlingspartiet är fejk.
Dagen efter träffar Nya Tider riksdagsledamoten och partitoppen Juho Eerola. Även han säger att han räknar med att partiet kommer att backa, men tror att det kanske ändå inte blir ett så dåligt resultat som alla tror. Han tycks på det stora hela vara nöjd med partiets medverkan i regeringen.
Andra gången i regeringen
För Sannfinländarnas del är det andra gången som de är i regeringsställning: första gången var 2015 med Samlingspartiet och Centern. Den gången slutade det i katastrof. Den populäre partiledaren Timo Soini, som var känd som en karismatisk populist, blev utrikesminister och partiet tynade bort. Under den så kallade flyktingkrisen på hösten samma år drabbades Finland för första gången i landets historia av massinvandring – och då med invandringskritiker i regering. Inte heller några andra viktiga vallöften införlivades. Partiets stöd i opinionen sjönk från omkring 20 till 5 procent på relativt kort tid, och Timo Soini aviserade sin avgång.
Nationalisten Jussi Halla-aho utmanade då om makten, och segrade mot Soinis tilltänkte efterträdare med stor marginal. Partiet kastades ut ur regeringen under kaosartade former, då Halla-aho ansågs vara för radikal.
Partiet fick dock snabbt tillbaka sina väljare nu när antietablissemangsstämpeln var återerövrad. Efter några år lämnade Halla-aho över till den första kvinnliga partiledaren, Riikka Purra, medan Halla-aho stannade kvar som riksdagsledamot och fortfarande betraktas som något av en skuggpartiledare.
Succéval 2023 – sen kom problemen
I riksdagsvalet 2023 fick partiet 20,1 procent och blev näst störst i landet, till och med större än Sanna Marins socialdemokrater. Det fanns då många som trodde att partiet hade lärt sig en läxa från förra regeringsmedverkan, men de fick fel.
Partiet fick sju ministerposter: ledaren Riikka Purra belönades med finansministerposten vilket då sågs som en stor framgång, den näst viktigaste posten efter statsministern.
Idag spekulerar allt fler sannfinländare i att det fanns en baktanke med det hela, precis som när Timo Soini fick utrikesministerposten – en underdog och populist som reste runt på globala toppmöten och åt och levde gott, förlorade snabbt sin trovärdighet och dragningskraft.
Den här gången är det ekonomin som kan bli Sannfinländarnas fall.
Finlands ekonomi är nämligen i mycket dåligt skick och har varit det länge. I synnerhet lider landet av svag ekonomisk tillväxt och budgetunderskott, vilket har lett till en skenande statsskuld som nu är omkring 80 procent av BNP. Ingen regering har lyckats genomföra några substantiella förändringar för att vända på skutan. Varje försök har kommit med ett mycket högt politiskt pris för den som försökt.
Ska spara 110 miljarder
Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har de presenterat sparprogram efter sparprogram, totalt uppgående till 10 miljarder euro (110 miljarder svenska kronor). I synnerhet handlar det om nedskärningar i välfärden: primärt riktat mot arbetslöshetsstöd, barnbidrag och bostadsbidrag, samt hälso- och sjukvård.
Visserligen har man även skurit ned på biståndet, men betydligt mindre. Man har aviserat att man inte tänker försöka nå målet om 0,7 procent av BNI, och är idag nere på omkring 0,5 procent. Men de stora pengarna som regeringen behöver spara in, anses finnas i välfärdssystemet.
I vissa poster har dock inga nedskärningar skett. Det handlar om invandringen (som fortsatt i stort sett som tidigare), stödet till Ukraina (där Finland är en av de största givarna i världen sett till andel av befolkning), och försvaret (där Natointegrationen lett till stora kostnadsökningar).
Trots att omfattande nedskärningar redan genomförts ser statsskulden dock ut att fortsätta växa under de kommande åren.
Blev ansiktet utåt
Ansiktet utåt för nedskärningspolitiken är Riikka Purra. Inte statsminister Petteri Orpo.
Purra syns dagligen i medier och förklarar strängt varför sparprogrammet måste genomföras, och att finska arbetslösa, sjuka och småbarnsfamiljer måste avstå en del av sin välfärd för att komma tillrätta med landets ekonomiska problem. Som av en händelse innehar partiet också ministerposten för social- och hälsovård, just det område som nu skärs ned så kraftigt. Teorier på sociala medier gör gällande att Samlingspartiet ville sänka Sannfinländarna genom att ge dem just dessa ministerposter, och partiet ska intet ont anande ha gått i fällan.
Nedskärningspolitiken tycks nämligen ha påverkat de olika regeringspartierna mycket olika. Samlingspartiets och Svenska Folkpartiets väljare tillhör generellt landets ekonomiskt starkaste grupper – som bor i välmående och invandrarfria områden, har arbete, privata sjukförsäkringar, samt egna ekonomiska tillgångar att ta av om det behövs. Sannfinländarnas väljare befinner sig generellt i raka motsatta situationen, och påverkas därmed omedelbart av regeringens åtstramningspolitik.
När valresultatet stod klart på kvällen den 13 april visade det sig att Samlingspartiet i själva verket ökat med en halv procentenhet, till 21,9 procent. Svenska Folkpartiet och Kristdemokraterna stod i princip still. Men Sannfinländarna rasade. Deras stöd blev 7,6 procent, ett fall på 6,8 procentenheter och närapå en halvering mot förra kommunalvalet.
Kritiserade vänstern för populism
Valdeltagandet var 54 procent, ungefär som förra gången. Vart Sannfinländarnas väljare tagit vägen är dock oklart. Mycket tyder på att de primärt gått till Socialdemokraterna, som ryckte fram med över 5 procent och blev landets största parti. De har kunnat kritisera varje nedskärning utan att behöva presentera några egna besparingar, vilket Riikka Purra påpekade i ett inlägg på Facebook. Hon kallade vänstern för ”populistisk”.
Purra och övriga partiet har dock fått stenhård kritik av de egna väljarna för att nonchalera valkatastrofen då hon bland annat sa:
– Vi kommer att fortsätta på precis samma sätt, men vi måste bli ännu bättre på att berätta om vad vi gör. Den offentliga debatten fokuserar på våra negativa beslut, speciellt inom social trygghet.
Att väljarna nu bestraffade Sannfinländarna så hårt, har tolkats som att de känner sig svikna av partiet som så länge talat om att man borde skära ned på invandring och andra onödiga kostnader istället för välfärden. Istället blev det tvärtom. Många yttrar också kritik mot att partiet övergivit sitt motstånd mot Nato och EU. Utrikeshandelsminister Ville Tavio blev till och med inbjuden till World Economic Forum i januari i år. Inbjudan – och deltagandet – sågs av många som ett bevis på att partiet nu har sålt sig till både det finska och globala etablissemanget.
På sociala medier spår de flesta sannfinländska sympatisörer att partiets storhetstid nu är över och att de får räkna med att vara ett litet parti även i framtiden. Purra skriver i en kommentar på Facebook att det är ”ett fasansfullt resultat för Sannfinländarna”.
– Val är förstås mycket trevligare att vinna än att förlora. Men det är värt att lära sig av stunder som dessa och bygga ny styrka från dem, både personligt och tillsammans. Ingen lovade att detta jobb skulle vara lätt. Ingen lovade att det skulle vara lätt att leda ett land i en tid som denna, efter år av vårdslöshet och vanstyre.
Hon skriver att Finland nu ”fick ett rött skifte utan motstycke” och att det ”blir stark vänsterpolitik i många kommuner och regioner i landet”.
Trots att sannfinländare både på gräsrotsnivå och i partietablissemanget hade räknat med en valförlust, blev resultatet betydligt värre än de flesta kunde föreställa sig. Nu ställer sig allt fler frågan om Purra kommer att sitta kvar som partiledare över nästa riksdagsval, som äger rum den 18 april 2027.
