Att vara mitt emellan nytt och gammalt. Lite experimentell, men ändå inte. När är det acceptabelt att inta den positionen? Kanske i ett samhälle där media inte har för vana att hänga ut privatpersoner i syfte att sätta en måltavla på deras ryggar, få dem sparkade från sina jobb och i så hög grad som möjligt förstöra deras liv. Annars är nog att vara så där mitt emellan-kritisk mest att svära trohet till systemet. Men målgruppen finns. I Sverige lever av förståeliga skäl många som vill kunna drömma sig bort från strikt åsiktsstyrning och samtidigt slippa repressalier.
”Kvartals idé är att befinna sig någonstans mittemellan det gamla och det nya. Och dagens experiment är ett uttryck för den ambitionen: Lyssna på alla, prata med många – också sådana som andra vägrar prata med.” Så lyder ett malligt inlägg på X från Kvartals redaktion. De hade till slut låtit Nick Alinia kommentera att Kvartal skandaliserat honom utifrån tendentiösa uppgifter som publikationen okritiskt inhämtat från systemmedia. Och att låta en utpekad ”högerextremist” gå i svaromål är onekligen ett experiment i svensk kontext. Det förstod Kvartal, som sökte exploatera ett tilltag som egentligen borde vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle värt namnet.
Men det har gjorts tidigare. År 2016 bjöd SVT:s nyhetsredaktion in Nya Tiders chefredaktör för att kommentera kalabaliken kring Nya Tiders deltagande på Bokmässan i Göteborg och ge sin syn på att det mediala etablissemanget ville förbjuda tidningens medverkan. Det blev kakafoni i mediasverige. Moralmatrixen hade buggat. SVT:s nyhetsredaktion hade följt de journalistiska grundprinciperna och låtit en huvudperson i en nyhetshändelse komma till tals. För att gardera sig hade man låtit ”experten” Henrik Arnstad säga något om nazismen. Men det räckte inte. SVT hade begått brottet att låta en feltänkare säga sin mening i direktsändning. En bred allmänhet riskerade därmed att bli intresserad för andra perspektiv. Det fick inte ske.
Systemjournalisterna, alltså de pressetiska konnässörerna och hembesökande värdegrundstorpederna, såg sig tvungna att dra sina lansar tillsammans med ett politiskt väldresserat kulturetablissemang. Snart vek sig det påstått opartiska SVT och bad om ursäkt. Man lät DN:s chefredaktör Peter Wolodarski förklara på bästa sändningstid hur fel det var. Det var fruktansvärt att ha pratat med en elak chefredaktör, förstod nu SVT. Dialog av den formen stred mot något väldigt fint, men ändå svårbegripligt i sammanhanget. Jag vill minnas att det rentav påstods vara ”demokratin”. Några år senare ändrade Bokmässan sina regler så att Nya Tider kunde portas, och den demokratiska ordningen var återställd.
”Många svenskar är trötta på att få pekpinnar, bli uppfostrade, av journalisterna. Jag tycker inte att man litar på att publiken kan tänka själv. Det är svårt att rada exempel, men det räcker med att öppna en morgontidning eller slå på radion.” Så tyckte Ludde Hellberg 2022 i en artikel i branschtidningen Journalisten som handlade om att Kvartal skulle börja ta betalt av sina läsare. Hellberg är delägare i Kvartal tillsammans med chefredaktören Jörgen Huitfeldt. Det är en helt annan sorts tidning än till exempel Nya Tider. När den senare är sprungen ur en folkrörelse, om än liten och återkommande angripen av systemmedia, är den förra grundad av folk från systemmedia. Kvartals chefredaktör hade jobbat hela 19 år på Sveriges Radio innan han tröttnade. Poddredaktören Staffan Dopping hade också gjort en resa inom statsmedia sedan 1980-talet, och nöjesspanaren från DN, Viktor Barth-Kron, jobbade på Kvartal ett tag innan han gick till att bli inrikespolitisk kommentator på Expressen – en kvällstidning som blivit känd för att dreva med vänsterextrema mot oliktänkande. I övrigt är det lite småputtrigt på Kvartal, där krönikörer, kulturskribenter och författare uttrycker lagom förståndiga synpunkter som kontrast till ett hänsynslöst agendadrivet mediamaskineri.
Det som utmärker Kvartal är precis vad de själva säger. Ingenting speciellt egentligen. De vill bara vara lite finare och hitta lite mer fyndiga vinklar. Man kanske kunde säga att de poserar i samhällsjournalistik. Publikationen har från början sponsrats av industrimagnaten Patrik Wahlén, Oriflames grundare Robert af Jochnick, samt andra finansmän. De herrarna går nog knappast in med kapital i en redaktion som kan tvingas till gatlopp. Det lönar sig inte. Då är det bättre att vara ”mitt emellan det gamla och det nya”. Men vad betyder det?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
