Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, käraste med ögon blå.
Så inleds den stämningsfulla dikten ”Jag väntar …” som ingår i verket Kolvaktarens visor. Det målande språket gör att läsaren kan se kolaren sitta i skogen, under den mörka stjärnhimlen med den sprakande elden som enda ljuskälla medan han blickar mot skogsstigen, på vilken hans älskade skall komma gående – om hon nu kommer. Den här dikten har tonsatts och framförts av, bland annat, gruppen Hootenanny Singers och sångerskan Sofia Karlsson.
Dock tycks Andersson själv inte ha anat vilket populärt verk Kolvaktarens visor skulle komma att bli. I ett brev till sin tidigare lärarinna, Eva von Bahr, daterat nionde september 1915, skriver han nämligen följande: ”Jag har korrekturläst min bok – som för övrigt blir mitt sorgebarn därför att den innehåller osjälvständig form, och därför att jag själv under dessa två år växt ifrån detta sätt att känna och tänka.”
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
