Skip to Content

Ukraina

Ett besök i krigets Donetsk

Efter den USA-stödda statskuppen i februari har Ukraina slitits sönder av ett förödande inbördeskrig där propaganda från båda sidor gör det svårt att veta vad som är sant. Den 23-25 augusti gjorde Nya Tider ett besök i utbrytarrepubliken Donetsk för att ta del av separatisternas och lokalbornas verklighet. Artikeln publicerades i Nya Tiders pappersupplaga v. 37.

Publicerad: 10 september, 2014, 18:10

  • Svenska
  • English

Läs även

Att ta sig in i Folkrepubliken Donetsk  (DPR) från Ryssland visar sig inte helt okomplicerat. Efter flera avbrutna försök, där våra ryska kontakter visar närmast överdriven omsorg om att inte försätta mig i fara – striderna har hårdnat under de senaste dagarna – lyckas jag till slut hamna på en buss full med volontärer på väg till Donetsk. Vid det laget har min tolk dragit sig ur efter misslyckade försök kvällen innan att hitta en säker väg, och ingen i bussen talar mer än enstaka fraser engelska.

När bussen stannar vid den separatistkontrollerade gränsövergången  vid Kujbusjevo släpps volontärerna fram i små grupper i taget för att kontrolleras. Att få igenom alla tar lång tid, och under tiden försöker jag bekanta mig med mina medpassagerare med hjälp av en blandning av engelska, tyska, svenska och gester. Då och då hörs ljudet av artillerield en bit bort längs gränsen, men jag lyckas inte få syn på pjäserna.

Volontärerna använder kodnamn.  Den ukrainska staten klassar hela utbrytarrepubliken DPR som en terroristorganisation, och man riskerar således att straffas oavsett om man hjälper den med vapen i hand eller genom annat arbete.
Det stora flertalet av volontärerna på bussen är unga män, men det finns också några kvinnor och äldre bland dem. Några ska bedriva humanitärt arbete för civilbefolkningen, andra arbeta för administrationen, merparten vill förmodligen ansluta sig till DPR:s väpnade styrkor.

Av naturliga skäl är det till överväldigande del ryssar som ställer upp för de rysktalande separatisterna, även om det också finns frivilliga från Västeuropa och andra länder.

DSC_0215

Frivilliga från framförallt Ryssland strömmar in till Folkrepubliken Donetsk. Flertalet är unga män som vill ta värvning i de väpnade styrkorna, men det är också kvinnor och äldre som vill arbeta humanitärt eller bidra till den civila administrationen. Foto: Nya Tider

På min buss är samtliga volontärer rysktalande, men åtminstone två av dem kommer från Kazakstan. Den ene, ”Alexander”, är blond med europeiska drag och jag får veta att hans farfar kom från Ukraina och kämpade mot fascisterna under andra världskriget. Han säger att han är där för att försvara den ryska civilisationen mot amerikansk aggression och fascism. Den andre är en kortvuxen yngling med asiatiskt utseende, som visar sig ha inhämtat kunskaper om Skandinaviens folk och kultur från dataspelet Skyrim.

– Sjvedskij? Ah, Skyrim… Nords… ”Draaaagoooon!”, säger han medan han med en yvig gest visar hur en medlem ur folkslaget ”Nords” (spelets motsvarighet till nordbor) slungar ett spjut mot en drake. Både han och flera andra visar sig dock även känna till Karl XII, som verkar betraktas med respekt som en värdig motståndare till Peter den Store. ”Poltava” är ett ord jag får höra minst tre gånger under min resa då det framkommer att jag är svensk. Jag kontrar varje gång med ”Narva”, vilket ger upphov till viss munterhet.

Den mest engelskkunnige av volontärerna, vilket alltså inte säger mycket, går under kodnamnet ”Admin” och är 52 år gammal. Om jag förstått saken rätt brukade han arbeta med datasäkerhet för myndigheterna i Donetsk och är nu på väg tillbaka för att återuppta det arbetet under DPR-administrationen.

Flera av volontärerna kommer från Ukrainas östra delar – Novorossija, Nya Ryssland, som de numera kal­lar det – och återvänder hem för att ansluta till kampen mot Kievregimen. 46-årige ”Taur” från Lugansk förklarar via Admin att hans mor blivit dödad av fascisterna från Kiev, och att han nu vill hjälpa till att driva tillbaka dem.

– No pasarán! utbrister han med knuten näve. En hälsning som betyder ”de ska inte passera” och härstammar från spanska inbördeskriget. I Sverige förknippas det främst med vänster­extremister.

Vid det här laget har jag redan börjat vänja mig vid att de politiska rollerna i Ryssland och Nya Ryssland är helt andra än i Sverige. De ryska föreställningarna om antifascism är ingalunda förknippade med massinvandring, homosex­parader och feminism, utan förknippas istället med rysk patriotism och ett visst mått av Sovjetnostalgi. I Ryssland och DPR får jag flera gånger höra antifascistiska kämpar uttrycka åsikter om de förutnämnda företeelserna som otvivelaktigt hade fått dem klassade som ”högerextremister” av Aftonbladet och Expressen. Zuerst-redaktören Manuel Ochsenreiter betraktas på samma sätt som en äkta antifascist i Ryssland, medan han i Tyskland anses vara ”högerextrem”.

Som sagt, man vänjer sig.

I gränskontrollen intresserar man sig särskilt för mig som västeuropé med journalistvisum. För att underlätta kommunikationen ringer man upp en engelskspråkig officerare och låter honom prata med mig. Varför vill jag besöka krigszonen? Vilka har jag haft kontakt med inför min resa? Och så frågan som får mig att svälja lite hårdare: ”Varför har du valt den här vägen in i Donetsk? Det finns ju säkrare vägar.”

Jag önskar att jag haft ett foto av min egen min i det ögonblicket.

Efter en inte alltför besvärande serie frågor släpps jag igenom, omkring tre timmar efter att vi stannade vid gränskontrollen. Jag får en ståplats i mittgången på bussen, sätter på mig min skottsäkra väst och hänger kameran runt halsen.

Utbrända fordonsvrak kantar vägen,  men efter en händelselös timme rullar vi in i Donetsk. Det är en vacker stad, noterar jag.

En kort stund senare befinner jag mig på Novorossijas nyhetsbyrås kontor och skakar hand med Georgij Morozov, som lovat att hjälpa mig.

Fem minuter efter min ankomst ringer Georgijs telefon. Civila områden har träffats av artilleri och han måste ut och fotografera. Jag får följa med på det som för honom ingår i en vanlig arbetsdag.

– Man vänjer sig, säger han.

Invånarna i Donetsk har vant sig vid att vakna till ljudet av artilleri sedan Kievs styrkor nådde fram till stadens utkanter. Ytterligare två eller tre civila dödades i ett annat bostadsområde samma morgon.

Någon timme efter att jag anlänt till Donetsk har jag hunnit fotografera flera civila byggnader som träffats av artilleri. Efter att ha fotograferat en förstörd museibyggnad är jag och Georgij på väg till fots runt Donetsks stora fotbollsarena, som ska ha träffats vid morgonens angrepp.

Innan vi hunnit se några skador på arenan hörs mullret av artilleri bortom en ås i fjärran. Ingen kastar sig i skydd, men man stelnar till och lyssnar uppmärksamt. Några sekunder senare hörs dånet då granaterna slår ned några kilometer snett bakom oss.

Georgij och en gråhårig milisman i sextioårsåldern börjar samtala med varandra, sedan får Georgij ett telefonsamtal och vi skyndar oss till bilen.

Några trafikregler gäller inte längre i staden, och en vansinnesfärd senare befinner vi oss i ett bostadsområde som precis träffats och jag står och tittar ned på en tioårig flicka vars kropp ännu inte kallnat. Hennes föräldrar ligger en liten bit bort, även de under tygstycken som lagts över deras ansikten. Först senare får jag veta att hon hade en femårig lillasyster som avled på väg till sjukhuset.

Jag frågar efter flickans namn, och en granne berättar att hon heter Kristina.

Kristina blev tio år gammal. Hon dog tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster när den väststödda Kievregimens trupper riktade sitt artilleri mot hennes bostadsområde i Kalinin-distriktet i Donetsk. Närmaste militärpostering låg över en halv kilometer bort, kunde Nya Tider konstatera. Foto: Nya Tider

Kristina blev tio år gammal. Hon dog tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster när den väststödda Kievregimens trupper riktade sitt artilleri mot hennes bostadsområde i Kalinin-distriktet i Donetsk. Närmaste militärpostering låg över en halv kilometer bort, kunde Nya Tider konstatera. Foto: Nya Tider

Kristinas farfar sitter på en bänk några meter från hennes livlösa kropp och stirrar tomt framför sig, uppenbarligen i chocktillstånd. Han mumlar att familjen stannat i Donetsk för hans skull istället för att fly, eftersom hans hälsa är så dålig. Nu är det bara han kvar.

En granne gråter hejdlöst medan han berättar om attacken. Familjen hade varit ute för att ta lite frisk luft på gården denna varma lördagseftermiddag då granaterna började regna ner. De sprang mot huset för att ta skydd men hann inte fram.

Hela hans familj dödades. Mannen på bänken är Kristinas farfar och var bara nätt och jämnt kontaktbar på grund av chock. Grannen till vänster grät hejdlöst medan han berättade om attacken som dödade Kristina och hennes föräldrar (bilden nedan). Hennes femåriga lillasyster avled på väg till sjukhuset. Foto: Nya Tider

Hela hans familj dödades. Mannen på bänken är Kristinas farfar och var bara nätt och jämnt kontaktbar på grund av chock. Grannen till vänster grät hejdlöst medan han berättade om attacken som dödade Kristina och hennes föräldrar. Foto: Nya Tider

Foto: Nya Tider

Kristinas föräldrar låg ett tiotal meter från henne. Hennes femåriga lillasyster avled på väg till sjukhuset. Foto: Nya Tider

Ständig beskjutning

Invånarna i Donetsk har vant sig vid att vakna till ljudet av artilleri sedan Kievs styrkor nådde fram till stadens utkanter. Ytterligare två eller tre civila dödades på annat håll i staden samma morgon. Sedan Kievs offensiv mot staden inleddes den 10 juli har hundratals civila dödats.

– Jag minns knappt hur det är att gå och lägga sig och känna sig säker på att man ska vakna upp nästa morgon, förklarar Anita, en ung kvinna som blir min tolk andra dagen i Donetsk.

Men man vänjer sig även vid det.

Anitas bostadsområde har flera gånger blivit beskjutet av artilleri, och hon bor nu i ett hotellrum i ett annat område som inte drabbas av beskjutningen lika ofta.

– Så här är det varenda jävla dag här i Donetsk. Jag fick nog av skiten redan i Slavjansk, säger en ung soldat från Folk­republiken Donetsk då det avlägsna mullrandet från artilleri hörs för femte eller sjätte gången under söndagen, Ukrainas självständighetsdag. Ynglingen överraskar mig genom att tala flytande tyska och ganska god engelska, och förklarar att han bott i Tyskland i flera år men återvänt hem för att kämpa för sitt folk. Jag hade velat prata mer med honom, inte minst om den dramatiska utbrytningen ur Slavjansk, men han har inte tid med mer än en kort rökpaus innan han ska iväg. Jag återser honom helt kort morgonen därpå då han ska ut på uppdrag, och i efterhand antar jag att han skulle iväg till den stora offensiv som separatisterna inledde samma dag som jag lämnade Donetsk.

Många i Donetsk vittnar om hur Kievs artilleri skjuter mot civila områden. När jag och Georgij går runt i kvarteret intill det där Kristinas familj blev dödad ropar Vladimir, 57, till oss från sin balkong och visar upp ett granatsplitter som flugit in genom hans fönsterruta för en stund sedan. När vi kommer upp i lägenheten kan vi konstatera att både han och hans hustru med knapp marginal undgått allvarliga skador eller döden – ett splitter har farit tvärs genom balkongräcket och in genom fönstret i vardagsrummet, där Vladimir satt. Ett annat splitter har gått in genom rutan i köket där hans hustru befann sig. Båda makarna undgick att träffas med bara decimeter tillgodo.

– Du kan ju fråga Obama varför han startade det här kriget, säger Vladimir som tycks vara mer arg än rädd.

– No pasarán! tillägger han med knuten näve när vi går tillbaka nerför trappan.

 Vladimir, 57, visar det det granatsplitter som flugit in genom hans fönsterruta för en stund sedan. När vi kommer upp i lägenheten kan vi konstatera att både han och hans hustru med knapp marginal undgått allvarliga skador eller döden – ett splitter har farit tvärs genom balkongräcket och in genom fönstret i vardagsrummet, där Vladimir satt. Ett annat splitter har gått in genom rutan i köket där hans hustru befann sig. Båda makarna undgick att träffas med bara decimeter tillgodo. Foto: Nya Tider

Vladimir, 57, visar det det granatsplitter som flugit in genom hans fönsterruta för en stund sedan. När vi kommer upp i lägenheten kan vi konstatera att både han och hans hustru med knapp marginal undgått allvarliga skador eller döden – ett splitter har farit tvärs genom balkongräcket och in genom fönstret i vardagsrummet, där Vladimir satt. Ett annat splitter har gått in genom rutan i köket där hans hustru befann sig. Båda makarna undgick att träffas med bara decimeter tillgodo. Foto: Nya Tider

 Vladimir, 57, visar det det granatsplitter som flugit in genom hans fönsterruta för en stund sedan. När vi kommer upp i lägenheten kan vi konstatera att både han och hans hustru med knapp marginal undgått allvarliga skador eller döden – ett splitter har farit tvärs genom balkongräcket och in genom fönstret i vardagsrummet, där Vladimir satt. Ett annat splitter har gått in genom rutan i köket där hans hustru befann sig. Båda makarna undgick att träffas med bara decimeter tillgodo. Foto: Nya Tider

Vladimirs vardagsrumsfönster. Foto: Nya Tider

Lögnpropaganda

Under min korta vistelse i Donetsk hinner jag se mängder av civila byggnader som träffats av artillerield. Kanske mer avslöjande, ser jag inga exempel alls på att militära mål träffats. Inte heller andra journalister jag talar med på plats eller kontaktat efteråt känner till några sådana. Eldgivningen mot staden tycks vara antingen helt slumpartad eller till och med avsiktligt riktad mot civila områden. I de flesta fall finns inga militära mål ens i närheten. Den enda avsikten med beskjutningen tycks vara att orsaka lidande och skräck för att få den ryska befolkningen att fly.

Etnisk rensning brukar den sortens krigföring kallas, men inga svenska massmedier har tagit ordet i sin mun, trots att över 800 000 människor har flytt över gränsen till Ryssland, enligt FN.

Det bör tilläggas att jag inte heller ser någonting som ger det minsta stöd åt påståendet att separatister skulle förskansa sig i civila bostäder och att de civila offren därför är deras fel. Med detta inte sagt att det inte förekommit någonstans, någon gång under det flera månader långa kriget, men det är i så fall en milt sagt klen ursäkt för det som sker i Donetsk.

Om man ska tro Ukrainas Nationella säkerhets- och försvarsråd (NSDC), som arbetar för president Petro Porosjenko, har jag dock i själva verket sett flera exempel på hur ”terrorister” skjuter med artilleri mot civila – i sina egna områden. Vissa av rådets propagandistiska påståenden är så uppenbart lögnaktiga att de större och engelskspråkiga ukrainska medierna avstår från att publicera dem, medan de däremot publiceras på ryska och ukrainska och länkas från diverse twitterkonton.

Från dessa får jag bland annat veta att det inte alls var Kievs trupper utan ”terroristerna” själva som sköt sönder både muséet och fotbollsarenan jag besökte några timmar efter att de träffats, mitt inne i staden som separatisterna själva kontrollerar. Innan dess hade ”terroristerna” dessutom hotat personalen på muséet och rånat dem på värdefulla tavlor, hävdar NSDC. Det behöver knappast påpekas att ingenting jag sett på plats ger den minsta trovärdighet åt dessa påståenden.

Vid ett återbesök på Novorossijas nyhetsbyrås kontor i centrala Donetsk ber jag Anita att fråga personalen varför separatisterna är så dumma att de skjuter sönder sina egna byggnader. Alla skrattar åt frågan.

– Äh, du vet, det blir så tråkigt här och vi måste ju sysselsätta oss med något, svarar Anita själv, vilket ger upphov till nya skratt när hon översätter till ryska.

På nyhetsbyrån i Donetsk skrattar man åt propagandalögnerna,  men i Kiev, där det nu är fjorton ryskspråkiga medier som förbjudits av myndigheterna, kan man förmoda att många faktiskt går på dem. Märkligt nog ifrågasätts sällan ens de mest uppenbara lögnerna av västerländska medier; istället säger man att ”Kiev och de pro-ryska separatisterna skyller på varandra”.

Den bild som målas upp av DPR-milisen av Kievtrogna medier och framförallt NSDC – och som till viss del även färgar västerländska mediers rapportering – är närmast av en samling klantiga, fega och grymma stråt­rövare som håller den stackars civilbefolkningen som gisslan medan man beskjuter och rånar dem om vartannat. Det ska erkännas att mitt besök i Donetsk är kort och intensivt och att jag inte hinner gräva alltför mycket i saker och ting, men jag ser ingenting som stöder den bilden av separatisterna och desto mer som motsäger den. Somliga medborgare stöder milisen entusiastiskt, andra är mindre engagerade, och naturligtvis finns en och annan Kievlojalist bland dem – men ingenstans ser jag något som tyder på att milismännen injagar skräck i befolkningen. Förvisso tror jag inte att någon skulle våga vifta med den ukrainska flaggan i Donetsk dessa dagar, men det hade varit lika otillrådligt att vifta med DPR:s fana i Kiev, eller att visa upp det orange-svarta band som vissa använder som tecken på att de stöder Folkrepubliken.

När flera milismän går in i en affär med sina kalasjnikovs då jag på måndagsmorgonen ska åka tillbaka över den ryska gränsen, håller jag särskilt ögonen öppna efter tecken på att expediterna känner sig hotade eller väntar sig att bli rånade, men tvärtom välkomnas milismännen med glada miner, samtalar vänskapligt med de två damerna bakom disken, och betalar för sig innan de går.

Efter en dryg timmes skumpande färd i en buss vars stötdämpare förmodligen drog sin sista suck redan på Sovjettiden, befinner jag mig återigen vid gränsövergången till Ryssland. Det blir en långdragen och nervös väntan då DPR-soldaterna kontrollerar mina över tusentalet bilder i kameran, på laptopen och på det extra minneskortet, och jag drar en lättnadens suck då de bara raderat en handfull foton där man ser ansiktet på någon milisman som inte valt att ställa upp på bild.

Vid middagstid på måndagen står jag återigen på rysk mark och beger mig mot flyktinglägren vid ryska Donetsk. Mer om det i nästa nummer.

Samma dag som jag lämnar Donetsk sätter de separatistiska styrkorna igång en omfattande offensiv. Krigets vindar vänder. När jag en vecka senare pratar med Anita över Skype har artilleriet tystnat i Donetsk.

Hur länge lugnet varar återstår att se.

Bostadsområden träffas till synes slumpartat. Foto: Nya Tider

Bostadsområden träffas till synes slumpartat. Foto: Nya Tider

Bostadsområden träffas till synes slumpartat. Foto: Nya Tider

Foto: Nya Tider

Bostadsområden träffas till synes slumpartat. Foto: Nya Tider

Foto: Nya Tider

Ett garage ett par hundra meter från huset träffades också av artillerielden. En förskola intill skadades allvarligt. Foto: Nya Tider

Ett garage ett par hundra meter från artilleriattacken som dödade Kristina och hennes familj. En förskola intill skadades allvarligt. Foto: Nya Tider

Bostadsområden träffas till synes slumpartat. Foto: Nya Tider

Georgij och en av hans medarbetare inspekterar en förödd vindsvåning. Som genom ett mirakel skadades ingen i lägenheten under allvarligt. Foto: Nya Tider

Regionsmuséet träffat av artilleri. Nya Tider besökte muséet samma dag som det träffats, då personalen höll på att försöka röja upp i förödelsen. Ukrainas säkerhetsråd NSDC och flera Kievtrogna medier påstår att separatisterna själva sköt sönder muséet, mitt i en stad de själva kontrollerar, efter att ha rånat det på tavlor dagen innan. Foto: Nya Tider

Regionsmuséet träffat av artilleri. Nya Tider besökte muséet samma dag som det träffats, då personalen höll på att försöka röja upp i förödelsen. Ukrainas säkerhetsråd NSDC och flera Kievtrogna medier påstår att separatisterna själva sköt sönder muséet, mitt i en stad de själva kontrollerar, efter att ha rånat det på tavlor dagen innan. Foto: Nya Tider

Brandkåren har fullt upp med att stoppa bränder i bostadsområden. Andra byggnader kan få brinna länge innan man hinner med dem. Här ett hus i ett villaområde som träffats av en Grad-raket. En villa hundra meter bort hade förstörts tidigare samma vecka. Foto: Nya Tider

Brandkåren har fullt upp med att stoppa bränder i bostadsområden. Andra byggnader kan få brinna länge innan man hinner med dem. Här ett hus i ett villaområde som träffats av en Grad-raket. En villa hundra meter bort hade förstörts tidigare samma vecka. Foto: Nya Tider

En lagerlokal utanför villaområdet. Foto: Nya Tider

Ett bostadshus hade också träffats. Foto: Nya Tider

Foto: Nya Tider

Utbrända stridsfordon och bilar kantade vägen. Foto: Nya Tider

Utbrända stridsfordon och bilar kantade vägen. Foto: Nya Tider

Vi passerade flera av DPR:s försvarspositioner. Foto: Nya Tider

En av DPR:s försvarspositioner. Foto: Nya Tider

Även en sönderskjuten ambulans stod övergiven vid vägen. Foto: Nya Tider

Även en sönderskjuten ambulans stod övergiven vid vägen. Foto: Nya Tider

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Trumps rådgivare avgår – oklart hur

UTRIKESDen amerikanske presidenten Donald Trump meddelade på tisdagen att han gör sig av med sin rådgivare John Bolton. Bolton är av skiljaktig mening; han hävdar att det är han själv som sagt upp sig.

En redovisning av dagsläget i Tyskland

UTRIKESDoktor Gottfried Curio är medlem av tyska Förbundsdagen för AfD (Alternativ für Deutschland, Alternativ för Tyskland). I följande tal i Förbundsdagen beskriver han de katastrofala konsekvenserna av förbundskansler Angela Merkels öppna-dörrar-politik.

11-åring giftes bort enligt muslimsk tradition

UTRIKESEtt filmklipp som visar hur en 11-årig flicka gifter sig med sin 22-åriga kusin i Iran har skapat starka reaktioner. Traditionen med barngiftermål, precis som kusingiftermål, är stark i många muslimska länder trots lagar som skall begränsa förekomsten.

Tomma ord: Kändisar som hade lovat att ta hand om invandrare

UTRIKESFranska och brittiska kändisar som hade skapat uppmärksamhet runt sig själva genom att säga att de skulle ta emot illegala invandrare hemma, har inte gjort det.

Orbán talar vid Budapests tredje Demografiska toppmöte

UTRIKESTorsdagen den 5 september var den ungerske premiärministern ordförande för ett internationellt möte för att främja den ”traditionella familjemodellen”. Det är tredje gången som ett sådant möte organiseras i Budapest, de tidigare tillfällena var 2015 och 2017.

ANC försöker tona ned främlingsfientligt våld i Sydafrika

UTRIKESANC:s generalsekreterare Ace Magashule har förnekat förekomsten av främlingsfientlighet i Sydafrika, och beskriver attackerna mot utlänningar som enbart ”brottslighet”. Men Nya Tider har talat med malawier och kongoleser som motsade Magashule.

Mål för jihadistisk terrorism: En översikt över femton år av angrepp i väst

UTRIKESStadsbussar i London, Boston Marathon, kontoret för den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, Bryssels flygplats och julmarknaden i Berlin. Den skenbara kopplingen mellan dessa platser är att de alla har varit ett mål för jihadistiska terroristattacker. Detta konstaterar det nederländska inrikesministeriets underrättelse- och säkerhetstjänst AIVD i en rapport som konstaterar att 75 procent av dessa dåd har utförts de senaste fem åren.

Tyskarna beväpnar sig

Antalet tyskar med vapenlicens har ökat markant. En av de främsta orsakerna till detta är migrantangreppen i Köln. I en förbundsstat i norr är antalet vapenägare särskilt högt.

Gå till arkivet

Send this to a friend