När jag möter en annan människa sätter en lång rad processer i gång, bland annat psykologiska, genetiskt betingade och sociala. Det bara är så och dessa processer har både gagnat människan som varelse och spelat oss spratt. Det är överlevnadsmekanismer vi är utrustade med för att kunna orientera oss i livsrummet och världen. Men också för att kunna bedöma om den jag möter är vänligt sinnad eller innebär ett hot för mig.
Samma sak kan sägas gälla ett kollektiv där man delar minnen, sociala koder, trosuppfattning och etiska uppfattningar.
Vad återstår då allt är upplöst, när det inte finns några fasta referenspunkter och då jag inte längre vet vem jag är?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
