Som SSU-are på 1960-talet kunde jag räkna mig själv som ”vänsterradikal”. I dag är så inte längre fallet. Något har förändrats under det senaste halvseklet. Frågan är i vilken mån det som har förändrats är jag själv eller det svenska samhället och vår politiska debatt.
Begreppet ”vänster” på 60-talet formades av dels den arbetarrörelse som då fanns sedan ett par generationer tillbaka, dels det vänsterpolitiska uppvaknande som inträffat bland unga människor, inspirerat av händelser som gruvstrejken och Vietnamkriget. I skärningspunkten för detta stod den svenske arbetaren. Han blev en gemensam nämnare. Arbetare av kött och blod bar upp fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Till detta kom arbetaren som hjälte, den idealbild som ofta förmedlades genom litteratur, musik och teater.
Om jag nu ska försöka ”sätta fingret” på vad det innebar att ”stå till vänster” på den tiden – vad kunde räknas som socialistiska värderingar?
Till att börja med var de kopplade till en arbetarrörelsemoral. Viktiga honnörsord var demokrati och jämlikhet, solidaritet och trygghet. Rättvisa.
I botten låg grundläggande föreställningar och insikter, om att materiellt välstånd förutsatte en fungerande produktion, där var och en hade ett ansvar att anstränga sig och försöka bidra. Det måste skapas resurser för att något ska finnas att fördela.
Medinflytande och politisk makt även för arbetare var något som förpliktade. En klassisk arbetarrörelseparoll var således ”Gör din plikt – kräv din rätt!” Rösträtt förpliktade, varje individ måste sköta sig.
Till detta kom nu nya influenser, inte minst från andra länder. Det gällde internationell solidaritet – arbete för u-landshjälp och avkolonisering, för nedrustning och fred. Anti-imperialism, med avståndstagande från angreppskrig och våld, var en självklar hållning. Detta låg väl i linje med idéer och tradition hos svensk arbetarrörelse: Arbetare i olika länder hade inte skilda intressen, snarare hade man en gemensam fiende i krafter som profiterade på rustningar och krig.
Mer specifikt så fanns det olika strömningar inom vänstern. Den breda utgjordes ju av Socialdemokratin. Sedan fanns från början det moskvatrogna kommunistpartiet (SKP/VPK) som också var representerat i riksdagen. Därutöver fanns det maoistiska KFML/SKP, det stalinistiska KFMLr/KPLMr och det trotskistiska RMF/KAF.
Gemensamt för alla schatteringarna var att man inte reagerade bara mot USA-imperialismen och USA:s krigande i Indokina 1965-72 och Chilekuppen 1973. Man reagerade även på Sovjetunionens nedtryckande av Ungernrevolten 1956 och invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Stormakter fick inte begå övergrepp mot andra länder.
I dag är det precis tvärtom. De som nu utger sig för att stå politiskt till vänster representerar raka motsatsen till vad det betydde att stå till vänster för 50 år sedan. Några moment:
1. På vems sida? Förr respekterade vänstern svenska arbetare och ville värna utsatta grupper av svenskar. Nu är det utlänningar och olika minoriteter som står i fokus, och den svenske arbetaren är mest av allt en föraktlig rasist, med fel både hudfärg och kön. Ett extremexempel i detta sammanhang är ju när ”vänstern” ingriper, både juridiskt och med våld på gatan, mot att hemlösa svenskar får hjälp.
2. Politiska metoder. Förr var det självklart att kunna samtala med meningsmotståndare och att respektera principer om yttrandefrihet för alla. Nu ingår våld i den politiska verktygslådan hos delar av vänstern. Så var nog tidigare inte fallet ens bland dem som kallade sig själva kommunister.
3. Krig. Förr stod vänstern för fredsarbete och antiimperialism, nu har det uppstått en ”bombvänster” som bejakar Natos övergrepp på länder som Serbien, Libyen och Syrien. Nu instämmer även ”vänstern” i ryss- och krigshetsen.
Jag har inte ändrat mina ståndpunkter sedan jag på 1960-talet demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Mina ideal är desamma. Ändå har jag gått från att ha betecknats som vänsterradikal till att nu kallas högerextremist – utan att ideologiskt ha rört mig ur fläcken.
