Tidigt började skuldsedlar, till exempel i form av postväxel, att användas för att människor skulle slippa ha stora buntar kontanter med sig om de ville göra större inköp. I utlandet skrev man ofta en check – och gör det fortfarande, men den metoden fick aldrig riktigt fäste i Sverige.
Olika gireringssystem, som postgirot och bankgirot, blev var mans tjänst under 1970-talet, vilket förenklade hanteringen av de stora mängderna betalningar som görs mellan företag, myndigheter och privatpersoner. Men även möjligheten att tjäna pengar på betalningar har triggat bankernas ambition att få människor att inte använda kontanter.
Postgirot var statligt, så betalinfrastrukturen ägdes av medborgarna. Bankgirot var den privata konkurrenten som 1959 startades gemensamt av ett antal banker. Nu kunde bankerna ta ut avgifter när folk betalade sina fakturor. År 2001 såldes Postgirot till Nordea och blev plusgirot, så även där kunde nu en privat bank tjäna pengar på människors betalningar.
De stora vinsterna började dock rulla in med introduktionen av plastkorten. Kreditkort och betalkort introducerades, med potential för en bredare publik, år 1950 när det första egentliga publika betalkortet, Diners Club, skapades. Olika former av lokala kreditsystem, där en butik eller lokal bank utfärdade kreditbevis för sina kunder i närområdet, hade dock funnits tidigare, åtminstone sedan slutet av 1800-talet.
Efter det att Diners Club lanserat sitt betalkort, vilket blev en stor framgång, var det flera som insåg potentialen och började bygga konkurrerande tjänster. American Express lanserade sitt första betalkort 1958 och samma år kom Americard, numera VISA, ut på marknaden. Konkurrenten MasterCharge, numera MasterCard, etablerades 1966.
På relativt kort tid hade alltså möjligheten att betala, utan att ha kontanter i plånboken, etablerats. Man kunde göra inköp och med kortregistreringar bygga upp en skuld som sedan betalades efter fakturering i slutet av varje månad. Det var en uppenbar förenkling i förhållande till att alltid ha tillräckligt med kontanter på fickan. Särskilt var det affärsfolk som hade nytta av denna möjlighet.
Under 1980- och 1990-talen etablerades kort med magnetremsa och elektroniska betalningsterminaler i butikerna. Tidigare hade det varit pappers-”slippar” och manuell kontroll av kortinnehavarens kreditvärdighet som gällde, om säljarna ville kontrollera kunden.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
