Lärt om Sveriges sagotid

Magnus Sten­lund är känd för de flesta konsumenter av alternativmedia. Vid sidan av att ha medverkat i den­na publikation har han varit programledare i Swebbtv och på senare tid har han framför allt framträtt i sin egen SveaKanal på YouTube.

Stenlund har dock också od­lat ett författarskap inom både historia och skönlitteratur. Det senaste utflödet av detta är ro­manen Den Rasande (Alterna­Media, 2025). Den nya romanen är en fortsättning på den tidi­gare boken Den Eldrökta, men skall också kunna läsas fristå­ende; den inleds också med en resumé av Den Eldrökta. Tillsammans med en komman­de del bildar de en trilogi som går under namnet Den Stora, Stora Sagan.

Vad är det för saga som Sten­lund berättar? Det rör sig inte om en saga i den mening att his­torien skulle utspela sig utanför tid och rum, utan handlingen är placerad i ett identifierbart his­toriskt sammanhang: Sverige under folkvandringstid. Det är en fascinerande tid, för många helt okänd, då modern histo­rievetenskap oftast inte erkän­ner några källor som behand­lar denna tid. Stenlund anser dock – precis som jag – att de källor som faktiskt finns, om än osäkra, är värda att ta på allvar. Perioden utgör ett fantasieggande gränsland mellan historia och saga, passande inte minst för dikten.

Och Stenlund tecknar en värld över vilken det ligger ett magiskt skimmer. Men är alver och dvärgar verkligen fantasy? Alverna är ett folk som förekommer i Eddans ättartal när man nämner den sydvästra delen av vårt land, och sagornas dvärgar verkar ha förebilder i kontakter österut. Och de magiska svärden och ringarna, finns de på riktigt eller är de bara magiska i människornas fantasi? Boken kan lä­sas både som fantasy och som en mer renodlad historisk roman. Mest av allt påminner mig romanen om J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen, med skillnaden att Tolkiens värld är en utpräg­lad sagovärld som saknar tidslig eller rumslig hemortsrätt.