Förra året talade Macron om att bruk av kemiska vapen var att överträda en röd linje och att det kommer att leda till ett angrepp från Frankrike. Han påpekade att planen nu är att angripa platserna där avfyrningen av vapnen skett eller platser där detta organiserats.
Så här långt har Frankrike inte kunnat bevisa att det är den syriska regeringen som använt kemiska vapen i inbördeskriget, men det hävdas av ”aktivister och räddningsarbetare”.
Nyligen talade Emmanuel Macron med Rysslands president Vladimir Putin i telefon, där den franske presidenten uttryckte sig bekymrat över att klorgas använts som kampmedel i det syriska inbördeskriget. Macron berättade om telefonsamtalet:
– Jag har gentemot President Putin på nytt betonat och vädjat att han skall klargöra detta för den syriska regimen. De har återkommande hävdat att inga kemiska vapen använts. Men vi avvaktar.
Frankrike uppger att det mellan 2012 och 2017 vid 130 tillfällen använts kemiska stridsmedel i Syrien. Fyra av dem skulle enligt FN organisationen som övervakar förbudet mot kemiska vapen kunna härledas till syriska regeringssidan. De anklagar den syriske presidenten Bashar al-Assad för att ha satt in kemiska vapen mot sin egen civilbefolkning, något som han bestrider.
Samtidigt kommer rapporter om att USA:s trupper i Syrien förra veckan dödat ett dussin ryska legosoldater som tjänat för Syriska armén. Det rörde sig om ett syriskt motangrepp den 8 februari mot kurder och amerikaner vid de sistnämndas stödjepunkt i den oljerika regionen Deir Ezzor. I slaget skulle mellan ett och två hundra soldater fallit. Enligt den tyska tidningen Handelsblatt uppger amerikansk militär:
”Pro-Assad trupper angrep med en bataljonsstorlek och eldgivningen understöddes av artilleri och pansar. USA svarade då med moteld från artilleri och flyg.”
Det är oklart vem som faktiskt betalat de ryska legosoldaterna, om det var USA, Ryssland självt, Syrien, Irak eller om de hade någon annan part som uppdragsgivare.
Efter det långa kriget, där Islamiska staten med stöd från vissa intressen i västländer, liksom konkurrerande maktsfärer med öppet stöd från västländer, besatte delar av landet för att sedan drivs undan av den av rysk militär förstärkta legala Syriska armén, har nu på kort tid fler stater börjat besätta delar av Syrien. Frankrike har gamla intressen i Syrien och kan tänkas agera för att uppnå sina syften, som inte nödvändigtvis sammanfaller med USA:s, Rysslands eller Turkiets. När och om angreppet kommer berättar ingen, men det brukar inte ta så lång tid att finna de bevis som behövs när man väl bestämt sig för krig.
För Turkiet och President Erdogan är det enklare, då de inte behöver anstränga sig särskilt mycket för att visa att kurdiska PKK är ett hot och att de därför anser sig vara nödgade att angripa in på grannlandets territorium för att driva bort dem. Närmare bestämt betraktar de folkförsvarsgruppen YPG i Nordsyrien som en avdelning under PKK, som av flera länder är förbjudna och terroriststämplade.
Till och med Ryssland verkar tolerera den turkiska kampanjen i Syrien. President Erdogan spelar sitt spel och menade nyligen att det saknades jämbördighet mellan NATO-medlemmarna. USA har också haft planer på att ge ekonomiskt stöd till YPG-milisen. Turkiet svarade med hårda uttalanden mot NATO-allierade USA:s arroganta politik. Svaret kommer att bli ett turkiskt angrepp mot den syriska regionen Manbidsch.
Recep Tayyip Erdogan uttalade med stor självsäkerhet sina varningar till dem som vill ställa sig i vägen för Turkiets politik:
– De som säger att de kommer att ge ett skarpt svar på angreppen har uppenbarligen aldrig upplevt en ottomansk örfil.
Turkarna har på kort tid gjort en mängd uttalanden om NATO, bland annat att NATO inte bara är USA, utan att alla medlemmar är likvärdiga. De har till och med hotat att lämna samarbetet med orden ”antingen återställer vi förhållandet, eller så bryter vi fullständigt”.
NATO-chefen Jens Stoltenberg höll dock en försonlig ton:
– Syrien har informerat NATO om Operation Olivkvist den senaste veckan och jag står i regelbunden kontakt med den turkiska ledningen. Jag utgår från att Turkiet fortsatt fortlöpande underrättar sina förbundna.
Rysslands utrikesminister Sergej Viktorovitsj Lavrov anklagade härförleden USA för löftesbrott, eftersom de inte drar bort sin militär ur Syrien efter att IS besegrats, och han hävdar dessutom att USA avser att dela upp Syrien. Stämmer det, kan det bara gå att genomföra om alla parter håller de områden de tagit, vilket skulle förklara varför det är bråttom för Frankrike att också besätta ett eget område i Syrien.
Invånarna i Nordsyrien vågar dock öppet visa sitt ogillande av Turkiets militäroperationer i gränsregionen, och demonstrationer med företrädesvis kvinnor och barn tågade genom staden Afrin. Där samlades kvinnliga politiker och aktivister, bland dem viceordföranden i den författningsskrivande församlingen i ”Norddemokratiska federationen Syrien”, Hadya Mohammed, som uttalade sitt motstånd mot turkarna med orden:
– Så länge det ännu finns kvinnor i Afrin kommer vi inte tillåta att staden faller.
På deras banderoller stod att Erdogan är en mördare av civila och ”Afrin är våra förfäders land”.
Hevi Mustafa, med titeln vice ordförande i exekutivkomnittén för region Afrin förklarade:
– Idag avgör åter kvinnor över sitt eget öde.
