Skip to Content

Ilhan Omar, första muslimen i USA:s representanthus, säger sig först och främst vara somalier och arbetar för sin egen grupps intressen. Stillbild Youtube
CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET

Mångkultur och demokrati går inte ihop

PappersupplaganNya Tider v. 46

Demokrati är ett honnörsord, kanske främst i Sverige, men även på andra håll i världen. Vi måste dock vara vaksamma när de politiskt korrekta försöker omtolka ordet till något helt annat än vad det egentligen innebär.

Publicerad: 14 november, 2018, 16:03

  • Svenska

Läs även

Den som kontrollerar orden kontrollerar människors tankar. Detta är ett påstående som ifrågasatts, men när det gäller ordet ”demokrati” så är det definitivt sant. Det är knappast något annat ord som har så hög status – alla vill vara demokrater.

Det är då oerhört farligt när kulturetablissemanget i dag försöker ge ordet en helt annan innebörd. Nya Tiders kulturskribent Anton Stigermark recenserar i detta nummer Henrik Arnstads bok Hatade demokrati, en bok där denna strategi sammanfattas på ett tydligt sätt.

Den gängse definitionen av demokrati, som alla är ense om utanför de politiskt korrekta lekstugorna, är majoritetsstyre. Man fattar beslut på så sätt att majoritetens åsikt bestämmer. Detta har ibland kallats ”den minst dåliga beslutsmetoden”, då majoriteten självklart inte alltid har rätt, men andra metoder medför ännu större problem och risker.

Nu försöker dock det svenska etablissemanget att fylla demokratibegreppet med floskler som ”mångkultur”, ”tolerans”, ”inkludering” och liknande. Man har gjort om det till en ideologi, en uppsättning åsikter, och alla som inte delar de åsikterna kallar man för odemokratiska.

Det har i Sverige varit en tradition att majoriteten inte kör över minoriteten, utan att man söker samförstånd och kompromisser. Ofta i relation till hur liten minoritetsåsikten är. När man valt talmän i riksdagen har man till exempel inte gjort så att det största blocket lagt beslag på alla poster, utan låtit posterna som vice talmän gå till de andra partierna. Platser i olika nämnder och utskott har på samma sätt upplåtits även åt andra mindre partier, för att ge insyn och inflytande. Det har kallats för inkludering i demokratisk anda.

Med Sverigedemokraterna ändrades allt detta. Man blockerar SD från att få någon talesmanspost, trots att partiet i dag är tredje största. I många kommuner har man utestängts från alla nämnder. Men nu kallas utestängningen demokratisk. Borta är ”toleransen” och ”inkluderingen”. Om någon verkligen tycker annorlunda, spelar visst allt tal om demokrati ingen som helst roll längre.

Trots allt tal om Sverige som demokratiskt föredöme håller demokratin i landet faktiskt på att braka ihop. Demokrati kan bara fungera i ett samhälle där alla känner samhörighet, och frågor som formuleras handlar om hur man ska göra för allas bästa. Det fungerar inte om en släkt, klan eller folkgrupp försöker få så mycket som möjligt för egen del.

Förenta staterna har ofta berömt sig av att klara invandringen bra. Man har hårda krav på kunskaper i språket, samhällssystemet och USA:s historia, och alla blir ”amerikaner” som viktigaste tillhörighet. Men detta är en skönmålning som inte haft så mycket med verkligheten att göra – de regioner i USA som fungerat bra har alltid varit de etniskt homogena – och nu syns detta allt tydligare.

Den första muslimen att bli invald i USA:s representanthus, Ilhan Omar, säger tydligt att hon ”i första hand är somalier” och företräder denna grupps intressen. Precis som vi sett i Sverige bärs dessa etniska kandidater fram av röster från sin egen grupp. Och förväntas arbeta för att ge just sin grupp fördelar.

Under tiden som demokratin och tryggheten förfaller är Sveriges makthavare fullt sysselsatta med att stifta nya lagar, som ”oaktsam våldtäkt”, för att frisera statistiken för lösta fall. Precis som man intensifierar jakten på fartsyndare för att visa handlingskraft och siffror över många lösta brott.

Vávra Suk

[email protected]

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

  • Agne Torsson

    Precis som förväntat.

Konsumentmakt kan lyfta det svenska kulturarvet

OPINION: ERIK ALMQVIST

Stora skillnader på beviskrav

OPINION

Tid för förändring!

OPINION

En studie i hyckleri

OPINION

Berlin

KRÖNIKA”Tyskland är ett Sverige för vuxna”, sade Horace Engdahl en gång. Och visst kan man trivas i Tyskland. Jag besökte själv Berlin en sommar på 1990-talet.

Alternativmedia banar vägen

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDETAlternativmedia har spelat en mycket stor roll i den samhällsomvälvning som vi nu bevittnar. Hela det politiska landskapet görs om, där det allt tydligare framträder att dagens poler är ett försoffat etablissemang mot ett folk som känner sig sviket – och allt mer förbannat. Gång på gång tvingar alternativmedia systemmedia och sedan politiker att ta upp frågor som de helst hade velat sopa under mattan.

Alternativa straff kan inte lösa bristen på fängelseplatser

OPINION

PK-bubblan

OPINION: Jan TullbergPolitiskt korrekta (PK) människor klarar sällan en fri och upplyst debatt utan behöver en social dominans, helst en hegemoni. I ett samhälle som berömmer sig för att vara sekulärt och rationellt borde en sådan dominans vara svår att åstadkomma, försöken därtill borde bekämpas aktivt av samhället. I Sverige har dock PK-rörelsen i hög grad lyckats utesluta alla som tycker annorlunda ur debatten. Hur länge kan denna ångvält för likriktning fortsätta? Om detta resonerar docent Jan Tullberg i veckans debattartikel.

Gå till arkivet