Flyktingbarn på tågstationen i Rostov vid Don. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider

Massiv flykt till Ryssland

Över 800 000 människor har flytt från det krigshärjade Ukraina till grannlandet Ryssland. Det är en tragedi som får mycket liten uppmärksamhet av västmedia och i synnerhet av svenska massmedier, trots att den utspelar sig i Europa. I slutet av augusti besökte Nya Tider ett av flyktinglägren och tågstationen i Rostov vid Don, där många väntar på att transporteras längre in i Ryssland.

Flera bostadshus i deras område hade träffats av artilleri. Även barnbördshuset blev träffat och kvinnor som skulle föda tvingades göra det i skenet av stearinljus i källaren efter att elektriciteten slagits ut. Sedan kom de själva nära döden, berättar Katja, en mörkhårig kvinna i trettioårsåldern.

– Vi stod och väntade på bussen med våra barn när det började falla bomber omkring oss. Det var då vi bestämde oss för att fly.

Katja och hennes syster Anja kommer från Donetsk. Nu befinner de sig på tågstationen i Rostov vid Don, en miljonstad i sydvästra Ryssland, nära Azovska sjön, Svarta havet och gränsen till Ukraina.

Under sin flykt mot den ryska gränsen stoppades de tillfälligt av soldater från ukrainska armén.

– De frågade oss varför vi inte flydde västerut mot Kiev. Efter vad de gjort mot oss hade de mage att fråga det! utbrister Katja.

Katjas son har blivit rädd för höga ljud och drömmer mardrömmar. Precis som de andra flyktingarna sover systrarna och deras tre barn på liggunderlag och filtar längs en av väggarna i tågstationens vänthall. Nu väntar de på att tillräckligt många flyktingar ska anmäla sig för en lång, lång resa.

– Vi ska till Kamtjatka, svarar Katja när jag frågar vart de tänker ta vägen. Först tror jag att hon skämtar – Kamtjatka ligger  750 mil bort, öster om Japan – men de har bestämt sig:

– Så långt bort från Kiev som vi kan komma, förklarar hon.

Frivilligarbetaren Masja, 23, står bakom ett bord och delar ut mat och vatten till de behövande.

– Jag gör detta på min fritid därför att det känns meningsfullt, förklarar hon. Jag kan hjälpa till och känner att det är min plikt att göra det. Alla kan hjälpa till med något, om så bara att skänka ett paket socker.

Masja berättar att det brukar finnas mellan 800 och 1 000 flyktingar på tågstationen. Det är mest kvinnor och barn, men även hela familjer. De får vänta i fyra till sju dagar innan de får tillfällig flyktingstatus och tillstånd att resa vidare in i landet.

En av flyktingarna är Luba, 67, som ska till Jekaterinburg på andra sidan Uralbergen tillsammans med sin man. Hon berättar att deras barn redan är där men att de själva stannade hemma i småstaden Mospino utanför Donetsk.
– Vi är födda i Donbass och här stannar vi kvar, sade vi då de reste, berättar hon.

Nu har de emellertid ändrat sig. Luba berättar att hennes man kom och mötte henne efter att hon slutat sitt dagliga arbete som köksa, vilket han aldrig brukade göra. Han hade blivit orolig för henne, sade han, utan synbar orsak. När de kom hem hade deras hus förvandlats till en rykande ruin.

Luba tackar Gud för att hennes man lever. Efter att ha tagit sig över gränsen har de nu befunnit sig på tågstationen i sex dagar, sovit och ätit på samma spartanska sätt som alla andra, och längtar efter att få komma iväg och träffa sina barn igen. Oksana, som agerar tolk åt mig, blir särskilt ombedd att berätta om den äldre kvinnans tacksamhet över att Ryssland tar hand om hennes familj i denna nödsituation.

800 000 krigsflyktingar

Min tolk för dagen är Oksana Sazonova, journalist på den regionala nyhetsbyrån och själv född och uppvuxen i Lugansk i östra Ukraina. På fritiden är hon samordnare för en frivilligrörelse som på engelska kallas Peaceful Skies. Oksana berättar att nätverket från början bestod av fem personer, men växte snabbt eftersom många ville hjälpa till med mat, kläder, leksaker eller att upplåta husrum åt flyende Ukrainaryssar.  Man ser det som att hjälpa sitt eget folk; vissa av flyktingarna betraktar redan Ryssland som sitt hemland och vill inte återvända.

Oksana har genom sina insatser för krigsflyktingarna blivit något av en lokalkändis och haft regelbundna kontakter med chefen för regionens invandringsmyndigheter. Den värsta anstormningen av flyktingar har dock lagt sig.
– Under en period på två-tre veckor i juni kunde det komma tio eller femton tusen människor över gränsen varje dag bara här i Rostovområdet, berättar hon. Nu är det mycket lugnare, men som du kan se kommer det fortfarande många.

Det är svårt att avgöra det totala antalet krigsflyktingar som tagit sig över gränsen eftersom många av dem har släktingar i Ryssland och bor hos dem. Det ryska inrikesministeriet uppger att över 800 000 ukrainska flyktingar befinner sig i Ryssland, en siffra som den 2 september bekräftades av Vincent Cochetel, enhetschef för FN:s flyktingorgan UNHCR. Drygt en tredjedel så många, 260 000, uppskattas befinna sig i Ukraina som internflyktingar.

52 000 flyktingar har fått bosättning enbart i Rostovregionen, som med sina 4,3 miljoner invånare nu inte kan ta emot fler. Därför skickas de vidare till andra delar av Ryssland, där de inkvarteras i förläggningar, studentrum, sanatorier med mera.

De ryska myndigheterna gör uppenbarligen stora ansträngningar för att hjälpa dem. Oksana berättar om en kvinna från Lugansk som var gravid då hon kom till Rostov vid Don. Hon ansökte om flyktingstatus, men fick beskedet att hon borde vänta tills barnet var fött – annars skulle nämligen bara hon få flyktingstatus, medan barnet automatiskt skulle bryta mot rysk lag då det blev 90 dagar gammalt, vilket är den tid en ukrainsk medborgare tillåts vistas i Ryssland utan att ansöka om tillstånd. Vi gör oss lustiga över detta lätt absurda utslag av rysk byråkrati, men då vi besöker invandringsmyndigheten i staden för att inhämta information får vi veta att denna regel ska tas bort så att nyfödda får flyktingstatus om mamman har det.

– När ryska myndigheter minskar på byråkratin för att underlätta visar det att de verkligen tar saken på allvar, skrattar Oksana när vi är ute på gatan igen.

Ukrainska medborgare kan stanna i 270 dagar om de beviljas tillfälligt uppehållstillstånd, vilket så gott som alla krigsflyktingar får. Sedan måste de antingen få arbetstillstånd eller ansöka om flyktingstatus, och det sistnämnda delas normalt sett endast ut till särskilt behövande, exempelvis pensionärer och ensamstående mödrar. Det spås dock bli lättare att hitta arbete nu på grund av sanktionerna mot Ryssland och landets egna motsanktioner, som bland annat lett till att man snabbt måste bredda sitt eget jordbruk och bli självförsörjande.

Vitalij, 10, berättar om hur människor i hans bostadsområde dödats av artilleri.
Vitalij, 10, berättar om hur människor i hans bostadsområde dödats av artilleri. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider

Besök i ett flyktingläger

Efter mitt besök i den självutnämnda Folkrepubliken Donetsk (se förra veckans tidning) tar jag återigen kontakt med Oksana Sazanova och beger mig mot den ryska stad som även den heter Donetsk. Den sistnämnda ligger dock närmare Lugansk på den ukrainska sidan av gränsen, där några av de hårdaste striderna har rasat mellan Kievs styrkor och de pro-ryska separatisterna. Vi har sällskap av Vadim Izvoztjikov, även han frivilligarbetare för flyktingar från Ukraina.

Lägret vi kommer till är bara ett av många som upprättats för de ukrainska flyktingarna. Det breder ut sig på ett slättland en bit utanför ryska Donetsk. Stadiga tält i ljusblått och grått står i prydliga rader över en sandig yta, vuxna i alla åldrar rör sig i lägret och barn leker mellan tälten eller i sandlådor. Vi söker upp lägerchefen, som ger oss tillstånd att fotografera och intervjua flyktingarna, och blir även informerade om att detta är ett transitläger där de flesta stannar i runt tre dagar innan de transportas vidare med buss mot den destination de önskar.

Vi hamnar snart i samspråk med Vitalij och Natasja, som flytt från en mindre ort i Lugansk­området. Precis som alla andra vi talar med vittnar de om att Kievs trupper bombar och skjuter artilleri mot civila mål, vilket är orsaken till att de flydde, närmare bestämt när kolgruvan där Vitalij arbetade blev bombad så att det inte gick att arbeta där. Han tror att det gjordes just för att göra folk arbetslösa och tvinga dem på flykt.

Oksana säger å andra sidan att gränsposteringar med långa köer av flyktingar har angripits, som om man försökte hindra dem från att fly till Ryssland.

Vi fortsätter genom lägret och kommer fram till en sandlåda där minst ett dussintal barn trängs med varandra – i bästa sämja, kan tilläggas. Oksana frågar vad barnen leker, och de förklarar att de tillverkar bomber av sanden.

Max, 14, Igor, 15 och Kostja, 17. Max mamma tog med sig barnen och flydde när ljudet av artilleri närmade sig deras hemort utanför Donetsk.
Max, 14, Igor, 15 och Kostja, 17. Max mamma tog med sig barnen och flydde när ljudet av artilleri närmade sig deras hemort utanför Donetsk. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider

Tre lite äldre pojkar sitter bredvid på fällstolar: Max, 14, Igor, 15 och Kostja, 17. De tar självmant kontakt, nyfikna på den icke ryskkunnige journalisten. Max, en solbränd och mellanblond yngling, är den mest talföre av dem och berättar att han kommit dit tillsammans med sin mor; pappan är död sedan före kriget. Pojken är ivrig att visa var han står i den pågående konflikten.

– Donetsk Respubliki, rättar han genast när jag frågar om han kommer från Donetsk. Familjen flydde när ljudet av bomber eller artilleri började närma sig deras lilla ort utanför staden Donetsk.

En flicka i sjuårsåldern börjar trakassera Max under samtalet, och han riktar ett slag med handflatan mot henne med låtsad vrede, men stoppar innan han träffar.

– Är det din lillasyster? frågar jag.

– Nej, det är ett odjur, svarar Max när Oksana översatt, vilket får de andra pojkarna att skratta. Lillasystern tar inte illa upp utan fortsätter glatt att retas.

Vitalij, 10, berättar att han sett en hel familj bli dödad i sitt bostadsomräde: Två flickor och deras mamma. Vid ett annat hus slog två granater ner i trädgården. Bara den ena av dem exploderade, krossade fönstren och dödade en gammal kvinna.

– Hon hade fötts under andra världskriget, nu dog hon i det här kriget, berättar Vitalij som ger ett lillgammalt intryck. Han uttrycker sin förhoppning att rebellerna ska driva tillbaka fienden och ”förfölja dem hela vägen till Kiev”.

Under vårt besök frågar vi flera av flyktingarna hur de ställer sig till kriget. Alla menar att det bara är Ryssland som visat något intresse för att hjälpa dem, och de flesta ser sitt stora grannland som det enda hoppet för fred. Någon uttrycker en naiv förhoppning om att Putin ska annektera Novorossija utan blodspillan ”precis som han gjorde på Krim”; någon hoppas att han ska sätta press på Kiev och tvinga dem att sluta fred och federalisera Ukraina; ytterligare någon vill se en militär intervention.

Oksana berättar själv att hennes farmor, som bor i Lugansk och vägrat att lämna staden trots Oksanas enträgna böner, blev överlycklig då ukrainska medier påstod att mängder av ryska tanks samlats vid gränsen och när som helst skulle gå in i Lugansk.

– ”När kommer de?” frågade hon mig på telefon, och blev jättebesviken när jag sade att det nog bara var propaganda från Kiev, berättar Oksana.

Att Ryssland hjälper de pro-ryska styrkorna tycks de flesta vi talar med ta för givet. Ingen tror däremot att man har reguljära styrkor i Ukraina – vilket flera alltså beklagar – men det allmänna konsensus tycks vara att man förmodligen beväpnar rebellerna och inte sätter hinder ivägen om militärer åker dit frivilligt utanför tjänsten.

– Det är inget krig mellan västra och östra Ukraina, det är ett krig mellan USA och Ryssland på ukrainsk mark, säger musiklärarinnan Olga, 29, från Donetsk. Hon menar dock att Ryssland inte valt konflikten, utan tvingats till den.

Många av flyktingarna har börjat hata allt som förknippas med västra Ukraina, speciellt flaggan och språket, men Olga är mer försonlig.

– Jag älskar Ukraina, men det var bättre när man respekterade våra band till Ryssland, säger hon.

En äldre kvinna som nästan saknar tänder kommer fram till oss. Redan från början har hon gråten i halsen och medan hon berättar börjar tårarna rinna. Hon kommer från Pervomajsk, en stad som enligt Kiev ”befriades från terrorister” den 12 augusti. Hennes dotter hade då redan flytt med sitt barn.

– Det finns ingenting kvar, snyftar kvinnan. Min make är fortfarande kvar, jag vet inte om han är i livet nu, jag vet inte. Jag kan inte ringa. Det finns ingen gas, ingen elektricitet, inget vatten, ingen mobilmast. Jag tillbringade 19 dagar i en källare, sedan tog min dotters make mig på en moped och körde mig till Stachanov där det var lugnt. Åtta dagar senare tog jag mig hit och fick veta att min dotter redan hade rest vidare. Jag vill bara träffa min dotter igen. Jag går i kyrkan, jag gör allt jag kan. Det finns ingenting kvar därhemma.

Huruvida det blir fler flyktingvågor till Ryssland från Ukraina är svårt att veta. I skrivande stund går flyktingströmmen åt båda hållen då vissa återvänder hem under ett eldupphör – men det har redan brutits flera gånger.

Bomber byggs av sand. Barnen har inte glömt sina upplevelser, men kanske hjälper leken dem att bearbeta vad de varit med om.
Bomber byggs av sand. Barnen har inte glömt sina upplevelser, men kanske hjälper leken dem att bearbeta vad de varit med om. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider
Kvinnor och barn utgör den stora majoriteten av flyktingarna från Ukraina. Till vänster i förgrunden Oksana Sazonova, journalist och samordnare för den humanitära frivilligrörelsen ”Peaceful Skies”.
Kvinnor och barn utgör den stora majoriteten av flyktingarna från Ukraina. Till vänster i förgrunden Oksana Sazonova, journalist och samordnare för den humanitära frivilligrörelsen ”Peaceful Skies”. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider
Vitalij, Natasja och Svetlana kommer från Lugansk oblast (län/region). De säger sig alla vara mycket nöjda med det mottagande de fått i Ryssland, men skulle helst vilja återvända hem.
Vitalij, Natasja och Svetlana kommer från Lugansk oblast (län/region). De säger sig alla vara mycket nöjda med det mottagande de fått i Ryssland, men skulle helst vilja återvända hem. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider
Kyrkotältet är flitigt besökt. Inuti tältet finns helgonbilder och ikoner i rysk-ortodox tradition.
Kyrkotältet är flitigt besökt. Inuti tältet finns helgonbilder och ikoner i rysk-ortodox tradition. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider
Upp till 1 000 flyktingar får plats i tältlägret utanför ryska Donetsk. Det är ett av flera i gränsområdet, men de flesta av de 800 000 flyktingarna i Ryssland är redan inkvarterade i barracker, studentlägenheter, sanatorier och andra tillfälliga bostäder i andra delar av Ryssland, eller bor hos släktingar.
Upp till 1 000 flyktingar får plats i tältlägret utanför ryska Donetsk. Det är ett av flera i gränsområdet, men de flesta av de 800 000 flyktingarna i Ryssland är redan inkvarterade i barracker, studentlägenheter, sanatorier och andra tillfälliga bostäder i andra delar av Ryssland, eller bor hos släktingar. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider
Det ryska civilförsvarsministeriet har satt upp skrivbord på tågstationen för att besvara frågor och hjälpa krigsflyktingarna genom de byråkratiska processerna.
Det ryska civilförsvarsministeriet har satt upp skrivbord på tågstationen för att besvara frågor och hjälpa krigsflyktingarna genom de byråkratiska processerna. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider
De flesta blir kvar på tågstationen i Rostov vid Don i 4-7 dagar innan de får tillstånd att resa vidare in i landet.
De flesta blir kvar på tågstationen i Rostov vid Don i 4-7 dagar innan de får tillstånd att resa vidare in i landet. Foto: Dan Malmqvist/Nya Tider
Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Relaterat

Läs även:

Vaccinkritiker vinner delseger i domstol: Covidvaccin förhindrar inte smitta

Vaccinkritiker vinner delseger i domstol: Covidvaccin förhindrar inte smitta

🟠 UTRIKES Ett domstolsavgörande under sommaren fick stor uppmärksamhet i vaccinkritiska kretsar och förklarades vara ett rättsligt genombrott. Även om jublet över att domstolen skulle ha slagit fast att ”[covid] vaccinen inte är vaccin” har avfärdats av fact-checkers, visar Nya Tiders granskning att vaccinkritikerna på det stora hela har rätt och att utslaget mycket väl kan leda till just det som de hoppats på: att det öppnar dörren för storskaliga stämningar mot vaccinbolag, myndigheter och företag som varit inblandade i tvångsvaccineringarna. Den juridiska striden är dock inte över.

Hizbollah accepterade vapenvila – då slog Israel till

Hizbollah accepterade vapenvila – då slog Israel till

🟠 UTRIKES Israel och Hizbollah accepterade den vapenvila som USA och Frankrike hjälpt till att förhandla fram, sade Libanons utrikesminister Abdallah Bou Habib i en intervju med CNN under tisdagen. Trots möjligheten till vapenvila och diplomatiska lösningar valde Israel i stället att döda Hizbollahs ledare Nasrallah – och invadera Libanon.

Nyhetsdygnet

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Att bryta ensamheten

🟠 RECENSION I Nederländerna säger 30 procent av de vuxna att de känner sig ensamma. I USA är siffran 40 procent, dubbelt så stor som på 1980-talet. I Tyskland anser två tredjedelar av befolkningen att ensamhet är ett allvarligt problem. Allt fler upplever att de lever i ensamhet. Vi är alltmer isolerade, inte bara från varandra, utan också från våra politiker och samhället i stort. Den brittiska professorn Noreena Hertz tittar på vad som gör oss ensamma och vad ensamhet egentligen är. Hon kommer också med många goda råd om hur vi kan undvika ensamhet och även tänka på människor i vår omgivning.

Vi måste prata om sex

🟠 RECENSION Det är svårt i vår genomliberaliserade tid att diskutera sex och kärlek, eftersom den liberala analysmetoden inte fungerar. En liberal börjar ju med frågan ”Vad vill jag?” Redan där blir det svårt, eftersom naturen i sin stora visdom har gjort kärleken blind, och i bästa fall egolös. Vilja är ju inte heller, som den brittiska författaren Louise Perry tar upp flera gånger i denna bok, något enkelt eller alltid positivt, som liberalerna vill tro. Perry går sedan vidare med att såga det mesta som ”den sexuella revolutionen” har medfört.

Svartvita skärvor av det sanna Sverige

🟠 KULTUR En regnig eftermiddag i mina tonår blev TV:ns fjärrkontroll till slut räddningen från tristess. Vanligtvis hade jag nog slagit på ett färgsprakande MTV, men inte just den gången. I stället var det filmen ”Driver dagg faller regn”, en film som handlade om en svunnen tid redan då, men som också bar på en viktig varning till framtida generationer.

Thierry Baudet: Därför behövs en fundamental opposition

🟠 Enligt Forum voor Democraties partiledare Thierry Baudet har partiet intagit en roll som ”fundamental opposition”. Detta genom att inte godkänna själva premisserna i de frågor som de andra partierna debatterar med varandra. Han tar upp invandringen, covid, klimatet, jordbruket, Ukraina och EU som konkreta exempel. ”I alla dessa frågor har vi en mycket mer fundamental inställning. Det är därför vårt parti är i en marginaliserad position, därför att det är den röda linjen som du inte får passera”, säger han till Nya Tider. Nu vill han ge fler rörelser den ”intellektuella ammunition” som krävs för att kunna argumentera för en radikalt annorlunda linje.

“Bönderna är rädda för Arla”

🟠 Nu går en av Sveriges största mjölkgårdar i konkurs. En av Sveriges största mjölkgårdar läggs ned efter en konflikt med Arla, och den drabbade bonden är inte ensam. Nya Tider har talat med drabbade (infälld bild) och med Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder (stor bilden). Alla vittnar om en ”tystnadskultur” där Arla har vänt sig emot sina egna för att uppfylla politiskt korrekta krav och där Arlas medlemmar inte vågar uttala sig, vare sig internt eller offentligt.

Karlarnas propagandist

🟠 HISTORIA Hedvig Eleonora är idag känd som Karlarnas maka, mor och farmor. Hon var nämligen gift med Karl X Gustaf, mor till Karl XI och farmor till Karl XII. Att hon lät bygga Drottningholms slott som en pfalzisk maktmanifestation visar att hon även kan kallas Karlarnas propagandist. Med hjälp av arkitektur, guld, siden och konst markerade hon mot den svenska adeln.

John Ericsson – en mångsidig uppfinnare

🟠 HISTORIA Svenskarna måste vara ett väldigt nyfiket släkte. Många uppfinnare och upptäckare har passerat revy genom vår historia. I den här artikeln tänkte jag att vi skulle lära känna John Ericsson. För att få ett perspektiv över våra uppfinnande svenskar lånade jag boken ”Svenska Uppfinnare” 2003 av Petter Karlsson och Johan Erséus, bokförlaget Max Ström. Här presenteras en rad uppfinnare som jag aldrig hade hört talas om. Även ”Stora Focus” uppslagsverk, 1988 samt ”Lilla Uppslagsboken”, 1959 har varit till hjälp med denna artikel.

Satsa på ett eget örtapotek i år!

🟠 Nu har vi vintern bakom oss och våren har redan deklarerat sin ankomst. Redan lyser de små snödropparna bland löv och snö. Det är nu det frusna börjar få liv igen. Snart kan vi se de första små nässelskotten titta fram. Och nu kan vi börja så våra frön, visserligen inomhus än så länge, men bara känslan av att det är på gång är fantastisk. Man blir glad bara av att titta på de färgsprakande fröpåsarna.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.