Så vill vi sammanfatta ett allvarligt publicistiskt misslyckande.
Plåstret är avrivet – men media såg mest tårarna. Simona Mohamssons beslut att teckna Sverigelöftet med SD och ta bort Liberalernas röda linje har förändrat det politiska landskapet. Plötsligt öppnas en väg för ett mer samlat Tidö-block – med möjlighet till SD-ministrar och en överlevnadschans för L som riksdagsparti.
I stället för att främst lyfta dessa strategiska konsekvenser valde stora delar av medierna att fokusera på de interna kritikerna inom L, avhoppen och de personliga reaktionerna. De som saknade en alternativ överlevnadsplan för partiet fick stort utrymme, medan frågor om hur L annars skulle klara riksdagsspärren och vad en svagare höger skulle betyda för valet i september fick mindre uppmärksamhet.
Exempelvis valde Aftonbladet och Expressen att lyfta rubriker om ”enorm spricka”, ”avhopp och hård intern kritik” samt tunga liberaler som kände ”sorg och besvikelse”. Dagens Nyheter publicerade artiklar som ”Avhopp och förtroendekris för Mohamsson” och ”L-toppar hoppar av i protest: ’Smärtsam sorg’”, medan SVT frågade om partiet var ”på väg mot kollaps”. De personliga reaktionerna dominerade, medan analysen av blockets samordning och L:s chans att överleva tonades ner.
Den 22 mars vann Mohamsson omröstningen om sitt fortsatta ledarskap. Hon vågade hugga av den gordiska knuten som hållit partiet i ett decennium av kräftgång. SD har under Tidö-åren levererat konkreta resultat på migration, brottslighet och skola – och partiet har förändrats långt från sina rötter på 80- och 90-talet.
De verkliga skiljelinjerna som sällan lyftes fram: Liberal borgerlig politik handlar om individens frihet, ansvar och utveckling.
Socialistisk politik som tenderar att söka lösningar genom nya myndigheter, mer reglering och tron att politikerna vet bäst. Paradoxen är slående: svenskarna ger politikerna lägst förtroende i Norden – ändå riskerar en stor andel av befolkningen att ge dem ännu mer makt.
Att låta ideologisk renlärighet knuffa L tillbaka mot vänstern vore att svika liberalismens kärna.
Liberalerna har dessutom genom Sverigelöftet fått stöd för att återupprätta kunskapsskolan och lärarens ledande roll.
Media borde också avlämna sitt eget Sverigelöfte – ett löfte om att beskriva hela bilden, inklusive de positiva konsekvenserna av ett modigt beslut, och inte bara dramatisera splittringen. Att reducera en så avgörande politisk händelse till ett socialreportage om sorg och personliga konflikter är inte den journalistik Sverige behöver inför ett avgörande val.
Sverige behöver mer pragmatism och mindre låsning inför valet. Mohamsson har tagit ett riskfyllt men nödvändigt steg. Nu gäller det att bygga vidare – och att media bidrar till en konstruktiv debatt i stället för att förstärka en ensidig bild av sönderfall.
