Med Nordenskiöld genom Nordostpassagen

Den 24 april 1880 lystes himlen över Stockholm upp av fyrverkerier och en salut dånade ut över staden. Gaslågor lyste upp kungliga slottet och även stadens husfasader var upplysta. Eldar sprakade på stränderna och klockan tio på kvällen började saluten skjutas ut över vattnet från Kastellholmen. Saluten bestod av fem skott i tre omgångar. Stadens gator var fyllda av människor som jublade när ett tremastat fartyg blev synligt. Fartyget var Adolf Erik Nordenskiölds Vega som efter sin fantastiska resa genom Nordostpassagen nu var tillbaka i Sverige.

Två år hade seglatsen tagit och under tio månader av den tiden hade Vega legat fastfrusen norr om Sibirien. 1879 kom ett meddelande via telegram från Nordenskiöld i Yokohama att hans företag hade lyckats. Nordenskiöld resta inte samma väg tillbaka utan tog i stället vägen via Sydostasien, rundade Indien, genom Suezkanalen, Medelhavet och så hem. I varje hamn som Vega anlöpte möttes expeditionen av hyllningar.

Nordenskiöld var den första som lyckades med att segla från Tromsö, över Barents hav, genom det smala sundet vid Novja Zemlja ut i Karahavet och fortsatte utmed Sibiriens kust, genom Beringssund, förbi Kamtjatka, Kurilerna till Japan. När man tittar i en världsatlas förundras man över detta företag. Vad var det som drev Nordenskiöld och hans expedition att utsätta sig för ett så kargt landskap som norra Sibirien och ishavet utgör? Vad ville de uppnå?

Längtan efter att färdas åt nordöst och finna den vita vägen till Indien hade funnits tidigare och ett försök hade gjorts i början av 1870-talet. Det var en österrikisk expedition under ledning av Julius Payer och kapten Karl Weyprecht med fartyget Tegetthoff.  Det blev en farofylld och strapatsrik färd. Den 18 augusti 1873 fick de se land. Det visade sig vara en ännu oupptäckt ögrupp och expeditionen gav den namnet ”Frans Josefs land” efter den österrikisk-ungerske kejsaren. Där blev det stopp för expeditionen, då fartyget frös fast i isen. Expeditionens deltagare lämnade fartyget och begav sig söderut till fots och räddades i augusti 1874 av ett ryskt fartyg. Så gick det den gången.

Nu ska vi stifta bekantskap med Nils Adolf Erik Nordenskiöld. Han föddes den 18 november 1832 i Finland och växte upp på släktens gods Frugård i närheten av Helsingfors. Hans föräldrar var Nils Gustaf Nordenskiöld och Margareta Sophia Haartman. Adolf Eriks far var mycket intresserad av mineraler och hade en stor mineralsamling som ständigt växte allteftersom nya mineraler samlades in. Adolf Erik fick följa med sin far på mineralsamlingsresor vilket medförde att unge Nordenskiöld tidigt blev en duktig kännare av mineraler. På gården fanns också ett betydande bibliotek.

Adolf Erik gick först i skola i Borgå, och sedan fortsatte han att studera vid universitetet i Helsingfors. Där studerade han matematik, fysik, kemi, mineralogi och geologi. Han ansåg dock att inte någon av lärarna i geologi och mineralogi var lika duktiga som hans far. Adolf Erik tog sin filosofie kandidatexamen och följde sedan med sin far till Ural för att lära sig mer om mineraler och bli ännu mer bevandrad i mineralogins vetenskap.

Efter denna resa fortsatte han sin studier och disputerade för en doktorsgrad. Namnet på hans avhandling var ”Om grafitens och chondroditens kristallformer”. År 1855 kom hans översiktsverk: ”Beskrifning övfer de i Finland funna mineralier”.

Adolf Erik hade ett ämbete som extraordinarie (eo) bergskonduktör vid bergskontoret och hade även förtroendeuppdraget som kurator vid den matematiskfysiska studentfakulteten. Han hade alla möjligheter till en strålande karriär vid universitetet i Helsingfors, men så blev det inte. Adolf Erik var liberal och ansåg att Finland skulle göra sig fritt från Ryssland. Detta uppskattades inte av de ryska makthavarna. Under en namnsdagsfest för yngre universitetsmän den 30 november 1855 kom festdeltagarnas sympatier för västmakterna i dagen. De hyste ett innerligt hopp om ett Finland fritt från Ryssland. Adolf Erik hade en önskan om att Sverige skulle befria Finland från den ryska överheten. Dessa åsikter föll inte i god jord hos makthavarna. Som en bestraffning förlorade han ämbetet som extraordinarie (eo) bergskonduktör och även sin post som kurator för den matematiskfysiska studentfakulteten.

Då reste Adolf Erik Nordenskiöld till Berlin och blev kvar där ett halvår. Under den tiden ägnade han sig åt studier i mineralogi och fick många nya goda kontakter inom forskarvärlden. Efter tiden i Berlin återvände han till Finland och fick på sommaren 1856 möjlighet att söka en professorstjänst vid universitetet i Helsingfors. Det var en professur i mineralogi och geologi som hade inrättats 1852 men den var obesatt eftersom det helt enkelt inte fanns kompetenta sökanden. Adolf Erik Nordenskiöld var definitivt kompetent, men först av allt ville han göra en studieresa till Sibirien. Han hade nämligen erhållit ett universitetsstipendium och detta skulle göra resan möjlig.

Nu såg det riktigt ljust ut för Adolf Erik Nordenskiöld i universitetsvärlden när han på våren 1857 disputerade för en doktorsgrad. Han promoverades även till både primus magister och ultimus doktor. Vid festligheterna som följde på dessa båda utnämningar deltog representanter från universitet i Sverige, och Adolf Erik Nordenskiöld höll ett frimodigt tal som berörde hans önskan om ett fritt Finland. Då föll han i onåd igen, på grund av samma åsikter som 1855 men nu fick han ett ultimatum vilket gick ut på att antingen göra en offentlig avbön eller att bli landsförvisad. Sitt universitetsstipendium blev han fråntagen. Adolf Erik Nordenskiöld valde då att flytta till Sverige.

Så blev Sverige en vetenskapsman rikare. Under sommaren 1857 reste han runt i Sverige och besökte olika orter där intressanta mineralogiska fynd hade gjorts. Under vintern 1857-58 arbetade han i Kungliga Tekniska högskolans laboratorium och i Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar.

Nordenskiöld deltog i den fösta svenska arktiska expeditionen som gick till Spetsbergen (Svalbard) 1858. Ledaren för expeditionen var Otto Torell. Nordenskiöld följde också med på resan till Spetsbergen 1861, även då med Otto Torell som forskningsledare.

Adolf Erik Nordenskiöld deltog i fem forskningsresor till Spetsbergen mellan åren 1858 och 1873. Under de tre senare expeditionerna som begav sig 1864, 1868 samt 1872-73 då man övervintrade på Spetsbergen, var Nordenskiöld expeditionsledare. På Spetsbergen genomförde han geologiska undersökningar. Även Västergrönland fick besök av Nordenskiölds expedition år 1870. Sammanlagt deltog Nordenskiöld i tio polarexpeditioner. Han var ledare för åtta av dem.

Efter den andra resan till Spetsbergen 1861 kom en mycket viktig person in i Adolf Erik Nordenskiölds liv. Det var friherrinnan Anna Maria Mannerheim (1840-1924) och bröllopsklockorna ringde så vackert den 1 juli 1863. Anna Maria måste ha varit en väldigt tålmodig kvinna med tanke på makens expeditionsiver. De fick fyra barn, Eva Maria, Gustaf Erik Adolf, Anna Sofia och Nils Erland Herbert. Adolf Erik skrev alltid brev hem till sin maka när han var ute på sina färder.

Att genomföra en forskningsexpedition är inte gratis. När den tredje Spetsbergsexpeditionen planerades fick man inga statliga medel. Nu behövde Nordenskiöld privata sponsorer. Hur skulle han skaffa sådana? Han vände sig till den dåvarande landshövdingen i Göteborg, Albert Ehrensvärd, som lyckades få köpmannen och skogsägaren Oscar Dickson intresserad av expeditionen. Oscar Dickson och Adolf Erik Nordenskiöld kom på riktigt god fot med varandra, vilket medförde att Dickson finansierade flera av Nordenskiölds expeditioner.  Tack vare Dickson kunde den tredje Spetsbergsexpeditionen bli av 1868. Då använde man sig av ångbåten som var en ny uppfinning. För säkerhets skull var Nordenskiölds fartyg också utrustat med segel.

I vetenskapliga kretsar resonerades det en hel del angående Nordpolen om huruvida den var omgiven av öppet hav eller om hela polarområdet var täckt av is. 1827 hade Edward Perry, från England, med båt och släde lyckas komma så långt norrut som till 82° 45’. Nordenskiöld nådde den nordligaste breddgrad som någonsin nåtts med fartyg 81° 42’. Nordenskiöld insåg att det inte gick att nå Nordpolen med enbart fartyg. Det krävdes slädar.

Nu var frågan vilka djur som var mest lämpade som dragdjur. Var det hundar eller renar?  Renar var definitivt lämpliga dragdjur och anpassade till arktiska förhållanden. Samerna använde renar för att dra sina ackjor. Under en resa till Grönland 1870 fick han möjlighet att studera hur inuiterna använde grönlandshundarna till att dra slädar. Under expeditionen till Grönland passade han också på att insamla växtfossil från kritperioden. Bland dessa fossil fann man tropiska ormbunkar. Vid Ovifak på Discoön fann man 15 stenblock av nickelhaltigt järn. Det största av dessa stenblock finns numera på Naturhistoriska riksmuseet.

1872 var det så dags för en ny expedition till Spetsbergen där expeditionen skulle övervintra. Dragdjur för slädarna var renar som tillsammans med cirka 3 000 säckar renlav transporterades på fartyget. Det krävdes tre fartyg för denna expedition. Regeringen hade finansierat två utrustade fartyg. De medel som trots allt saknades kom från Oscar Dickson och regeringen fick skjuta till en del extra också.

Detta blev motgångarnas expedition. Redan första natten utbröt en snöstorm och renarna rymde. Att ta med renar istället för draghundar var Nordenskiölds största misstag som polarforskare. Vintern 1872-73 var också den svåraste på 30 år. Provianten som medfördes var beräknad för 22 men skulle räcka till för 65. Fartygen frös fast, så det gick inte att återvända som planerat var. Vetenskapligt sett var dock resan lyckad eftersom man kunde studera glaciärer, och Nordenskiöld var sannolikt den förste som upptäckte årstidsskiktningen i inlandsisen. Någon resa till Nordpolen blev det inte för Nordenskiöld

Adolf Erik Nordenskiöld var mycket intresserad av vetenskapshistoria. Han hade bland annat intresserat sig för den nederländske sjöfararen och kartografen Willem Barents (1550-1597) teorier om att det borde finnas en isfri ränna längst med ishavskusten, alltså Sibiriens kuststräcka. Att det skulle finnas öppet vatten där berodde enligt Barents på att många strömmande floder med varmare vatten från Europa och Asien flyter ut i Ishavet. Alltså borde den sträckan vara framkomlig med fartyg. Barents deltog i tre nederländska expeditioner som försökte finna Nordostpassagen. Det lyckades inte. Däremot upptäckte Barents Spetsbergen och Björnön. Barents hav är uppkallat efter honom. Barents dog av skörbjugg på Novja Zemlja 1597.

Adolf Erik Nordenskiöld tänkte nu ett steg längre och lade till sin egen teori om att jordens rotation kunde skapa en östgående ström som stärkte den mildare strömmen från floderna. Det varmare vattnet drevs sannolikt ända bort till Berings sund och skulle göra en nordlig sjöväg till Kina fullt möjlig. Att genomföra en sådan färd hade varit upptäcktsresandenas drömmar under många hundra år. Den österrikiska expeditionen jag beskriver i början av denna artikel visar att tappra försök gjordes. Nordenskiöld ville utforska möjligheten att färdas österut.

Nu när Spetsbergen var grundligt utforskade vände så Nordenskiöld blicken mot öster och Karahavet samt floderna Ob och Jenisejs mynningar. Han ville utreda möjligheten med en sjöled från Skandinavien till floderna Ob och Jenisej. Så utrustade han en expedition bestående av ett fiskefartyg och gav sig av från Tromsö vid midsommar 1875. Expeditionen nådde Jenisejs mynning den 15 augusti. Sedan återvände han landvägen.

Det var ett lyckat företag, men det fanns de som påstod att Nordenskiöld hade lyckats med färden eftersom det hade varit en ovanligt varm sommar med gynnsamma isförhållanden. Då gjorde han om färden följande år och denna gång hade han med sig handelsvaror på sitt expeditionsfartyg tillbaka hem till Sverige. Han lyckades en gång till!