”Allmän sjukförsäkring, gratis skolgång och fria universitet – 18 månaders betald föräldraledighet. Rent vatten, avloppsrening, sopsortering, jämställdhet, demokrati. Och dessutom lever vi i fred. Vi behöver inte vara beredda att när som helst kasta ner våra viktigaste saker i ett knyte, ta barnen i ett hårt grepp och fly undan bomber och terror. Här står vi i kvällssolen under en blå himmel och har inte ens tänkt på vad de viktigaste sakerna skulle vara; passet? Medicinen? Några foton?? Ett ärvt smycke?
Samtidigt bara några hundra mil bort, bara några timmars flygresa bort, har fler människor än någonsin i modern tid tvingats göra just det valet; 60 miljoner människor – sex gånger hela Sveriges befolkning – befinner sig just nu på flykt; och ännu fler, 125 miljoner – behöver idag humanitär hjälp för att överhuvudtaget överleva.”
Jag har också sett bilderna från krigets Syrien. Där är helt enkelt FÖR JÄVLIGT! Ren ondska! Den absoluta nollpunkten. Men Isabella Lövin gör det för enkelt för sig – alla dessa behöver ju inte komma till Sverige. Då syrierna väl flytt för sina liv till Jordanien eller Turkiet, då flyr de inte för sina liv längre. Tar de sig dessutom ända till vårt land, så är det inget annat än en resa till ett nytt och kanske bättre liv de givit sig ut på.
Alla dessa miljoner människor från Syrien som finns i Jordanien och Turkiet hjälps förstås allra bäst om de får medel och resurser i det område som är närmast deras hemland. Där är samma språk (åtminstone i Jordanien), samma religion, samma mat, samma kultur och dessutom är det endast en dagstur hem när Syrien ska återuppbyggas igen den dag då kriget är slut. Om Lövin verkligen vill hjälpa människor, så är det på plats det ska göras. Allt annat är hyckleri.
Sverige hjälper inte dem som är på flykt undan bomber eller IS genom att låta 60 000 personer etablera sig i Sverige för pengar som skulle kunna RÄDDA LIVET på miljoner människor i krigets närområde. Miljöpartiet och andra godhetsblinda partier borde ställa sig frågan: Vill vi rädda livet på många människor? Eller vill vi att ett fåtal människor ska leva lyxliv?
Svaret på den frågan kan bara vara ett. Åtminstone för mig.
Efter uppvärmning med flyktingpolitik, lite om arbetslösheten och bostadsbristen drar Isabella Lövin på med miljö och klimat!
”Att stoppa klimatförändringarna! – för mig är det ett arbete, inte en slogan. Utsläppen minskar inte om man hoppar av förhandlingar när man inte får igenom precis allt man tycker. Det är genom arbete, tunga argument och kompromisser som vi kan uppnå resultat i politiken, i all synnerhet när vi som 7-procentsparti måste inse att 93 procent av väljarna faktiskt röstade på något annat.
Ändå har vi gjort avgörande skillnad i regeringen. De senaste två åren har de största klimat- och miljösatsningarna i svensk historia genomförts. Vi har höjt miljöbudgeten med 50 procent jämfört med alliansen. Vi har åttafaldigat stödet till solel.
Vi har fått över hundra nya naturreservat. Vi storsatsar på järnvägsunderhåll.
Vi satsar på klimatsmarta bostäder. Vi har tagit fram klimatinvesteringar i mångmiljardklassen till kommuner och regioner så man kan satsa på allt från laddstolpar till kollektivtrafik. Vi har satsat mer än något annat land på klimatbistånd per capita, och därmed fått fart på det globala klimatarbetet.”
Isabella Lövin fick både Stora Journalistpriset och Guldspaden år 2007 för sin bok ”Tyst hav – Jakten på den sista matfisken”. Boken handlar om överutnyttjandet av fiskbestånden i svenska och utländska vatten. Det är bara nio år sedan. Jag undrar om inte det där var det sista lilla skvalpet av genuint miljöintresse hos partiet som började så lovande när Ragnhild Pohanka, Per Gahrton och Birger Schlaug drog i gång det ultragröna tänket i början av 1980-talet.
Miljöpartiet var då som en ettrigare variant av Centerpartiet och var en frisk ekologisk fläkt i det svenska politiska betonglandskapet. Men efter ett tiotal år blev partiet mer och mer vänsterextremt, fylldes på med allsköns levnadskonstnärer som yrkesfikare, autonoma huliganer, folkmordsapologeter, terökare och individer som insett att om man ska tillhöra vänstern utan att vara riktig knegare så var Miljöpartiet grejen.
När även större delen av den svenska journalistkåren sällade sig till den gröna skaran blev det snarare mer regel än undantag att det satt en miljöpartist i varje nyhetsprogram och kommenterade allt från riksbanksräntan till mexikanska knarkkarteller utan att ha andra argument på fötterna än de slitna ökenkängorna tillverkade av utkavlad tofu.
”Politik kan inte bara handla om några hundralappar mer eller mindre i plånboken – det måste också handla om hur vi skapar ett arbetsliv där inte hundratusentals drabbas av stress, medan andra står utanför. Hur vi skapar sociala mötesplatser och minskar segregationen mellan människor, och mellan stad och land. Det måste handla om hur vi bygger ett mänskligare, mer hållbart samhälle för våra barn och barnbarn. Det gör vi inte med skattesänkningar i mångmiljardklassen, som de borgerliga och Sverigedemokraterna tävlar om. Det gör vi genom investeringar i ett grönt samhällsbygge!”
Isabella Lövin visade där äntligen vilka som är hennes politiska motståndare och drog i och med det ned kvällens kraftigaste applåder.
Hon låter inte det minsta tokig, trots hennes val att gå med i och representera det tokigaste partiet. Där Romson levererade mental lyteskomik känns Lövin stadig och säker. När jag hör henne får jag litegrand känslan att Lövin sommarpratar i radio eller läser in en talbok. Engagemanget och innerligheten ligger förvisso inte längst fram rent dramaturgiskt, men hon är ju gammal murvel och kryddar inte sin retorik med känslosamma floskler. Jag undrar hur i hela Fridolin hon ska stå ut med Fridolin. Den sköjarn är alltså den näst vassaste potatisskalarn som kunde plockas fram ur Miljöpartiets besticklåda på drygt 20 000 medlemmar?
”Sverige är ett land som världen pekar på för att leda vägen, och visa att det är möjligt. Och vi har börjat. Vi är på väg att bli ett fossilfritt välfärdsland. Men det är inte bara ett jobb för den här regeringen. Det är också ett jobb för kommunerna, regionerna, företagen, näringslivet, forskare, civilsamhälle lärare och elever, alla ni som lyssnar.”
Jag uttryckte vid något tillfälle att jag tycker att Isabella Lövin är lite lik Joey Tempest. Joey är en stilig karl, så det är inte det, men min hustru har varit lite gramse på mig att jag under min sejour här i Almedalen haft åsikter om partiledarnas utseende, men inte om Jimmie Åkessons.
Så, here is to you darling: Sedan Jimmie gjorde sitt toothjob (den ena framtanden var lite ojämn i längd i förhållande till den andra) så ser hans tandrad förvisso jämn och fin ut, men ibland påminner han lite om Jim Carrey i ”The Truman Show”. Så.
