Rune saknade nära släktingar men hade en stor vänkrets. Han gifte sig aldrig men under senare delen av sitt liv hade han under flera år en platonsk vänskapsrelation med Katarina Nilsson. De flyttade aldrig ihop.
Söderlund disputerade 1983 på en avhandling på tyska om predestinationsläran i den lutherska ortodoxin – ett svårt ämne, känt för att vara intellektuellt utmanande med interna paradoxer. Han blev docent vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, där han var universitetslektor i systematisk teologi i 24 år, 1987–2011.
Vid sidan av det systematiska intresset för den kristna trosläran publicerade han även studier i exegetik och bibelteologi. Bibelboken Höga Visan med sin kärlekspoesi och Johannes-litteraturen i Nya testamentet, det vill säga Johannes-evangeliet och de tre Johannes-breven, där kärleksbegreppet är viktigt, intresserade honom särskilt. Han påvisade att författaren till Johannesevangeliet såväl som de nytestamentliga breven hämtat material från Höga Visan.
Förutom de akademiska publikationerna bidrog Söderlund med tidskriftsartiklar och föredrag i olika sammanhang. Han publicerade även populärvetenskapliga teologiböcker med ett tydligt uppbyggligt bibliskt budskap. Bland dess märks Döden, domen, evigheten: en bok om de yttersta tingen (Göteborg 1995) samt Kristi lag, naturlig lag och antinomism, Göteborg (2012).
Utöver sin gärning vid universitetet blev Rune ofta kallad att hålla föredrag, bibelstudier och gudstjänster i Svenska kyrkans församlingar.
Teologiskt konservativ jazzälskare
Uppvuxen i domkyrkoförsamlingen i Göteborg hade han redan från tidig ålder av modern tagits med till kyrkan och hört kända prästers förkunnelse. Den gammalkyrkliga riktningen tycks ha blivit en grund och norm efter vilken han bedömde all annan teologi.
Det berättas att Rune redan före sin konfirmation kunde anföra långa citat ur Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Kallelsen att ägna sig åt teologi kom tidigt. Han ville dock inte bli präst eftersom han inte ansåg sig med gott samvete kunna avlägga prästlöftena. Han var allmänt en mycket samvetsgrann person och alltid angelägen om att inte bryta mot bestämmelser.
Redan som gymnasist utvecklade Rune ett intresse för jazz. Han var en trogen besökare på jazzkonserter när berömdheter från USA gästade Sverige. Han köpte LP-skivor, läste jazztidningar och hade förutom Miles Davis även vibrafonisten och orkesterledaren Lionel Hampton som sina särskilda favoriter. Hamptons konserter såg han som en slags kristen förkunnelse.
Alla teologiskt konservativa kunde inte följa honom på denna punkt.
Enligt en anekdot kallade en konservativ kristen grupp i Norge gärna Rune att föreläsa. Gruppen ansåg dock att starkt rytmisk musik var syndig. Rune hoppades att hans ”syndiga” jazzintresse inte skulle komma till deras kännedom. Men efter det att Runes musiksmak blivit känd för dem blev han inte längre kallad.
Rune ansåg att kvinnor inte borde bli präster men drev aldrig den övertygelsen aktivt. I stället vann han respekt hos många kvinnliga teologer och blev även personlig vän med några. Så blev fallet med Christina Odenberg, som blev Svenska kyrkans första kvinnliga biskop och utövade detta ämbete i Lund stift 1997–2007. Han hade även en god relation till hennes efterträdare Antje Jackelén. Hans konsekventa och genomtänkta lutherska övertygelse och vänliga framtoning tycks ha gjort intryck.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
