Daniel Wretström var 17 år när han berövades livet i Salem, söder om Stockholm, natten mellan den 8–9 december år 2000. Mordet var kulmen på en av den svenska historiens mest intensiva hetskampanjer mot nationalister. Politiker och medier hade under de föregående åren gjort gemensam sak mot vad som beskrevs som ett ”hot mot demokratin” men i praktiken var aggressiva påhopp mot allt motstånd mot det mångkulturella projektet.
Året innan – den 30 november 1999 – hade DN, SvD, Expressen och Aftonbladet gått samman för att publicera namn och bild på 62 personer som påstods utgöra det största hotet mot demokratin. Det var den mest omfattande uthängningen av systemkritiker som svensk media gjort dittills och skapade enligt tidningen Journalisten ”det kanske kraftigaste medietryck som någonsin byggts upp mot en grupp icke-officiella personer i Sverige”.
Merparten av de utpekade hade någon slags verklig eller påhittad koppling till den nationella rörelsen, medan ett fåtal hängdes ut för association till MC-klubbar. I flera dagar efteråt fortsatte tidningarna att hetsa mot nationalister och i DN kunde man bland annat läsa om ”läsarstorm mot nazismen” och påstådda uppmaningar från läsarna om att ”fortsätta avslöja illdåden”.
Tidigare under 1990-talet hade samtidigt en motkultur vuxit fram bland svenska ungdomar i syfte att möta våld och trakasserier på de alltmer mångkulturella skolorna. Invandringen hade vid den tiden främst påverkat storstadsregionerna, men skinheadkulturen spred sig som en löpeld över hela landet. Vikingarockband som Ultima Thule fick ett brett genomslag under början av årtiondet och 1999 beskrevs Sverige som världsledande gällande distribution av nationalistisk musik.
Det var i den kontexten som den unge Daniel Wretström växte upp. Han var en typisk skinnskalle från småstaden Surahammar, där han bodde hos sin ensamstående mor. Dessutom var Daniel intresserad av musik och spelade trummor i bandet Vit legion, som var ett tidstypiskt svenskt nationalistiskt punkband.
Fredagskvällen den 8 december befann sig Daniel Wretström i Salem utanför Stockholm. Efter att ha lämnat en fest ensam hamnade Daniel i bråk med en grupp lokala ungdomar som han försökte fråga efter vägen till bussen. Det spreds snart ett rykte om hur en utomstående ”rasist” hade ”slagit en tjej”, vilket snabbt fick stor spridning bland Salems ungdomar.
”Krossa rasismen!” – en utdragen dödsmisshandel
När en grupp bestående av 10–15 ungdomar senare fick syn på Daniel vid en busshållplats gick de direkt till angrepp. ”Jävla rasse, stanna om du vågar! Är du rädd?” skriker en svenskfödd kvinna på rinkebysvenska. Vid flera tillfällen försökte den 17-årige pojken ta sig därifrån. I desperation kastade han sig bland annat upp på huven på en förbipasserande bil och vädjade till föraren om att bli skjutsad därifrån. Gänget drog dock ner Daniel på marken igen och uppmanade bilföraren att lämna platsen.
Daniels motstånd upphörde när han blev slagen med en planka i bakhuvudet, föll till marken och överöstes med slag och sparkar.
I ett avsnitt av P3 dokumentär om mordet berättar polisen Mats Larsson, som vid den tiden jobbade på Södertäljepolisens ungdomsrotel, om händelseförloppet. Enligt Larsson finns det två tjejer med i gänget som hetsar på misshandeln av Daniel, vilket kan förklara att det eskalerade så snabbt.
– Det som händer med plankan blir startskottet på den allvarliga misshandeln som följer. Och enligt vittnesuppgifter sparkar man så mycket på honom så man sparkar ner honom i diket, där misshandeln fortsätter, berättar Larsson.
Misshandeln slutade likt många andra påhopp på svenska ungdomar vid den tiden med att Daniel låg medvetslös på mage i diket. En av de ungdomar som deltagit i misshandeln ringde sin äldre bror, den då 18-årige Khaled Odeh, som snart kom springandes.
– Flytta på er, jag har kniv! skrek Odeh när han anlände till platsen.
Han kastade sig över den medvetslöse Daniel och högg honom upprepade gånger i ryggen. Enligt vittnen såg man hur dun flög från Daniels bombarjacka. Sittande på Daniel avslutade Odeh attacken genom att skära halsen av honom – innan han flydde platsen ropandes: ”Ingen har sett mig!”
I samband med att ungdomarna lämnar platsen skriker någon ”krossa rasismen!”, vilket har konstaterats vara kusligt likt flera uppmaningar från landets makthavare vid den tiden. Bland annat hade statsminister Göran Persson nyligen uttryckt att ”vi ska krossa dem”, syftandes på de han kallade ”rasisterna”. Samtidigt lämnades Daniel att förblöda i vintermörkret.
Tusentals samlades för att sörja Daniel Wretström
Mordet på Daniel Wretström togs emot med chock bland Sveriges nationalister. I media beskrevs dådet ursprungligen som att en ”20-årig man” hade misshandlats till döds, men redan dagen efter framkom det att det var den 17-årige Daniel Wretström, som hade många vänner inom Stockholms skinnskalle- och nationalistkretsar.
Bara en vecka efter mordet samlades över tusen svenskar i Salem i en sorgemanifestation, där det också visades ilska mot svenskfientligheten och etablissemangets hets mot nationella. Det blev startskottet för den så kallade Salemmarschen som anordnades varje år fram till år 2010. Den hårt ansatta och stundtals splittrade nationella rörelsen kunde då varje år samlas kring Wretström som blev en symbol för både mångkulturens offer och statens och medias repression mot oliktänkande.
Från etablissemanget haglade dock fördömanden över minnesstunden, som de stämplade som ”nazism”, medan kommentarer om mordet inte helt oväntat antydde att Daniel hade sig själv att skylla att han nu var död. En vid den tiden väldigt politiskt aktiv polis från Surahammar vid namn Sten Axelsson tog exempelvis på sig att via lokalmedia informera omvärlden om att Daniel var en ”nynazist” som tidigare ”visat upp provokativt beteende”. Axelsson skröt även om att han tidigare utan framgång hade försökt tvångsomhänderta Daniel.
Daniels mor har i efterhand berättat hur Axelsson varnat henne att hon skulle hållas personligen ansvarig för allt eventuellt bråk i samband med minnesmanifestationen för hennes son. Senare samma år utsåg Sveriges Radio Axelsson till ”årets svensk”.
Inget fängelse för antirasistisk mördare: ”Jag kände bara hat mot honom”
Under den efterföljande rättegången om själva misshandeln kom kammaråklagare Anne-Marie Bergström att yrka på att två 18-åringar skulle dömas till fängelse för misshandel respektive grov misshandel. Hon yrkade även på att de yngre deltagarna skulle överlämnas till vård inom socialtjänsten.
Tingsrätten valde dock att inte döma ut ett enda fängelsestraff. Fem av de åtalade fick samhällstjänst medan en av 18-åringarna fick villkorlig dom och ålades att gå i ”samtal” en gång i veckan tills han ”sköter skolan”.
Rättegången mot Khaled Odeh hölls separat och slutade med att han dömdes till psykiatrisk tvångsvård. Den spektakulära domen gick helt emot den ursprungliga rättspsykiatriska utredningen som visade att Odeh inte led av någon allvarlig psykisk störning. Men efter att ha bytt försvarsadvokat fick Odeh ett nytt läkarutlåtande och kunde därmed undvika fängelsestraff.
– Jag har alltid hatat skinheads, ja jag kände hat mot honom, berättade Odeh under rättegången.
– Jag bara högg och högg och högg, jag vet inte hur många gånger, fortsatte han.
Bara fyra år efter domen friskförklarades Odeh och frigavs från rättspsykiatrin. Under många år kunde han gömma sig bakom skyddade personuppgifter med namnen Yasin Winnerius och senare Joseph Yasin Propitious. Odehs brottsliga bana fortsatte och 2006 dömdes han till skyddstillsyn för misshandel och 2010 till 13 månaders fängelse för narkotikabrott.
Mördaren som skapade ”trygghet”
År 2019 kunde Nya Tider avslöja att Khaled Odeh, genom Fryshusets projekt ”Lugna gatan”, hade rekryterats som så kallad trygghetsvärd hos SL. Detta trots att Uppdrag granskning redan fyra år tidigare avslöjat hur grovt kriminella invandrare via projektet slussats vidare till arbete i kollektivtrafiken – för att patrullera tunnelbane- och pendeltågsstationer i Stockholm. Liknande samarbeten hade då redan avslutats i andra städer på grund av omfattande problem med rekrytering av kriminella.
Den 26 november 2017 konfronterade Odeh och fyra andra trygghetsvärdar en vitrysk man som hade plankat genom att smyga förbi spärren bakom en annan resenär. På övervakningsbilder från incidenten ses hur mannen håller sig lugn och passiv, innan han oprovocerat brottas ned av Odeh och blir slagen upprepade gånger. I domen från Södertörns tingsrätt står det:
”NN håller fram sina händer mot Propitious och Propitious från lugna gatan tar tag i NN och lägger ner honom på marken. De andra från lugna gatan hjälper till och tar tag i NN när han ligger ner. Propitious hamnar sittande över bröstet på NN och slår flera slag mot honom, cirka 5–6 slag, det går inte att se var de träffar. De fortsätter trycka ner NN på marken. Propitious slår sedan ca 3 slag till mot NN. De tar sedan upp honom och två av dem håller i NN när de går uppför trappan. De tar sedan in NN i avräkningsrummet. Det går inte att se att NN slår någon av dem från Lugna gatan, han verkar inte heller ta tag i någon av dem.”
Vid tillfället var Odeh gruppchef för trygghetsvärdarna som deltog i ingripandet. Samtliga valde senare att backa upp hans version av händelsen – trots att övervakningsbilderna visade motsatsen. De hävdade att det var offret som initierat våldsanvändningen.
Odehs tidigare brott – inklusive mordet på Daniel Wretström – tycks inte ha vägt in när tingsrätten valde att döma honom till 100 timmars samhällstjänst för misshandel. En annan trygghetsvärd, som höll fast offret under händelsen, friades helt eftersom domstolen ansåg att det inte kunde fastställas att han agerade i syfte att aktivt underlätta våldet. Fram till avslöjandet från Nya Tider arbetade Odeh fortsatt som trygghetsvärd.
SL:s kommunikationschef Suss Forsman Tullberg, som tidigare hade försvarat samarbetet med Lugna gatan, ville ursprungligen inte uttala sig.
– Usch, det där lät inte trevligt alls, kommenterade dock Forsman Tullbergs assistent Marie Edenrud när hon fick veta att en av deras trygghetsvärdar var en dömd mördare som dessutom i tjänsten misshandlat en resenär.
Det var först efter att Expressen återrapporterat Nya Tiders avslöjande som SL:s presstjänst skickade ut ett uttalande. I det hävdade man att man ”fått kännedom om incidenten via media” och att man ”ser väldigt allvarligt på det som har rapporterats”. Nu skulle ärendet utredas internt i syfte att vidta lämpliga åtgärder.
I övrigt ville SL lägga över allt ansvar på Fryshuset, som i sin tur inte heller ville kommentera.
Efter Nya Tiders avslöjande: Behövde be polisen om råd
Mediestormen ledde till att Suss Forsman Tullberg till slut valde att personligen kommentera avslöjandet till Nya Tider. Förutom att återupprepa det som framkom i SL:s pressmeddelande hävdade hon att man nu bett polisen om hjälp att hantera de kriminella trygghetsvärdarna från Fryshuset.
– Vi har skickat ett formellt brev till polisen där vi har bett om deras rekommendation om hur vi ska hantera det samarbete vi har nu, ifall de tillstyrker eller avstyrker att vi har kvar samarbetet, sa hon och tillade att hela projektet nu berodde på Stockholmspolisens svar.
I slutändan blev beskedet från polisen en rekommendation att avbryta samarbetet. SL:s vd Sara Catoni beklagade i ett utspel att ”enskilda medarbetare drabbas” men tillade att ”bristerna är för stora för fortsatt samarbete”.
Khaled Odeh arbetar idag inte längre med att ”skapa trygghet” i Stockholms tunnelbana. Han har dock fortsatt skyddade personuppgifter och kan därmed enkelt hålla sig undan offentligheten. De stora Salemmanifestationerna har upphört, men än idag hedrar nationella Daniels minne kring årsdagen av hans död, och hans öde har förevigats i otaliga artiklar, dokumentärer, låtar och hyllningstal under parollen ”Vi glömmer aldrig – vi förlåter aldrig”.
Daniel Wretström uppfattas inte bara som ett av många offer för svenskfientligt våld, utan också som en martyr för en utdragen politisk och medial kampanj mot oliktänkande i Sverige. Samhällets reaktioner – hur han misstänkliggjordes, hur familjen pressades, och hur varje uttryck för sorg eller protest stämplades som extremism – har gjort Daniel till en symbol som är lika relevant idag som för 25 år sedan.
