Skip to Content

Kommunistisk revolution, sponsrad av Sverige. Winnie Mandela, Nelson Mandela och Yossel Mashel ”Joe” Slovo ledde den väpnade kampen. Nelson Mandela ledde ANC och fängslades 1962 för att ha planerat en revolution. I rättegången försvarade han sig själv – ja, Mandela var utbildad jurist, även svarta kunde studera i Sydafrika. Han erbjöds frihet om han tog avstånd ifrån våld som politisk metod, men vägrade. ANC blev ökänt för att mörda sina svarta rivaler genom att bränna ett däck runt offrets hals, den så kallade ”halsbandsmetoden”. Mandela avfördes från USA:s terrorlista 2008. Joe Slovo var född i Litauen och studerade ursprungligen Talmud, men blev senare i livet kommunist och 1986 SACP:s generalsekreterare. Han var också befälhavare för ANC:s väpnade gren, av USA terroriststämplade Umkhonto we Sizwe.
Sydafrika

Nadine Gordimer och pengarna som sponsrade den röda terrorn

Den sydafrikanske människorättsaktivisten Dan Roodt berättar att han den senaste tiden intresserat sig för den ”svenska kopplingen” till sitt hemland. Han var själv aktiv motståndare till apartheidsystemet i Sydafrika och hans böcker förbjöds, men den kommunistiska terrorism som segrade med svenska statens hjälp är ännu värre, menar han. I dag fortsätter Roodt sin oppositionella kamp, nu mot det styrande African National Congress (ANC), som han menar i praktiken är värre rasister än vad det vita styret var.

Publicerad: 16 mars, 2015, 08:31

  • Svenska

Läs även

Nadine Gordimer med check för en litterär utmärkelse, 1961.

Nadine Gordimer med check för en litterär utmärkelse, 1961.

Sverige var det land som var mest ihärdigt i sitt stöd till de sydafrikanska kommunistiska terrorgrupperna. Den intressanta frågan för mig i dag är: Vilken roll spelade den sydafrikanska nobelpristagaren i litteratur Nadine Gordimer när det gällde den svenska finansieringen av ANC och Sydafrikanska kommunistpartiet? Utan de svenska miljonerna, eller kanske rentav hundratals miljonerna, skulle den röda terrorkampanjen med bomber och vedervärdiga ”halsbandsmord” (brinnande däck runt halsen) aldrig ha kunnat genomföras. Kanske hade Sydafrika haft en annan utveckling och inte fått dagens korrupta och dysfunktionella styre.

Hon tillhörde den radikala chic-vänstern som gjorde det till sin uppgift att svartmåla oss alla från sina trygga hem i Johannesburgs norra förorter, där överflöd och vänsteråsikter ofta tävlade med varandra.

Jag har till och med börjat lära mig lite svenska för jag har på känn att någonstans i Stockholm finns hemligheten bakom katastrofen som har drabbat mitt land och som nu sjunker allt djupare ner i våld, korruption och anarki. 1991 tilldelades Nadine Gordimer Nobelpriset i litteratur av Svenska akademien och en av de nuvarande ledamöterna Per Wästberg spelade en avgörande roll i att göra Sydafrika till en politisk fråga i Sverige. Han var också vän med den radikale socialistiske statsministern Olof Palme. Gordimer-Wästberg-Palme, det är så jag misstänker turerna gick, och det finns både fakta och fiktion som visar på detta.

På 1960-talet fick det sydafrikanska kommunistpartiet bara 30 000 brittiska pund per år, motsvarande knappt 400 000 svenska kronor, från den sovjetiska ambassaden i London, vilket givetvis var för lite för att finansiera det militära maktövertagande av Sydafrika som partiet fantiserade om. Om några av kommunisterna bad kan man faktiskt säga att de blev bönhörda – av Sverige.
I ett så våldsamt land som dagens Sydafrika har jag ofta tänkt att någon borde skriva en slags satir baserad på Boccaccios Decamerone där några individer flyr till en avlägsen farm för att berätta historier för varandra medan resten av landet genomlider sin dagliga dos av våldtäkter, mord och väpnade rån.

Nadine Gordimer blev själv en gång attackerad i sin bostad i Parktown, men lyckades på något sätt få det till att det skedde på grund av ”arbetslöshet” och inte den bisarra nihilismen hos de kringflackande sadisterna som terroriserar oss alla.

Även om de flesta människor ser Nadine Gordimer som en sydafrikansk författare påstår jag att få människor köpte hennes böcker i detta land. Jag har ofta hört bokhandlare klaga över att hennes böcker ”inte säljer”. Men utomlands, särskilt i USA och Storbritannien, var hon mycket mer populär och följaktligen mer uppskattad. I alla dödsrunor beskrivs hon som en ”anti-apartheidförfattare”, vad som nu menas med det i litterära termer.

På ett sätt var Gordimer stolt över sitt förakt för oss infödda sydafrikaner, särskilt afrikander (ättlingar till holländare och britter sedan 1600-talet). Hon tillhörde den radikala chic-vänstern som gjorde det till sin uppgift att svartmåla oss alla från sina trygga hem i Johannesburgs norra förorter, där överflöd och vänsteråsikter ofta tävlade med varandra.

Jag träffade Nadine Gordimer första gången som student på universitetet i Witwatersrand. Jag minns att jag på den tiden skrev några ”kulturella” texter för studenttidningen Wits Student. Två av oss studenter hade bokat tid för att träffa henne. Hon var ganska reserverad i sin inställning till oss och vad jag kan minnas blev vi inte erbjudna något att dricka. Men det kanske bara var min afrikandiska uppfostran och vår berömda gästfrihet som fick mig att lägga märke till det. Dessutom var vi studenter, knappast kändisar från New York som kunde främja hennes karriär eller hennes internationella berömmelse.

Jag minns också något annat från det besöket. Trots att hon försökte framstå som någon slags intellektuell var de flesta av hennes åsikter och yttranden ganska intetsägande. En av oss försökte få in samtalet på litteraturteori, men hon undvek ämnet och blev bara än mer högdragen med en illa dold irritation som snabbt spred sig till samtalet.

Vi blev till slut visade dörren och jag kan knappt komma ihåg artikeln som publicerades efteråt.

För inte så länge sedan skrev jag en recension på afrikaans av Joe Slovos biografi Ruth First and Joe Slovo in the war against apartheid (Monthly Review Press). För den som inte känner till det är Monthly Review Press troligen den mest ryktbara marxistiska förläggaren i USA, så det var naturligt att de skulle publicera Slovos biografi.

Det är en annan del av pusslet. Någonstans i en annan intervju med en brittisk tidning hänvisade Gordimer till Joe Slovo med fru som ”de fantastiska Slovos”. Jag antar att de var vänner vid något tillfälle.

Slovo var hjärnan bakom den så kallade ”väpnade kampen” eller kampanjen med tätortsterrorism mot Sydafrika på 1970- och 1980-talet, understödda av ryssarna och östtyskarna, men finansierade av Sverige! Till slut kapitulerade det stackars gamla Nationalistpartiet som vid den tiden leddes av kompletta idioter, till Slovo och resten av radikalerna, gamla som nya. I dag är vi på väg att överträffa före detta Sovjetunionen med en omedelbart förestående extrem politik, som till exempel ”landreformen”, som betyder att vita farmare och deras anställda – vita som svarta – drivs bort från jord som de odlat i generationer, och som i stället ges till svarta som saknar de rudimentäraste kunskaper om jordbruk.

Den 27 april 2004 tillkännagav den dåvarande svenske ambassadören i Sydafrika på den afrikandiska radiostationen RSG att ”utan Sverige hade ANC aldrig kunna ta makten i Sydafrika”. Trots alla sina andra brister är svenskarna oftast ärliga.

Hur fick då ”de fantastiska Slovos” de svenska pengarna? Det är en intressant fråga. För att förstå det måste man läsa en av Nadine Gordimers tidiga romaner Främlingars värld. Här och där i romanen bryter berättaren in med en slags politisk monolog där han rasar mot den nyvalda regeringen med Nationalistpartiet som var i färd med att förbjuda kommunismen och hotade att flytta det mångetniska slumområdet Sophia­town till en ny plats kallad Soweto. Främlingars värld är ett ode till Sophiatown och huvudpersonen, en brittisk journalist, som kommer för att arbeta på den mytomspunna svarta tidskriften Drum.

Romanen är något av en roman à clef (nyckelroman), för huvudpersonen var i den verkliga världen Anthony Sampson, en journalist som spelade en avgörande roll i att göra Mandela berömd i den Londonbaserade tidningen The Observer. Jag läser hans självbiografi där han paradoxalt nog uttrycker sin förvåning över att Mandela överhuvudtaget blev en ledande person eftersom Anthony uppfattade honom som både tråkig och narcissistisk på 1950-talet.

Pär Wästberg publicerade definitivt Nadine Gordimers verk i Sverige också. Jag antar att han hade något att göra med nomineringen till Nobelpriset. Allteftersom mina svenskakunskaper ökar börjar jag kunna sätta samman den roll Per Wästberg också spelade när det gällde att få fram den jättefinansiering för den radikala rörelsen som möjliggjorde den röda terrorn som till slut fick Nationalistpartiet på knä.

Wästberg är själv författare och journalist. Genom hela 1950- och 1960-talet skrev han flera artiklar om Sydafrika i Sveriges mest inflytelserika tidning Dagens Nyheter. 1960 blev han tydligen bannlyst från både Rhodesia och Sydafrika, utan tvivel på grund av allt negativt han skrev om de båda länderna. Under den avgörande perioden från 1976 till 1983, när den internationella propagandan mot Sydafrika verkligen tog fart, var Wästberg chefredaktör på Dagens Nyheter. Jag kan bara föreställa mig vilken bevakning han gav Sydafrika vid den tiden med sin ingående kunskap om vad som försiggick bakom kulisserna med distribueringen av de svenska pengarna till ANC, Sydafrikas kommunistparti (SACP) och till ”The New Radicals” i Sydafrika. En nyligen utgiven bok med det namnet skriven av Glen Moss hävdar att det inte var ANC som fällde den gamla regeringen utan en liten grupp radikaliserade marxister eller neomarxistiska studenter på studenthemmet på Witwatersrand. Jag hade åtminstone äran att ha frotterat mig med Glenn Moss, Barbara Hogan och andra ryktbara revolutionärer.

Vid den tiden skulle ingen ha nämnt för mig om de hemliga svenska pengarna som finansierade revolutionen i Sydafrika, så jag har inga konkreta bevis för en sådan transaktion. Men under 1980-talet, när min fru och jag bodde nära Place de la République i Paris, fick jag besök av en skäggprydd layoutare från Taurus som just hade besökt, gissa vilket land? Sverige. Vid den här tiden var intresset hos en afrikandisk layoutare för Sverige på samma nivå som den svenska vintertemperaturen, på minusskalan.

Den stackars mannen kunde inte sluta berätta för oss hur Sverige med sina ”överdrivet civiliserade invånare” hade skrämt honom. Han var ett slags naturfreak och kände sig därför mer hemma i den afrikanska bushen, där han studerade gamar med kikare, än att umgås med fåordiga politiskt korrekta svenskar vars sociala koder han antagligen förstod lika lite av som svenskarna av hans. Han hade ingen anledning att resa till Sverige, utom för att spela en mindre roll i den stora planen att störta det Sydafrikanska samhället, en kupp finansierad av Sverige och andra nordiska stater.
Den svenska kopplingen fanns där, utan tvekan. Utan vänskapen mellan Gordimer, ”de fantastiska Slovos” och Wästberg samt deras gemensamma vänsterpolitiker kanske den sydafrikanska revolutionen aldrig skulle ha inträffat.

Om ändå afrikanderna i dag kunde få en nordisk välgörare kanske vi fortfarande kan rädda landet. Tyvärr, och delvis tack vare Per Wästbergs propaganda i Dagens Nyheter, kommer det aldrig att hända.

Vi måste hitta styrkan inom oss själva att inte bara överleva i Afrika utan att också bryta ner alla de stereotyper och halvsanningar som det finns ett överflöd av i Nadine Gordimers romaner och noveller.

Kort före att jag flyttade till Paris 1985 höll Afrikaanse Skrywersgilde (det afrikandiska skrivarskrået) en konferens i Johannesburg, i Witwatersrand-universitets sportcenter. Min intellektuella irritation över Nadine Gordimer nådde då en avgörande punkt. Hon blandade ihop strukturalism och poststrukturalism, och förstod inte den betydande Nietzscheanska posthumanismen som fanns i den så kallade ”franska teorin” vid den här tiden.

Utan det afrikandiska ordet apartheid hade varken Gordimer eller J M Coetzee fått Nobelpriset i litteratur. Som jag försökte antyda i min mycket förtalade roman, Raiders of the lost Empire: South Africa’s ’English Identity’, (Plundrare av det förlorade imperiet: Sydafrikas ”engelska identitet”) som utspelar sig på 1980-talet, har vi blivit utsatta för semantiska bombmattor. Det finns ingen mening med någonting längre i Sydafrika. Vi håller till och med på att göra slut på den sista religionen som finns kvar, demokratin. Som land har Sydafrika ingen tro, inga principer kvar förutom sadism kanske. Markis de Sade är vårt skyddshelgon, inte Nelson Mandela.

I en av sina sällsynta stunder av själviakttagelse talade Nadine Gordimer om det ”manikeistiska giftet” som hon var tvungen att ”dricka” för att göra sin prosa ”relevant”. Det var mer eller mindre ett medgivande av att hon hade använt en stil som skulle tilltala utlänningar och hennes vänner i den kommunistiska rörelsen, men som inte skulle tilltala oss afrikander de souche (infödda). Jag gillar verkligen detta nya politiskt inkorrekta uttryck som nyligen blivit populärt i Frankrike.

Gordimers avskedspresent till mig var ett brev till internationella PEN, där hon motsatte sig bildandet av varje form av afrikandiskt litterärt sällskap i Sydafrika. Hon lyckades delvis i och med att hela Kapstaden och Stellenbosch vid ett tillfälle förvisade mig till ett slags Sibirien. Genom att göra mig till en persona non grata bland penn-ivrarna på mitt eget språk kan man säga att Gordimer fick det sista skrattet på min bekostnad.

Inte för att det är något att sörja att vara en persona non grata i afrikandiska litteraturkretsar. Så var det för 30 år sedan och det kommer att fortsätta så. Om ”Marx vände upp och ner på Hegel”, så har vår tillvaro på den södra halvön vänts upp och ner permanent. Blod rinner till huvudet hela tiden, och ibland sprutar det ut på gatan eller i restauranger där vår röda terror knappast har upphört.

Och om mina reflektioner skulle uppfattas som orättvisa, lite som en överdrivet politiserad dödsruna över Gordimer som avled förra året, åberopar jag bara den politiska frihet hon själv tog sig i så många böcker för att sjösätta sin proletära kulturoffensiv mot de sociala villkoren och den regeringspolitik hon såg omkring sig.

Ny apartheid. Centrala Johannesburg är i dag mer segregerat än under apartheid, då en del bostadsområden och parker endast var för vita. Inga vita vågar sig ut på gatorna längre. Sydafrika är det mest våldsdrabbade landet under fredstid på jorden. 40-70 procent av alla kvinnor blir våldtagna någon gång under sitt liv, ingen vet de exakta siffrorna. Mordfrekvensen är cirka 50 gånger den i Tyskland. I vissa delar av landet, såsom i Johannesburgs centrum, är mordfrekvensen 500 gånger den i Tyskland. Foto: Nya Tider

Ny apartheid. Centrala Johannesburg är i dag mer segregerat än under apartheid, då en del bostadsområden och parker endast var för vita. Inga vita vågar sig ut på gatorna längre. Sydafrika är det mest våldsdrabbade landet under fredstid på jorden. 40-70 procent av alla kvinnor blir våldtagna någon gång under sitt liv, ingen vet de exakta siffrorna. Mordfrekvensen är cirka 50 gånger den i Tyskland. I vissa delar av landet, såsom i Johannesburgs centrum, är mordfrekvensen 500 gånger den i Tyskland. Foto: Nya Tider

Landreform. Modellerat efter Zimbabwe, men än så länge i mindre utsträckning, har ANC-regimen börjat beslagta afrikandernas mark som de odlat i generationer. De som arbetar, svarta som vita, körs ut och genom det korrupta systemet är det i stället en priviligerad svart som får ta över, men som allt som oftast saknar intresse för jordbruk. Överallt ser man förfallna apelsin- och vindodlingar. Sydafrika, som tidigare exporterade livsmedel, tvingas i dag importera. Dan Roodt menar att Sydafrika har fått bli ett laboratorium där man kan studera hur framtidens värld kan komma att te sig, såsom den förutspås av FN:s demografer, en värld där vita människor hamnar i minoritet i de flesta länder. Foto: Nya Tider

Landreform. Modellerat efter Zimbabwe, men än så länge i mindre utsträckning, har ANC-regimen börjat beslagta afrikandernas mark som de odlat i generationer. De som arbetar, svarta som vita, körs ut och genom det korrupta systemet är det i stället en priviligerad svart som får ta över, men som allt som oftast saknar intresse för jordbruk. Överallt ser man förfallna apelsin- och vindodlingar. Sydafrika, som tidigare exporterade livsmedel, tvingas i dag importera. Dan Roodt menar att Sydafrika har fått bli ett laboratorium där man kan studera hur framtidens värld kan komma att te sig, såsom den förutspås av FN:s demografer, en värld där vita människor hamnar i minoritet i de flesta länder. Foto: Nya Tider

Dan Roodt

Sydafrikansk författare och människorättsaktivist som leder organisationen Pro-Afrikaanse Aksiegroep (PRAAG). 2010 besökte Roodt Sverige och ville att regeringen skulle ta ansvar för den mardrömssituation som de skapat. Han fick träffa en kvinna på UD och förklarade att afrikanderna inte vill ha några särskilda förmåner, de vill att Sverige hjälper de precis av samma anledning som man påstod att man hjälpte ANC, för rättvisa och jämlika rättigheter. Han skriver att kvinnan ”rabblade bara om och om igen att man visst är för jämlikhet och mänskliga rättigheter, men orden verkade sakna konkret innebörd för henne”.

Dan Roodt

Håll god ton och ett vårdat språk i kommentarerna. Olagligt innehåll är så klart förbjudet och kommer att resultera i avstängning från vårt kommentarsfält.

Om du har blivit godkänd för att lägga upp kommentarer utan förhandsgranskning från tidningens sida är det du själv som är ansvarig för innehållet. Det innebär att Nya Tider kan tvingas att medverka vid brottsutredning vid ett eventuellt åtal.

För förhandsmodererade kommentarer ber vi om tålamod. Vi går löpande igenom kommentarer men det kan beroende på tid på dygnet dröja flera timmar innan vi hinner titta på den.

Vi förbehåller oss rätten att radera kommentarer som innebär förtal, är kränkande, innehåller grovt språk eller helt enkelt är irrelevanta.

Kommentarer inaktiverade.

Mali: Frankrike förlorar 13 militärer i helikopterkollision – Värsta franska förlusten på 36 år

UTRIKESTretton franska soldater som bekämpar ett långvarigt islamistuppror i Mali dödades när deras helikoptrar kolliderade under en undsättningsoperation. Olyckan inträffade när de två franska helikoptrarna, en Tigre attackhelikopter och en Cougar transporthelikopter, på låg höjd var på väg för att lyfta ut en specialstyrka på marken som hamnat i strid med tungt beväpnade jihadister. Frankrike har den senaste tiden mött allt starkare motstånd från islamist-terroristerna i Mali, något som fått Paris att börja oroa sig.

Kemikalier i flingor

UTRIKESEnligt en studie från miljöorganisationen Environmental Working Group har man hittat skadliga mängder med miljögifter i flera matprodukter, däribland flera amerikanska märken av frukostflingor. Två av dessa säljs i Sverige.

Baltikum: Estniska myndigheter trakasserar rysk nyhetsbyrå

UTRIKESFör tillfället undanber sig bankerna i Estland allt samröre med den ryska nyhetsbyrån Sputnik. Enligt Sputniks tyska redaktion är orsaken till detta hinder som estniska myndigheter lägger i vägen för ryssarna. Sputniks farhågor är inte tagna ur luften. De baltiska staterna sköter över huvud taget sina kontakter med Ryssland på ett sätt som står i strid med egna nationella intressen.

Turkiet ger tyska stridsvagnar till jihadister – Underrättelsekällor varnar för konsekvenserna

UTRIKESTysk tidning avslöjar att Turkiet överlåtit tysksålda Leopard 2-stridsvagnar till en turkstödd ”rebellgrupp” i Syrien. Detta i strid med slutanvändarvillkoren i försäljningsavtalet och tysk lag rörande vapenexport. Rebellgruppen består av radikala islamister som vill införa en islamisk stat under sharia-lagar och har tidigare begått upprepade krigsbrott. Underrättelsekällor varnar nu för konsekvenserna av att jihadister utbildas att använda en avancerad stridsvagn, som är huvudvapnet i flera europeiska arméer, däribland den svenska.

Sverige ersätter namnet Vitryssland med Belarus – som en hyllning till ”civilsamhället”

UTRIKESI officiella sammanhang kommer det närliggande landet Vitryssland istället att kallas vid sitt ursprungliga namn, Belarus. Detta görs enligt utrikesminister Ann Linde för att ge belarusierna som folk erkännande för sin egen identitet, men framför allt som en markering att man från svensk sida stödjer det så kallade ”civilsamhället”, i realiteten den vänsterliberala oppositionen.

Groypers – ny högerrörelse i USA

UTRIKESPå senare tid har en ny högerrörelse börjat träda fram i USA. De kallas groypers, och är skeptiskt inställda till den konservatism som Republikanerna representerar idag. Det som definierar rörelsen är bland annat engagemanget för vita människor i den samtida amerikanska demografin, kritik mot HBTQ-rörelsen samt det de uppfattar som USA:s villkorslösa stöd till Israel. Den unge youtubern Nick Fuentes anses vara representativ för rörelsen och dess maskot är en variation av grodan Pepe.

Media kände till Epsteins övergrepp tre år innan de blev offentliga

UTRIKESEn majoritet av USA:s befolkning tror inte att den dömde sexförbrytaren Jeffrey Epstein verkligen begick självmord. Samtidigt visar en läckt inspelning att medieföretaget ABC News kände till anklagelserna mot Epstein redan för tre år sedan, men valde att tysta ned historien. Detta ska bland annat ha skett av hänsyn till brittiske prins Andrew, som umgicks mycket med Epstein i olika sammanhang.

Spektakulärt museiinbrott i Dresden

UTRIKESDresden – delstaten Sachsens huvudstad – kallas också för ”Florens vid Elbe”. Det eldhav som genom en allierad bombning i februari 1945 drabbade staden, och utplånade kända barockbyggnader, lyckades aldrig att knäcka de överlevandes vilja att återuppbygga staden. En av byggnaderna som endast delvis skadades var Grünes Gewölbe med sin skattkammare. Det var August II, ”August den starke” (1670-1733), kurfurste av Sachsen, kung av Polen och samtida med Karl XII som älskade prakt och lyx och byggde slottet Zwinger (idag museum) och samlade dyrbarheter, bland annat ädelstenar.

Gå till arkivet

Send this to a friend