Redan när Svenska flaggans dag motvilligt skulle lyftas fram som Sveriges nationaldag av etablissemanget, såg man det som ett sätt att ”ta tillbaka” flaggan och firandet från verkliga nationalister, och man var noga med att ta tona ned just firandet av nationen. Jag minns själv firandet i Göteborg någon gång på 1990-talet och det tal som hölls av ett socialdemokratiskt kommunalråd. Det tog bara ett par meningar innan hon betonade att man visserligen kunde få fira nationaldagen, men att det viktigaste var att detta inte fick leda till att man utestängde människor från andra delar av världen.
Denna tendens har genom åren förstärkts och i dag kan man faktiskt konstatera att det är svenskar som i stort sett utestängs från att högtidlighålla sitt land en enda dag på året. Detta år verkar alla hämningar ha släppt och exemplen är hårresande.
Historiska museet i Stockholm bjuder in till en mångkulturell dag, med en affisch där nationalsången till hälften ersatts med andra språk, och där programmet består av en bok om tolerans för barn, en vernissage om det nya gränslösa Sverige och, naturligtvis, nationalsången framförd på bland annat kurdiska och assyriska.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) väljer att högtidlighålla samma dag med ett tal vid Islamic Center i Malmö, för att sedan skynda sig till Rinkeby utanför Stockholm. På plats i Rinkeby finns även Socialdemokraternas partiledare, och troligen Sveriges näste statsminister, som håller ett av dagens mest bisarra tal. Inför en publik bestående av invandrare och några tillresta socialdemokrater, talar han om rasism och nazism. Det visar till att börja med en mycket nedlåtande syn på både våra nya medborgare och svenskar, där invandrare ses som offer som endast vill höra om rasism, medan svenskar utgör det stora hotet med sin rasism och nazism. För att slutligen bevisa sin fullständiga brist på lyhördhet och kontakt med verkligheten, ägnar han en betydande del av talet åt Sofie Scholls öde i 1940-talets Tyskland. Av publikens ointresse att döma, är jag inte den enda att undra vad det har med somaliers situation i Rinkeby att göra, för att inte tala om Sveriges nationaldag. Talets klimax, i den mån något sådant fanns, blir när Löfven väljer att citera profeten Mohammed, vilket följs av applåder av den i övrigt oengagerade publiken.
Ett stort officiellt evenemang ägde rum på Skansen i Stockholm, där hela landets elit var samlad. Föga förvånande bjöds där på mångkulturell musikalisk underhållning, men man hade också bjudit in socialdemokraten Jan Eliasson som talare. Trots att denne man har varit toppdiplomat i många år, följde hans föredrag samma mönster som de andra denna dag. Vi fick lära oss att blandade samhällen var de som skulle bli framgångsrika och under mindre än två minuter lyckades han trycka in ”kalla vindar”, ”tolerans”, ”alla människors lika värde” och, förstås, ”vi och dom” i sitt tal.
De etablerade medierna svämmade över av krönikor som kan delas in i två kategorier. Den första avhandlade, i vanlig ordning, rasism, främlingsfientlighet och mångkulturens välsignelse. Den andra syftade till att nedvärdera själva dagen, genom att framhålla att Sverige minsann inte hade någonting särskilt att högtidlighålla, till skillnad från de flesta andra länder. I själva verket inträffade två ganska betydande historiska händelser denna dag. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till landets kung, vilket följdes av Kalmarunionens kollaps och Sveriges självständighet. Samma datum 1809 skrevs en ny regeringsform under, som gjorde slut på kungligt envälde och bestod fram till 1974. I etablerade tidningar och TV-kanaler fanns inte ett enda undantag som hyllade landet, folket eller dess historia.
Det är inte nödvändigtvis fel att en politiker väljer att tala i ett invandrartätt område på nationaldagen. Problemet är att man helt fokuserar på det och framför allt det budskap man väljer att framföra. Vad tänker en invånare i Rinkeby, som kanske i övrigt har begränsade kontakter med det svenska samhället, när landets blivande statsminister enbart ser dem som offer för rasism och ägnar ett helt tal åt att varna dem för svenskens nazism? Hur ska den muslimska gemenskapen någonsin kunna respektera det nya landet, när detta lands egna ministrar inte gör det, utan tvärtom väljer att hylla deras egen ideologi och demonisera svensken?
Sverige torde vara det enda landet i världen där nationaldagen inte handlar om det egna landet, dess kultur eller historia. Självklart bör man denna dag lyfta fram vår utveckling och betydelsefulla historiska gestalter som Gustav Vasa, Carl von Linné och Alfred Nobel. Om de vill plocka ideologiska poäng, skulle socialdemokrater kunna nämna arbetarrörelsen och välfärdsstaten, samt hylla individer som August Palm. Liberaler skulle kunna tala om industrins betydelse och den allmänna rösträtten, medan liberalen Karl Staaf kunde lyftas fram. Denna dag behöver inte ett ord sägas om islam, svenskens uselhet eller mångkulturens förträfflighet, särskilt inte då det görs varje dag under årets övriga dagar.
Man kan sannerligen undra vad det politiska och mediala etablissemanget tror sig vilja uppnå med denna självspäkelse. Gissningsvis handlar det om rent poserande, som knappast kommer att föra någonting gott med sig. Det måste vara mycket förvirrande att komma som nykomling till ett land och ständigt höra hur landets egen befolkning föraktar sig själva. Än mer förvirrande måste det vara att komma som exempelvis sydamerikan eller kristen arab och se hur man i ett sekulariserat kristet land i norra Europa fullständigt kryper för islam.
Allra störst är dock sveket mot den svenska ursprungsbefolkningen, människorna som tyst ser hur deras land tas ifrån dem och samtidigt betalar för det. De tillåts inte ens känna stolthet över sitt land en enda dag, utan ska även då utmålas som det stora hotet mot allt det nya och spännande som kommer utifrån.
