Det är ingen slump att boken har en bild av islamistiska krigare, tagen i Libyen 2011, på framsidan. Nato och dess medlemsländer har främjat islamistiska terrorgrupper genom att skapa kaos i Libyen 2011, och det var USA:s angrepp på Irak 2003 som möjliggjorde Islamiska statens framväxt i Irak, och att Syrien senare kunde förstöras i ett ohyggligt inbördeskrig. Turkiet har nära band till muslimska brödraskapet, samtidigt som Natoländer, inte minst Sverige, har gett fristad till mängder av islamister.
Natos grundande och expansion
Boken börjar med ett förord av Jeffrey Sachs, en amerikansk ekonom med en mycket tung meritlista. Han har bland annat varit rådgivare åt flera av FN:s generalsekreterare (se referat av hans tal i EU-parlamentet i NyT nr.7/2025). Denne tar i förordet upp krigsindustrin som drivkraft bakom Nato, och kommer fram till följande: ”Den sorgliga sanningen är att Nato varken är en försvarsallians eller ett värn för globala rättesnören. Efter 1992 blev Nato en expeditionsstyrka med uppgift att gynna illusorisk USA-hegemoni.”
Sedan går författarna igenom Natos grundande 1949, och hur det då var helt logiskt att bilda en allians mellan USA och några stater i Västeuropa som motvikt mot Sovjets enorma militärmakt mitt i Europa. När sedan både Sovjet och Warszawapakten upplöstes på 1990-talet, anser författarna att Nato borde ha upplösts. Men istället inledde man en enorm expansion, i det vakuum som Sovjet lämnat efter sig. Många mycket kunniga personer i USA varnade för följderna av detta, bland annat beskrev de det som ett mycket farligt misstag då Ryssland skulle bli inträngt i ett hörn.
Natos historia av aggressioner
Kapitel tre, ”Natos historia av aggressioner”, börjar med Natos första stora angreppskrig, det mot Bosnien 1994. Nato gjorde hundratals flygangrepp under 1994 och 1995.
”I Bosnien använde Nato militärt våld mot en upprorsrörelse som inte hade angripit eller hotat någon Natomedlem”, konstaterar författarna.
År 1999 gav Clinton order om den olagliga bombkampanj under vilken det släpptes 23 000 bomber över Serbien, och sedan ockuperade Nato den serbiska provinsen Kosovo. Nato kallade det en ”humanitär intervention för att skydda Kosovoalbanerna”, men författarna påpekar att den CIA-stödda Kosovoalbanska gerillarörelsen KLA (i Sverige kända som UCK) nu är åtalad i Haag för de folkrättsbrott de utförde i skydd av Natos bombkampanj. Kosovos president är anklagad för att ha lett mördandet av människor och sålt deras organ på den internationella organmarknaden.
Sedan kommer man in på Afghanistankriget 2001 till 2021. FN var med genom sin organisation ISAF, men 2003 tog Nato över befälet för ISAF. 2011 hade ISAF 132 000 soldater, Sverige var också med. Efter att Natos ISAF-uppdrag hade avslutats 2014, stannade Nato kvar till 2021 då de till slut fick erkänna sig besegrade av talibanerna.
Författarna påpekar den bisarra hybris som västländerna lider av. Efter att ha förlorat mot talibanerna tror man sig kunna vinna mot Ryssland?
År 2011 var det dags att attackera Libyen. Nato hade länge försökt störta Khadaffi, och 2011 var det dags att bomba sönder landet för att åstadkomma detta. FN krävde omedelbart eld upphör, men Nato fortsatte, med hjälp av Sverige och flera andra icke-Natoländer. Med hjälp av terrorister på marken, som fick stå för själva mördandet av Khadaffi, skapade man kaos som varade i över tio år.
Kapitel sju, ”Hur förhåller sig Nato till FN och internationell rätt?”, är avslöjande. USA struntar ofta i FN och internationella konventioner. USA framstår sedan länge som en skurkstat, hävdar författarna. USA är till exempel tydliga med att man inte bryr sig om Haagdomstolens utlåtanden och domar. Det är uppenbart att ”Den regelbaserade världsordningen”, som det så ofta pratas om, är en bluff. USA struntar ju i alla regler!
Blir Norden nästa slagfält?
Boken tar även upp Natos senaste expansion, med Finland och Sverige. Sverige var som sagt med och anföll Libyen 2011, och har pumpat in groteska belopp i det amerikanska proxykriget i Ukraina. Nu med DCA-avtalet kan ju USA använda Sverige som krigsbas. Mot slutet av boken skriver författarna:
”Sverige och Finland kan komma att ångra sitt ställningstagande. När de två länderna går in i en militärallians blir de ett potentiellt mål för denna allians fiender, ibland till och med ett mer sannolikt mål än imperiets huvudstad. Ukraina behandlas som en zon som kan offras, och Sverige och Finland bör inte förvänta sig en annorlunda behandling.”
Det huvudintryck av USA och en del av de andra Natomedlemmarna som boken ger är att de helst vill kriga hela tiden. För att förstå Natos långsiktiga strategier, så måste man förstå att det permanenta kriget är perfekt för det militärindustriella komplexet. Det ger ett jämnt kassaflöde för krigsindustrin. Oberoende på om det är Nato som startar kriget, eller om man provocerar fram det, så kan man planera produktion och mördande på ett effektivt sätt.
Kunskap det enda som kan rädda oss från mer krig
Den här boken är mycket skarp och kritisk, den är ibland skrämmande, men aldrig tråkig. Man kan anklaga författarna för att genom sin hårda kritik mot Nato implicit vara för snälla och välvilliga mot till exempel Kina, Ryssland och Iran, men bokens syfte är inte att klargöra vem som är ondast eller godast i världen, syftet är att vi ska förstå vad Nato är: Det är en allians som startar krig, och kräver att resten av världen underkastar sig.
Det är lätt att tro att den egna sidan är de goda, men de flesta krig föregås ju av självrättfärdigande av den egna ondskan. Boken tar upp att man istället ska försöka förstå andras synsätt och kanske stoppa nästa krig. Då kanske vi slipper se kärnvapnens svampmoln över Stockholm, Göteborg och Malmö.
Köp boken här:
Vad alla behöver veta om NATO men få känner till
