Natomedlemskapet – en uppenbar riskfaktor

År 1982 lovade Nato, i det fall att Östtysk­land skulle bli en del av Tyskland, att inte expandera sitt terri­torium i riktning mot Ryssland. På den tiden hade Nato inga andra gränser mot Ryssland än den norsk-ryska gränsen i norr samt vid Berings sund. Sedan år 1999 har Nato dock massanslutit: Tjeckien, Ungern, Polen, Estland, Lettland, Li­tauen, Slovakien, Rumänien, Bulga­rien, Albanien, Kroatien, Slovenien, Montenegro, Nordmakedonien, Finland och Sverige. I flera etapper har Nato brutit sitt löfte om att inte expandera sitt territorium och sin landgräns mot Ryssland, vilken nu är längre än 200 mil, och den euro­peiska Natokartan är i dag nästan identisk med EU:s karta, vilket åter­speglas i många EU-beslut.

Svenska politiker, svensk för­svarsmakt, svensk underrättelse­tjänst och hela det militärindustri­ella etablissemanget forcerade fram beslutet om ett svenskt Natomedlem­skap och DCA-avtal, utan att beakta de säkerhetspolitiska riskerna med att ansluta sig. DCA-avtalet innebar att Sverige gav upp både självstän­dighet och territorium (militära ba­ser) åt främmande makt. DCA-avtalet utgör en ockupation av svenskt terri­torium, vilket var möjligt att genom­föra enbart på grund av högförräde­ri av den sittande regeringen.

För 20 år sedan påpekade Vladi­mir Putin att det fanns risker med ett expanderande Nato och att Natos expansion innebar att Ryssland tvingades att utveckla nya över­lägsna vapentyper. Tre år senare lät han meddela att en sådan vapenutveckling pågick, och för åtta år sedan klargjorde han att Ryssland hade sådana vapen.

I november 2024 använde Ryss­land för första gången sådana vapen, Oresjnikroboten, vilken har skapat panik i Ukraina och Natoländerna. Detta nya vapen har medfört att Ryssland nu har förskjutit den glo­bala dominansen och balansen till sin fördel.