Om en skog får utvecklas helt på egen hand kommer till slut granarna att konkurrera ut de flesta andra trädarter. Men granen tål inte brand. Granens lägre grenar är döda och risiga. Om blixten slår ned i närheten av en sådan gran finns ypperligt bränsle och då tar sig en eldunge snabbt. Om skogen innehåller mycket gran sprider sig sedan elden effektivt. Hettan blir stor och snart brinner även de våta gröna kronorna.
Tallarna är däremot väl anpassade till eld. En gammal tall har tjock så kallad pansarbark som brinner dåligt och isolerar mot hettan. Grenarna sitter högt och går fritt från lågor vid marken. Om det inte blir någon djup markbrand har äldre tallar en stor chans att överleva.
Elden frigör kväve och andra näringsämnen och i några år efter branden är marken mycket produktiv. Lövsly slår upp under de höga tallarna som överlevt. Granarna kommer sist, men de klarar sig med bara lite ljus och tränger så småningom igenom lövridåerna. Med granarna kommer ökad risk för brand och på så vis sluts skogens långa kretslopp.
Elden gynnar alltså tall och lövträd och missgynnar gran. Eftersom en given skog naturligt brinner en eller två gånger per århundrade är en äkta naturskog vanligen en hög och ganska gles tallskog, med stort inslag av lövträd som asp och sälg.
Eldberoende organismer
Mest kända av de örter som massutvecklas efter en brand är brandnäva och svedjenäva. Dessa har blivit helt beroende av naturligt brunnen eller svedjad mark. Nävornas frön kan ligga vilande i jorden i flera hundra år. De börjar utvecklas först efter att de blivit upphettade till cirka 50 grader av att eld drar fram ovanför dem. Blommorna lever bara en säsong och skjuter iväg sina frön åt alla håll där de väntar på nästa brand.
Det finns också insekter som behöver förkolnad ved. Den sotsvarta praktbaggen (Melanophila acuminata) har ett extra par ”ögon” vid mellanbenens bas som är känsliga för infraröd strålning, som hjälper den att upptäcka skogsbränder. Den kommer flygande och landar på ved som fortfarande ryker. Där parar de sig och lägger sina ägg under barken på nydödade eller döende träd. Larverna äter sedan brandgynnade svampar.
Brandskiktdynan (Daldinia loculata) är en sådan svamp. Den har en lika egendomlig livscykel. Sporer sprids över extremt stora avstånd med vind, de infekterar levande lövträd men stannar i ett vilande stadium utan att skada så länge trädet lever. När trädet dödats eller skadats av eld växer svampen snabbt till och bildar ett tunt lager väldoftande och rosafärgat mögel mellan barken och veden. Detta är mycket attraktivt för skalbaggar och andra insekter.
Elden har alltså en viktig roll för skogens och landskapets naturliga utveckling. Elden föryngrar och skapar variation i landskapet.
Industriskogsbruket
Skogsindustrin hävdar att kalhyggen har likartad effekt som naturlig skogsbrand. Liknelsen är emellertid långsökt. Kalhyggena är ofta mycket större och breder ut sig likformigt över olika marktyper. Sedan planteras hygget med enbart barrträdsplantor som växer upp till enformig tät ungskog, mycket olik den som man hittar på en gammal bränna. Det industriella trakthyggesbruket har gett oss enformiga artfattiga landskap.
För att något bättre efterlikna skogsbrandens föryngring låter man ibland bränna hyggen planerat och kontrollerat. Det är en ganska riskfylld hantering men den kan många gånger ge goda resultat. Problemet med monokultur och landskapets utarmning kvarstår ändå eftersom man till slut planterar med en enda art.
Just på grund av ensidigheten är den odlade skogen mycket mer sårbar om brand väl får fäste. Ett granplantage i 30-årsåldern brinner med förintande hetta och bidrar till eldens snabba spridning, vilket vi såg i Västmanland.
Foto: Bjortvedt, Wikimedia: Geranium sylvaticum
