Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstberg är välkända debattörer och tar sig an frågor som i olika avseenden berör invandringsproblematiken. Eftersom Sandelin är socionom och Arnstberg är professor i etnologi kan de dessutom hantera dessa frågor på ett mer professionellt sätt än de många tyckare och kändisar som också gärna uttalar sig. De har tidigare släppt böckerna Invandring och mörkläggning: saklig rapport från en förryckt tid (2014) och Invandring och mörkläggning II: Fördjupningar och förklaringar (2014). Nu är de aktuella med boken Nötskalet, i vilken de fortsätter att analysera invandringen och de konsekvenser invandringen har inneburit för det svenska samhället.
De både böckerna som behandlade invandringen och mörkläggningen utmärkte sig genom sin saklighet och genom att vara inriktade på att presentera hårda fakta snarare än åsikter och önsketänkande. Nötskalet är en fortsättning på detta tema. Denna bok är inte en politisk skrift, utan snarare en redogörelse över faktiska händelseförlopp. Sandelin och Arnstberg har mycket intressant att säga, inte bara om invandringen, utan också om det svenska samhället i sin helhet.
Ett av flera ämnen som diskuteras i boken handlar om den terapeutiska staten. Att förstå betydelsen av detta hur staten fungerar är en nyckel till att förstå den politiska korrektheten, likriktningen inom offentligheten och hur vänsterorienterade attityder har kunnat bli så dominerande i Sverige, menar författarna. Betydelsen av den terapeutiska staten är att staten tar på sig rollen att uppfostra medborgarna och få dem att ta till sig den officiellt sanktionerade värdegrunden. Statens funktionärer – lärare, socialarbetare, tjänstemän – tar på sig rollen av folkuppfostrare. Medborgare som uppvisar okänsliga attityder ska läras upp till ett bättre beteende.
Sandelin och Arnstberg skriver att detta började under Olof Palmes tid som statsminister och att det var under denna period som vår ”moraliska elit” började formeras. Man kan dock tillägga att redan 1941 skrev den amerikanske statsvetaren James Burnham en bok med titeln The Managerial Revolution, vilken på svenska fick titeln Direktörernas revolution. Revolutionen i fråga handlar inte om en sådan revolution som utkämpas med våld och vapen, tvärtom, den innebär att samhället byråkratiseras. En bättre titel hade varit ”Föreståndarnas revolution”.
En gång i tiden ägdes den politiska administrationen av en furste eller annan lokal ledare. I de mer progressivt lagda nationalstaterna fanns det ofta en kung som var statens självklare ledare. Den moderna staten har emellertid ingen sådan ledning. Den moderna staten förestås av politiker, byråkrater och andra funktionärer som helt enkelt administrerar den. Den terapeutiska staten är en fortsättning på den utveckling som Burnham beskrev redan på 1940-talet. Den politiska korrektheten blev en del av staten i och med att ett stort antal vänsterradikala personer rekryterades till att bli statsanställda. Det var under Palmes tid den terapeutiska stat som Arnstberg och Sandelin beskriver växte fram, men infrastrukturen fanns redan på plats.
Detta är ett angeläget ämne och författarna behandlar det utförligt i ett par intressanta kapitel. Denna mer historiskt inriktade del av boken utgör en inledning som längre fram utmynnar i mer aktuella ämnen, där det senaste årets migrantkris ingår. Ett faktum som är intressant att notera är att den sittande regeringen tvingades att införa ID-kontroller för att stoppa den stora migrantströmmen eftersom det inte var materiellt möjligt att bibehålla inflödet. Pengar kan man alltid låna och problemet låg inte i de direkta kostnaderna. Problemet låg snarare i att det saknades bostäder, socialarbetare, lärare och annan infrastruktur som man inte kan skaka fram i en handvändning.
En viktig förändring i diskussionen om invandringen är att det blivit allt mer sällsynt att invandringen försvaras med att den är lönsam. Till och med den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt gick som bekant ut i sitt ökända öppna era hjärtan-tal och klargjorde att invandringen kommer att kräva uppoffringar. Däremot finns det grupper med ”sista dagars heliga” som framhärdar i att invandringen innebär en vinst för samhället. I boken diskuteras bland annat Sandviken-rapporten och rapporten som framställdes av den vänsterorienterade tankesmedjan Arena, i vilka hävdas att invandringen går med vinst. Båda rapporterna sågas tämligen grundligt. Vid en närmare granskning blir det uppenbart att – vilket är svagheten med kvantitativ metod – viktiga faktorer har uteslutits för att nå fram till ett önskat resultat.
Invandringen har alltid varit ett ideologiskt projekt. I och med att den har blivit mer eller mindre omöjlig att försvara ur ett ekonomiskt perspektiv kan man dock skönja en tendens att den ideologiska dimensionen blir viktigare.
Fredrik Reinfeldt sade det bäst: invandringen kostar – nu är det dags att öppna våra hjärtan. När det inte längre går att motivera invandringen ekonomiskt är det rimligt att förvänta sig att den ideologiska skolningen blir desto mer intensiv. Det öppnar för personlighetstyper av det slaget att skapa sig ett utrymme i debatten och författarna ger flera exempel på några sådana personer.
Jag rekommenderar denna bok till alla som är intresserade av att läsa en informativ redogörelse över historiska och aktuella skeenden som berör invandringen. Nötskalet är en utmärkt introduktion till svensk invandringspolitik. Den stora behållningen är emellertid att författarna inte begränsar sig till att skriva om invandringen som ett fristående ämne. Invandringen hänger samman med vår kulturhistoria, våra sociala strategier och hur vår politiska elit har fungerat under en längre tid. Det går inte att förstå invandringen utan att förstå Sverige och i Nötskalet sätts invandringen i sitt större sammanhang.
—
Köp Nötskalet från AlternaMedia idag! Har du ett kundnummer hos oss bjuder vi på frakten, då sätter du in 149 kronor på BG 108-0357 och anger kundnumret. Har du inget kundnummer, sätt då in 169 kronor på samma BG. Ange adress! Snabb leverans direkt i brevlådan.
