Nu har Iran inte längre någon anledning att vänta med egna kärnvapen

Så gick de till anfall till slut, Israel och USA. Iran är det enda land som återstår på den lista som presentera­des av den amerikanske pensionerade fyrstjärniga generalen Wesley Clark år 2007. Generalen berättade att han efter den 11 september 2001 visades ett memo om att ”ta ut sju länder på fem år”. Clark beskrev det som en ”poli­cykupp” av en ej namngiven avsän­dare. Dessa länder var Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran. Även om det tog längre tid än planerat, så är det idag bara Iran som inte blivit totalt sönderhärjat.

Här kan dock USA ha gjort en fel­beräkning. Den på YouTube popu­läre kinesisk-kanadensiske läraren Jiang Xueqin gjorde år 2023 tre för­utsägelser med hjälp av spelteori: Trump skulle vinna presidentvalet, under Trump skulle USA angripa Iran, och USA skulle förlora det kri­get. Två har hittills slagit in.

Den förre ayatollan förbjöd kärnvapen. Trump ville tillsätta en ny, men det fick han inte. Ayatollans son är nu ny ayatolla, och han har nyss begravt sin fru, mor, syster och son

Frågan är faktiskt vad det ens inne­bär att vinna ett krig mot Iran. Nyli­gen, flera gånger faktiskt, har Trump i olika tappning annonserat att USA redan vunnit eller var mycket nära att göra det. ”Alla mål har uppnåtts!” Men Iran är liksom inte med tåget, de fortsätter att skicka robotar och drö­nare, trots att Trump hotat dem med att slå till ”tjugo gånger hårdare” om de inte slutar. Men varför skulle de?

Iran utmålas som en skurkstat och sponsor av internationell terrorism. Detta är ytterligare en amerikansk så kallad psyop, som vi beskrev i förra numret och som vi ger ett historiskt exempel på i detta nummer. Psyops har sedan dess blivit betydligt mer sofistikerade med utvecklingen av ny teknik som AI och ökad kunskap om det mänskliga psyket i kombina­tion med sociala medier som tar alltmer av vår vakna tid. Grundprinci­perna förblir dock desamma. Iran har i verkligheten visat stor återhåll­samhet när det gång på gång blivit attackerat, till den grad att den ”iran­ska vedergällningen” blivit ett skämt. Men nu är det få som skrattar.

Missförstå mig inte. Jag är ingen anhängare av religiöst styre, men USA vill uttalat påtvinga Iran en ny USA-vänlig regim och stjäla landets olja. Det är motsatsen till demokrati. Och gäller det mänskliga rättigheter så är Saudiarabien och andra al­lierade som man har i regionen be­tydligt värre. I Iran är det i alla fall folket som valt detta system, och de flesta stödjer det uppenbarligen fort­farande.

Iran har ingen anledning att spela med i Trumps scenario där målen uppnåtts och kriget är över. De har blivit lurade och bedragna gång på gång. Kort efter att USA och Israel gått till överraskningsanfall mot lan­det, meddelade USA att man dödat landets högsta ledare, Ali Khamenei. Man sade att underrättelsetjänsten följt ledarens förehavanden och vis­ste att han skulle sitta i möte just den morgonen. Det man talar tyst om är att anledningen till mötet med störs­ta sannolikhet var det fredserbju­dande som USA:s förhandlingsgrupp levererat kort innan, och som Iran nu skulle ta ställning till. Egentligen återstod bara teknikaliteter. Iran hade då redan gått med på att göra sig av med sitt anrikade uran och låta IAEA kontrollera detta. Omans utrikesminister kallade det ett ge­nombrott. Men tidsplanen för attack­en var tydligen redan satt.

Ali Khamenei vägrade att lämna sitt residens i Teheran, trots att det fanns hemliga platser dit ledningen kunde ta sin tillflykt. Han insisterade på att lämna först när Irans 90 miljo­ner invånare gavs samma möjlighet.

Att Irans högsta ledning utrade­rades, liksom många familjemed­lemmar som i USA:s robotattack på en flickskola med marinofficerares unga döttrar, innebar dock inte att Iran slutade att försvara sig. För det­ta hade Khamenei lämnat specifika order långt tidigare.

Strategin kallas Mosaikförsvar och utarbetades av generalmajor General Mohammad Ali Jafari efter att denne 2003 bevittnade hur USA lyckades totalt förlama Irak genom att slå ut dess ledning. När Jafari blev chef för Irans revolutionsgarde 2007 delade han in Iran i 31 autonoma militära distrikt där vart och ett är helt självgående, med egna ammuni­tionslager, fristående ledning och på förhand bestämda mål. Deras order är att inleda vedergällning efter bäs­ta förmåga utan att vänta på bekräf­telse uppifrån. På så vis kunde Irans försvar gå på ”autopilot” där varje distrikt agerade självständigt men koordinerat.

Eftersom Irans högste ledare är chef för hela landets försvarsstyrkor, finns efter dennes död ingen ansva­rig som enligt konstitutionen har rätt att ändra eller återkalla dessa order.

Det är tydligt att USA/Israel efter de inledande angreppen fått slut på militära mål att angripa. Man har gått över till att bomba lokala polis­kontor, bankfilialer, parlamentet, sjukhus, universitet, vattenförsörj­ning, civila möteslokaler, före detta presidentens hem och så vidare.

Iran har förberett sig i 30 år på denna konflikt. Man kommer inte att få slut på robotar och drönare i första taget. Att Trump förklarat att kriget nu är slut struntar de blankt i

Nu har Iran valt en efterträdare: Ali Khameneis son Mojtaba Khame­nei. Professor Glenn Diesen vid Nor­ges Sydöstra universitet noterar att USA inte bara dödade hans far, utan också hans mor, hans fru, hans sys­ter och minst en av hans söner. ”USA fick inte välja Khameneis efterträda­re, som Trump krävt, och jag tvivlar på att denne efterträdare kommer att vara bättre för USA eller mer mo­derat”, konstaterar han torrt.

Har då USA ”uppnått sina mål”, som Trump hävdar? En kommentar på sociala medier, som är talande, lyder ungefär så här: ”Jag var emot att starta krig mot Iran, men när vi väl är i krig vill jag att USA vinner. Problemet är att ingen hittills kunnat förklara vad som här skulle utgöra en amerikansk seger.”

Någon resning mot det islamiska styret blev det inte. Mordet på lan­dets högste ledare fungerade tvärt­om enande på landets olika mino­riteter. Ali Khamenei själv tillhörde en etnisk minoritet då hans far var azerbajdzjansk turk.

Det visar sig också tydligt att inte bara stödjer en överväldigande del av det iranska folket landets styre, utan även att de protester som väs­terländsk media så gärna rappor­terade om till stor del handlade om våldsamma attacker utförda av samma typ av islamister som USA använde sig av i Syrien. USA har där­för övergått till att tala om att landets kurder ska beväpnas och förmås att strida mot Irans armé, men det är få som tror att kurderna skulle låta sig luras in i en så uppenbar självmords­operation å USA:s vägnar.

En resning kan det däremot bli i Bahrain, vilket vi berättar om i detta nummer. I största allmänhet har Gulfstaterna mycket bräckliga statsbyggen, där endast en liten ara­bisk elit har medborgarskap, medan majoriteten eller åtminstone en stor del av landets befolkning är arbets­kraftsinvandrare utan några rät­tigheter över huvud taget. Dessa lär åka hem ganska snart om situatio­nen inte förbättras, senast när Iran bombar avsaltningsanläggningarna för havsvatten och det blir brist på dricksvatten i dessa länder.

I Bahrain blir USA:s hyckleri om att sprida demokrati särskilt talande, då landet är en fullfjädrad diktatur med en klan som har total kontroll. Klanen är sunnimuslimer, liksom kungahuset i Saudiarabien, medan den förtryckta majoriteten i landet är shiamuslimer, som i Iran. Väs­terländsk media talar dock tyst om övergrepp mot mänskliga rättigheter som begås av dessa regimer, då de är viktiga vasallstater till USA.

Den qatariska politikern Hamad bin Jassim sammanfattar väl hur många ledare i regionen idag känner för USA som allierad:

”Så fort vi förklarar krig mot Iran, kommer Amerika att dra sig ur kon­flikten, sälja vapen till båda sidor och utnyttja våra resurser för att besegra båda sidor i syfte att genomföra pro­jektet Stor-Israel.”

Hur blir det då med Irans kärnva­penprogram? Israels premiärminis­ter Benjamin Netanyahu har i decen­nier talat om att Iran är ”månader från ett kärnvapen” eller ”har atom­bomben klar till 90 procent”. Och sanningen kanske inte ligger långt borta. Iran har haft ett civilt kärnenergiprogram som lätt kan använ­das för att även tillverka atomvapen. Det enda som hindrat att man gjort detta är ett uttryckligt förbud från Ali Khamenei. Redan 2003 utfärdade han en fatwa som förbjöd utveckling, anskaffande och användande av kärnvapen, då han anser att det stri­der mot islam. Detta har mött starkt motstånd i landets parlament, som kräver en atombomb för att kunna avskräcka angrepp mot landet, men Khamenei lät sig inte bevekas. Men nu har hans son kommit till makten.

På nätet har analytiker gjort föl­jande observation: Khamenei för­bjöd kärnvapen 2003 genom en fatwa. Samma år drog sig Nordkorea ur icke-spridningsavtalet om kärnvapen och började anrika uran. Finns det en lärdom att dra här?

Det är nog i dessa banor iranierna tänker just nu.

Faktum är att en iransk atom­bomb inte är längre än två flygresor bort: från Nordkorea med mellan­stopp i Kina. Man behöver inte bygga en egen bomb, Nordkorea har erbju­dit sig att dela med sig.

I dagsläget behöver dock Iran bara hålla ut för att kunna utropa en seger. USA:s rykte och ställning som världens supermakt kommer att fal­la samman. Gulfstaternas krona som en fristad för affärer och kapital har redan hamnat på sned när USA inte kunnat försvara dem. Det är också därför som Trump nu är angelägen att involvera Storbritannien, Frank­rike och Tyskland i kriget. Risken är dock att en sådan upptrappning skul­le provocera ett svar från Kina och Ryssland, som skulle kunna besluta sig att gå in på Irans sida. Ett tredje världskrig skulle då vara snubblan­de nära.

Som tur är finns det stater som vägrar ha något med detta att göra. Och det är tyvärr inte Sverige, som tvärtom diskuterar att placera franska kärnvapen på svensk mark. Det är Spanien som hamnat på kollisions­kurs med Trump efter att ha vägrat låta USA använda dess flygbaser för att angripa Iran. Trump har sedan hotat med både det ena och det andra, bland annat att ”vi kan använda deras baser om vi vill ändå /…/ ingen kan säga åt oss att vi inte kan” och att helt stoppa handeln mellan Spa­nien och USA. Nu har Spanien tagit nästa steg och återkallat sin ambas­sadör från Tel Aviv och nedgraderat sina relationer med Israel. Israel har ingen ambassadör i Spanien sedan Spanien 2024 erkände staten Pales­tina. Nu har Spanien som enda eu­ropeiska land blivit lovat fri passage genom Hormuzsundet av Iran.

Vad var det då som fick Trump att anfalla Iran egentligen? Israels star­ka inflytande på amerikansk politik ligger förstås nära till hands som för­klaring. Efter att Palestina, Libanon och Syrien röjts ur vägen, återstår egentligen bara Iran som hotar Is­raels ställning i Mellanöstern. Men läraren Jiang har en annan – högst intressant – förklaring.

Enligt honom handlar det bland annat om att Trump fick hybris ef­ter den snabba segern över Venezu­ela, samt att Israel kunnat köpa och utpressa ledande amerikanska be­slutsfattare. Sen kommer en något oväntad anledning. Han pekar på att Epsteinfilerna visar att det bakom kulisserna finns människor med stor makt som ser världen på ett helt an­nat sätt. I deras värld är gammaltes­tamentliga profetior, magiska ritua­ler och att tjäna mystiska väsen det allt överordnade. Geopolitisk logik blir därmed ovidkommande. Och de har absolut makt att skapa krig.

Man skulle kunna vifta bort dessa påståenden om det inte vore för rapporter om att amerikanska Mili­tary Religious Freedom Foundation (MRFF) tagit emot över 110 klagomål per den 3 mars från militärer vid mer än 30 militära installationer an­gående religiöst innehåll i operativa orienteringar. Ett specifikt klagomål som MRFF beskriver handlar om en briefing om stridsberedskap där en befälhavare påstås ha sagt till un­derofficerare: ”President Trump har blivit smord av Jesus för att tända signalelden i Iran för att orsaka Ar­mageddon och markera Hans åter­komst till jorden.”

Vi kommer därför i kommande nummer att titta närmare på dessa dolda makthavares föreställnings­värld, astrologi, vad Armageddon enligt dem går ut på, hur magi styr vår värld och hur detta påverkar de­ras beslut. Man behöver inte själv tro att allt detta är sant eller verkligt, det räcker att de med makt gör det för att vi i högsta grad skall påverkas.

Om Storbritannien, Frankrike och Tyskland ger sig in i leken kan Ryssland och Kina göra detsamma. Då är vi på randen till ett världskrig

Åter till kriget mot Iran. Man bör vara medveten om att iranierna är vana att uthärda. När USA tillsatte Saddam Hussein att styra Irak i syfte att starta krig mot Iran, stred man i sju år och lyckades försvara sig, trots att Irak bland annat fick giftgas av USA.

Iran har som svar på Israels och USA:s terrorbombningar av sitt land slagit till mot Israels och Gulfstater­nas infrastruktur. I detta nummer berättar vi om hur allvarlig skada man lyckades orsaka genom att bom­ba Amazons servrar i regionen, och man har även slagit ut stora delar av den infrastruktur som behövs för industrin. I Israel har man, enligt i skrivande stund obekräftade uppgif­ter, bombat Netanyahus hem, varvid dennes bror dödats, samt i ett sepa­rat angrepp allvarligt skadat säker­hetsminister Itamar Ben-Gvir från Religiösa sionistpartiet.

Analytiker noterar samtidigt att Kina i sin nyligen lanserade fem­årsplan lägger starkt fokus på mot­ståndskraft, bland annat genom att förorda omfattande lager av driv­medel och livsmedel, samtidigt som man strävar efter att producera allt man behöver inom landet. Lägg där­till en ambition att kunna flytta all viktig industri inåt landet, så har vi ett fullödigt recept på hur ett land förbereder sig för ett kommande storkrig.

Och Sverige gör som vanligt precis tvärtom. Jag vill här passa på att upp­repa det budskap vi haft anledning att återkomma till på ledarplats: för­bered dig själv, lägg undan lager och lär dig att producera egen mat, bygg nätverk med grannar och pålitliga människor i din omgivning.

Om USA förlorar sin maktstatus kan Trump lockas – eller tvingas – att göra fler oövervägda saker. Men här finns också en öppning, där USA:s abdikation på världsscenen kan öpp­na dörren för en multipolär värld där psyop och regimbyten ersätts av folkstyre och samarbete. Utopiskt, ja, men man kan alltid hoppas.

Jag avslutar med lite humor från den italienske journalisten Michele Serra:

”Amerikanerna har sådan otrolig tur, eftersom var de än kommer för att sprida frihet … så hittar de olja.”